När jag velade vid godishyllan – jag velade aldrig, jag bara åt!


Bild lånad från internetz.

Jag har ju skrivit en del om det som jag numera – stolt! – brukar kalla ”mitt tidigare liv”. Alltså livet när jag smällde i mig kakor och choklad som fanns det ingen morgondag, livet när jag smygåt 200-grammare på väg till tunnelbanan, livet när jag åt tre portioner spagetti med köttfärssås tills jag knappt visste om jag hade en mage och ändå var där ett hål, livet när jag inte rörde på mig och kände hur allt bara svällde, livet när jag sov dåligt och mådde piss och hade noll energi.

Ni vet, det livet.
Det som jag har slutat med nu.

Jag brukar tänka på det livet ganska ofta. För jag HAR ju inte gått ner nästan alls på flera månader. Ner ett kilo, upp ett kilo, ner ett kilo – ungefär så. Men jag äter helt annorlunda än jag gjorde då och jag rör mig på ett helt annat sätt. Så även om jag inte har gått ner så har jag kanske behövt de här tre månaderna för att öva på att liksom stå ganska stilla i vikten. Det är inte förnekelse, det här, jag tror på riktigt att det kan vara bra. Nu är det dags att gå ner, men jag sörjer inte de månader som har varit eftersom så mycket har hänt INNE i mig. Med mina tankar, med mina muskler, med min energi och  mitt sätt att resonera kring mat, hälsa och kropp. Mycket är tack vare bloggen, att jag har börjat prata öppet om mina känslor kring att vara tjock snarare än att gömma mig i lager på lager och skämmas och skamligt inte prata om det som (bokstavligen) tynger mig. Ok, det där med lager på lager vurmar jag fortfarande för men det lär jag nog göra om tjugo minuskilo också. Men jag tror min poäng går fram.

För faktum är att vågen inte ALLTID är det viktigaste. Om jag under de här stillamånaderna har lyckats ändra min syn på mig själv och min kropp, om jag har lyckats få upp ett flås som gör att jag orkar mycket mer, så är det också värt jättemycket.

Mitt tidigare beteende vid godishyllan i affären var typ såhär: Scanna av, inte tveksamt utan bestämt, plocka ner en, två, tre saker, rusa till kassan, betala, lägga godisgrejorna i väskan eller jackfickan, smussla med pappret (inte öppet, herregud, jag ville ju inte att folk skulle tänka: ÅHÅ, DÄR STÅR EN TJOCKIS OCH SMÄLLER I SIG CHOKLAD. Bryta av en bit, snabbt stoppa i munnen, tugga medan jag gick bort från affären, ännu en bit, tugga. Det var inte särskilt njutbart eller gott, det bara VAR. Det var så jag gjorde, eftersom jag alltid var hungrig typ. Jag velade aldrig vid godishyllan, jag tillät mig aldrig att vela. Numera kollar jag inte ens på den, jag bara anar den i ögonvrån och tänker: Nu du, lilla hylljävel, nu klarar jag mig utan dig!

Nu när jag kör regelbundna måltider, mellanmål och riktig mat så blir jag ju så klart aldrig sådär tvångshungrig. Nu när jag inte fyller kaggen till brädden med snabba kalorier och sockerkickar, är både mitt humör och min hunger betydligt mer sansad. Jag säger inte att jag har framme, gudbevars, jag har ju trettio kilo och massa kämpande kvar.

Men inuti, i beteendemönster och tankar, så har jag kommit längre än någonsin tidigare.

Vad tänker ni om allt det här?

  1. Monica skriver:

    Jag tänker att du har arbetat hårt med förändring som är så svårt att på sikt kommer det att märkas även på vågen. Men den allra vikt-igaste (!) förändringar har du redan gjort genom dina tankemönster och hälsosamma vanor. Det är inspirerande att följa dig!

  2. Jag tänker att du har ett så mycket mer hälsosamt liv nu, grattis! Jag förstår att du vill gå ned i vikt av flera olika hälsoskäl, men även utan det så måste det här betyda att du är i mycket bättre form och har mycket mindre risk för sjukdomar. Du är numera en hälsosam människa. Heja!

  3. Det är skönt att läsa om tankar som en själv haft så många gånger och trott att man varit själv. Heja heja dig!

  4. jag skriver:

    grattis

  5. Alltså, du måste skriva en bok om tankemönster hos en ätoholic! Att inte vilja ha mat utan vilja äta…det var så för mig också med rökningen: att inte vilja ha nikotin utan vilja röka. Jag hade kunna ta nikotintugummin, men när jag gjorde det så rökte jag samtidigt så det blev oerhörda mängder nikotin i kroppen plus allt annat läskigt. När jag lyckades släppa cigaretten försvann också allt annat behov.
    Nog om mig – du måste skriva en bok om detta! Du har formuleringarna, erfarenheten och insikten. Så himla bra!! Du skulle hjälpa såååå många!!

Comments are closed.

LOADING..