Vilka klädstorlekar är ”normala”?

Vårt samhälle är till stor del uppbyggt på normer. Vissa av dem är positiva, normer utgör ju också vårt rättssystem. Andra är negativa och gör det svårt för människor som befinner sig utanför normen. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om det här, men ska fokusera på en fråga just nu, nämligen klädstorlekarna.

I de flesta klädbutiker erbjuds det vanliga sortimentet upp till storlek 42. Den som bär en större storlek än så är hänvisad till en annan affär, eller i vissa fall plussize-sortimentet. Där är kläderna, enligt min högst personliga uppfattning, ofta lite tråkigare och mörkare i färgskalan. Dessutom är plussize-sortimentet ofta tydligt skyltat, så när jag går dit går jag liksom till en särskild avdelning för sådana av min runda sort.

Ibland tänker jag att en sak som blir så skön när jag når min målvikt, är att jag kan gå in varsomhelst och köpa kläder. På vintagebutiker, på H&M, eller lite varstans. Och då inte behöva vara hänvisad till ett tråkigare och mer färglöst sortiment, utan faktiskt kunna köpa den där riktigt färgstarka koftan jag vill ha. Jag har tur, jag kommer i Indiskas sortiment i storlek XL och kan där ofta hitta härliga plagg som passar min personlighet. I vissa fall kommer jag även i Monkis plagg. Så jag är ganska nöjd ändå. Men H&M:s vanliga sortiment är helt kört, likaså många andra klädkedjor som Åhléns. Och det finns många personer som är rundare än mig och som kanske också är intresserade av kläder och inte vill ha på sig vadsomhelst.

Det är allmänt känt att vintageplagg ofta är i mindre storlekar än dagens utbud eftersom gemene man var mindre förr. Storleksskalan hänger också kvar från den tiden. Men att placera storlekar från 44 och uppåt på en särskild avdelning är både stigmatiserade för tjocka personer och väldigt normativt. Varför ska jag behöva gå in på en affär och fråga om ”stora storlekar”, varför kan inte storleksskalan i det normala utbudet vara lite mer generös? Det kanske är färre personer som bär storlek 46 eller 48 men det är nog inte många som har storlek 34 heller. Så rent ekonomiskt borde det inte innebära någon större förlust för klädkedjorna, snarare tvärtom. Det är dags för ett inkluderande och modernt tankesätt även hos klädkedjorna tycker jag. Smalnormen är allena rådande och jag vet många normalviktiga personer som på riktigt tycker det känns jobbigt att behöva gå upp till storlek 40 i stället för 38. Det är helt absurt, varför ska det behöva vara viktigt vad det står på lappen i nacken liksom? Egentligen borde det ju inte spela någon roll, så länge jag är fin i mina kläder. Men det normativa tänket kring storlekar ställer till det inte bara för överviktiga personer, utan också ”normalviktiga”.

Hur tänker ni om klädstorlekar?

  1. Ellie skriver:

    Jag har BMI 21 och är 170 cm lång. Kommer bara i H&M byxor (oavsett modell) i 40. Hur snedvridet är inte det? Visst, jag bryr mig inte heller om vad det står i lappen men tänk den som gör det?

    Jag tycker att storlekarna blir mindre och mindre om man jämför genom åren. Har haft samma vikt de senaste 10 år och får bara köpa större och större storlekar.

  2. Jag tror alltjämt att det är vinstmarginalen per plagg som avgör utbudet. Självklart är det högre marginal på stl 32 än stl 42 eftersom det går åt mer material till stl 42. Det säger sig självt. Om sedan företagen lägger beställningar på stl 46-52 på t ex 30% av mängden som ska tillverkas i stl 40, så kommer tillverkaren att vilja ha mer betalt av två anledningar marginalkostnaden per plagg (kostnad per tillverkad enhet) och materialkostnaden per plagg (mer tyg och tråd per plagg) blir högre. Så även om t ex H&M skulle börja tillverka alla sina kläder i större storlekar, skulle med stor sannolikhet dessa plagg ändå ha en annan prislapp….detta är enkel företagsekonomi. Jag tycker också att alla har rätt att klä sig fint, men det kommer med en prislapp också. Ingen arbetar gratis, varken sömmerskor eller tygvävarna eller bomullsplockarna. Jag har börjat tänka snarare åt andra hållet – hur kan kläder vara så billiga om alla ska ha schysst betalt…?

  3. Mia skriver:

    Tyvärr tror jag det finns en tråkig baktanke med att inte producera kläder i ”större storlekar”, särskilt för lite mer prestigefyllda märken. En tror att om dessa kläder syns på större personer så blir de tilltänkta konsumenterna med lägre bmi mindre intresserade av att köpa just de kläderna. Av samma anledning tror jag fenomenet som någon annan nämnde uppstår, en kallar storlekar för L och XL fast de är betydligt mindre och sedan kan en vara pk och säga ”Joho, vi har visst storlekar för alla” samtidigt som en inte riskerar att kläderna syns på någon med ”för högt” bmi. Marknaden styr helt enkelt.

  4. @Katarina, jag syftar alltså på de billiga stora butikerna, det är gentemot dem jag riktar min kritik. :) Jag vill inte lägga mer pengar på en mindre kollektion, är inte intresserad av fina märken utan gillar istället att ha massa olika plagg att välja på. Nu kan jag hitta mina fina kläder på indiska men sen vill jag också påpeka att det finns många runda kvinnor som bör ha rätt att klä sig fint. Och jag vet att det finns på nätet men för t.ex mig är det inte intressant, jag gillar att shoppa i fysiska butiker. :)

  5. I Sverige är nog kundunderlaget för litet för att fler butiker ska våga konkurrera med de billiga stora butikerna. Antalet XXL-personer i t ex Stockholm, som gillar just mönster och/eller färgrannt, och som kan lägga lite mer pengar på en mindre kollektion (som ju är dyrare att låta framställa) och som vill/kan/har tillgång till just den butiken…hur många är det? Och då är ändå Stockholm den största staden med störst kundunderlag. Stl 32 är nog vanligare eftersom de flesta flickor från 11-årsåldern kan bära de kläderna. Nätbutiker borde det dock finnas som säljer snygga kläder i fler storlekar än 36-42? Själv handlar jag absolut mest kläder på nätet, t o m H&M köper jag mest via deras websajt.

Comments are closed.

LOADING..