Hur långt ska hälsohetsen gå?

Jag hör om fler och fler konstiga initiativ. Arbetsplatser som sänker lönen för sina anställda om de inte motionerar, arbetsplatser som förväntar sig att de anställda ska logga sina kroppsliga värden. Folk som skriver in i sina CV:n att de har sprungit maraton. Först tyckte jag att det lät som ett dystopiskt scenario ur någon gammal Aldous Huxley-roman, men det var tyvärr inte så. Jag ser på intet sätt att den stress och press det innebär att BEHÖVA träna för att bibehålla sin lön skulle få någon att må bättre? Initiativ som friskvårdstimmar, däremot, är förstås fint  så länge det bygger på frivillig basis. Den anställda ska naturligtvis få välja om hen vill utnyttja sin friskvårdstimme eller inte.

I morse på väg till jobbet lyssnade jag på ett mycket intressant avsnitt av P1:s Kropp&själ (som pod, finns att ladda ner i appen podcaster eller på iTunes alternativt lyssna på SR:s hemsida) om just hälsohetsen i samhället. Jag kände att jag nästintill satt och kokade på pendeltågets säte. För mig, liksom för flera medverkande i programmet, vilar något obehagligt över den enorma hälsohets vi just nu lever i. Jag tänker att stress orsakar högt blodtryck vilket inte är hälsosamt. Förutom att alla kroppar inte klarar av att elitidrotta (och saknar kunskapen för att göra det på ett riskfritt sätt), så finns det liksom andra värden i livet än arbete (hej kära samtid med arbetslinjen och arbetshets och luther ända upp i märgen!) och träning. Här hänvisar jag gärna till mitt kulturellt hälsosam-inlägg från häromveckan.

Jag har märkt att jag mår väldigt bra av regelbunden styrketräning och dagliga promenader. Det minskar min kroppsliga smärta, det gör att jag sover bättre och blir piggare. Och då är jag förstås fortfarande bara helt i början av min hälsoresa, eftersom jag började styrketräna ordentligt så sent som i april-maj i år. Dessutom bröt jag fingret (inte på träningen dock, hehe) och under fyra veckor var vi tvungna att ta det lugnare på passen. Ändå märker jag jättestor skillnad på så kort tid. Jag försöker alltså inte basha på träningen i sig, bara när den går till extremer. Min eviga tanke är att fundamentalism stjälper snarare än hjälper, i alla sammanhang. Oavsett om det gäller strikta dieter, religion eller hälsa/träning.

En av personerna som medverkade i Kropp&själ (sorry, minns just nu inte vem av dem) trodde att vi ändå befinner oss i slutet av denna hälsohets. Att klimatet snart kommer lugna ner sig några grader när folk inser att extremt hård träning inte alltid är bättre än lagom mängd träning. Jag hoppas och väntar ivrigt på denna backlash, så kanske vi kan landa med båda fötterna på jorden och berätta om annat i sociala medier än de maraton vi sprungit och hur fort vi sprungit dem (eller vi och vi, inte ska jag springa något maraton inte!). Som det är nu känns hälsohetsen och kosthetsen så uppskruvad och febrig att hälften vore nog. En negativ bieffekt blir också fatshaming, att se ner på de personer som inte vill/orkar träna eller äta rätt.

Vad tänker du om det här?

  1. Madde skriver:

    Det där är ett svårt ämne, men jag är med dig där fullt ut. Har oxå reagerat på hetsen som har blivit med att vara ”sund” Ibland känns det som om allt är svart eller vitt bara. Fakta är att vi blir större och större och att vara för stor medför hälsorisker. Jag var inget undantag. Det är viktigt att röra på sig och det är viktigt att träna. Förr fick vi detta mer naturligt. Däremot anser jag att det gått överstyr då man får blickar på sig om man äter en frukt eller tar en fika. Kör du inte järnet på gymmet flera timmar om dagen är du lat mm. Man glömmer leva för att man ska vara sund, men då tycker jag att det blivit extremt osunt. Vart tog balansen vägen?
    Lite luddigt, men hoppas du förstår vart jag vill komma :-) :-) :-) Lagom är bäst :-)

  2. Karin skriver:

    Hej!
    Jag jobbar på ett hälsohetsande företag ( själva företaget producerar kläder) där man måste gå på ”motiverande” föreläsningar om hur mycket bättre arbetare man blir om man tränar, står upp vid skrivbordet etc. Sen måste man under en 6 veckors ” challange” fylla i allt man gör även på fritiden i en app. Avdelningarna ska tävla mot varandra. Man förväntas fylla i om man tränar, dricker vatten, sover minst sju timmar, går i trappor, cyklar, dricker läsk, äter mellanmål etc. Man får poäng på vad man gjort.
    Jag tycker det känns fruktansvärt och det har definitivt fått mig och flera andra att trivas mindre på jobbet. Det känns som någon slags nog brother samhälle snarare än omsorg. Fast det sorgligaste är att man förväntas övervaka och skvallra på sig själv. Så nog ligger hets i tiden.

  3. Hej. Du frågade vad vi tänker. Jag tänker – att fokusera på dig själv en lång tid nu. På det du vill göra och som känns bra. Du behöver din energi till dig själv.Länge. Din hälsoresa, din kreativitet, dina nära o kära och ditt delvis nya liv. Det finns mycket tok, som alla överdrifter, runt oss alla. Men mitt råd är att göra din sak bra, för dig. Sedan har du ännu mer kraft att tycka och agera kring andras val. Välj dig själv nu. Länge.

  4. Lina skriver:

    Att leva hälsosamt är så mycket mer än kost och träning.

    Att enbart fokusera på vikt och hur fort/långt man kan springa är inte tillräckligt om man vill leva ett långt och friskt liv.

  5. Lotta skriver:

    Hur kan det någonsin vara fel att vilja vara hälsosam (hets?)? Jag kan hålla med dig om att arbetsplatser inte bör lägga sig i hur vi lever, men det är ju ett faktum att samhällets kostnader för ett ohälsosamt leverne är enorma (och då menar jag såklart även t.ex. rökning och alkohol, inte bara övervikt). På något sätt måste ju alla hitta balansen i sitt eget liv, men när det är en uppåtgående trend att vi blir allt mer överviktiga (tex: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6024320), så är det ju klart att samhället måste gå in och ställa villkor. Eller? Jag menar inte att komma med pekpinnar och jag tycker du är jätteduktig, men många har inte kommit till din insikt och kanske ‘behöver extern hjälp’ för att nå dit? Keep up the good work!

    1. Samhället har ju inte råd att avlöna eller möjlighet att ta hand om alla som kommer att bli 100 år – kanske borde det bli obligatorisk rökning och superi efter 65 års ålder…?

      Skämt åsido, vi får absolut inte blanda ihop begreppen här: övervikt är INTE lika med ohälsa. Då skulle nämligen alla bodybuilders vara ansedda ohälsosamma eftersom deras BMI ger att de är överviktiga. Du kan mycket väl äta så att du är rund, men om det är mycket grönsaker, omättade fetter, fisk osv och du dessutom tränar regelbundet och rör dig och har bra kondition så är du hälsosam. Du kan på samma sätt var smal men fullkomligt otränad, ha höga blodsockervärden osv, dvs vara en sk pommes frites (smal på utsidan, fet på insidan) och då är du ohälsosam.

    1. Lina skriver:

      Det är ju inte alls fel att vilja leva hälsosamt utan problemet är när omgivningen tvingar alla andra att leva på ett visst sätt.

      Om arbetsgivaren börjar kontrollera vissa parametrar i den enskildes liv (hur man tränar) tycker jag att det har gått för långt!

      Miljöförstöringen är också ett stort samhällsproblem. Kanske borde vi tvinga alla att åka kollektivt och begränsa antalet flygresor?

      Ett samhälle har ju vissa styrmedel som kan påverka levnadsvanor men det finns ju även gränser som är till för att skydda den personliga integriteten.

    1. Lotta skriver:

      Katarina, jag tror du missförstår med vilje här. Visst en body builder är tyngre för att hen har större muskelmassa (du behöver inte försöka läxa upp mig, jag har en doktorsexamen i fysiologi). Självklart kan man dessutom vara mager och ohälsosam (se bara på heroinister som väljer att injicera hellre än att äta), men det är som att jämföra äpplen och päron, eller hur? Övervikt i den bemärkelsen man oftast menar är självklart ohälsa och orsakar mycket fysiskt lidande (t.ex. hjärt-/kärlsjukdomar). Det finns ingen anledning att jämföra överviktiga med ofrivilligt smala för det är inte samma problematik. Det jag menar är att det är viktigt att alla blir medvetna om riskerna med att leva som de gör och att de sedan får besluta själva om hur de lever sina liv.

Comments are closed.

LOADING..