Så extremt ätstörd

Jag funderar mycket nonstop. Jag är liksom en nonstopmänniska. tankarna som pingpongbollar, som Maj i Kristina Sandbergs hyllade romantrilogi. Oro för stort och smått i en aldrig sinande ström. Men också massa glada tankar! Tacksamhet, kärlek, inspiration, framtidshopp, pepp och ideer blandas med oro och knastankar.

och ni vet hur det är när man insnärjd i sjuka mat- och kroppstankar bedriver sin privata självspäkande Golgatavandring genom livet. Helt plötsligt hajar man till, stannar upp och inser hur absurda vissa tankemönster kan bli. Ingen utifrån kan se mina tankar, skratta åt dem och sätta dem (och mig) i lite perspektiv. Därför krävs det att jag själv skrattar till och inser att så här galet kan jag ju inte gå runt och tänka, jag är ju en normalbegåvad person liksom. Det är bara mat och träning, det behöver inte vara så fruktansvärt svårt. Eller?

med kroppen: herregud, det LÖSER sig. Men för den sakens skull inte kasta mig in i behagliga dimmor av sockerknarkande. Men liksom ett tillåtande leende mot spegelbilden, inte hela tiden det här karga och hårda. Inte mer den undvikande äcklade blicken när jag ser mig i spegeln. Den hör gamla tider till, historiska kuttersmycketider. Vi kan leva annorlunda nu, tänka annorlunda, vi måste inte vara så sinnessjukt fucking ätstörda, tjejer!

Med maten: jag och mina matsedlar som jag ilsket skrynklar ihop efter några dagar när jag inte har följt dem som strecken mellan prickarna i barndomens pysselböcker. Jag funderar över de få kvinnor i min omgivning som har ett sunt förhållande till mat. Inte går de runt och obsessar kring mat på det här makalöst sjuka sättet. Inte gör de listor och planer och krånglar och har sig. De gör annat än att konstant tänka på mat. De lever, gör konst, går på utställningar, promenerar på ett helt avslappnat sätt för att deras kropp ber dem promenera liksom. Fikar de i någons kök så tänker de inte konstant på de kakor som ligger på fatet. De stirrar inte i smyg på kakorna och känner hur det vattnas i munnen. De drömmer inte om att slänga i sig alla tjugo kakor på en gång för att – ja, varför egentligen. De bara fikar i stället. Möter den andras blick, småpratar och njuter av kaffet, kanske radion svagt i bakgrunden.

jag ser mig i spegeln och provar att le. Jag tillåter mig själv att laga maten långsamt och inte slänga i mig den som om den vore bara ännu en chokladkaka i raden av chokladkakor jag har ätit smusslande med handen i handväskan. Jag försöker känna att den här halloumisalladen är så himla god och så är det inget mer med det. Försöker vara lite mindre ätstörd, om så bara i några ögonblick.

och ni?

  1. Alma skriver:

    Jag tror tyvärr att väldigt få unga kvinnor har ett normalt förhållningssätt till mat. För de som har det så är vårt samhälle idag fullt av uppmaningar och triggers till att äta; för mycket och dålig mat. Vi omges överallt av mat, mestadels dålig sådan. Hela tiden uppmanas vi att äta, via reklam, via alla tusentals snabbmatsställen och caféer på stan, osv. Att ha ett normalt förhållningssätt till mat, med mestadels bra mat, att inte överäta eller väldigt ofta tänka på mat/bli sugen är ju jättesvårt! Samtidigt så uppmanas vi ju också hela tiden att banta, banta, banta. Man blir ju helt förstörd! Jag drömmer om ett normalt förhållningssätt till mat. Jag är normalviktig men samtidigt ganska fucked up. Men den dagen jag skaffar barn – då jävlar ska jag verkligen försöka bli av med min fixering!

  2. moa skriver:

    :) Igenkänningen ligger som vanligt tät. Jag har ett ganska långt tag nu haft totalt kaos i kosten för att jag har totalruttnat på min egen kamp med maten. Det är som att jag har blivit utbränd när det kommer till att tänka på matplaner (oavsett hur vettiga), förbud osv. Jag orkar inte mer eftersom det alltid brakar samman ändå. Så jag äter relativt bra mat men alldeles, alldeles för mycket socker och skräp ”ovanpå”. Jag är överviktig, mår dåligt över det och känner att jag faktiskt misshandlar min kropp. Men jag tänker att jag får försöka jobba på andra fronter tills jag orkar tänka min kost igen: röra på mig, vara snäll mot mig själv, fylla livet med så roliga och positiva saker som möjligt. Jag är så imponerad och lite avis (men bara av den bästa sorten) på hur du verkar ha hittat styrkan att vara sund trots att det är jobbigt. Jag fyller på med motivation och någon gång framöver, förhoppningsvis snart, ska jag också försöka kämpa igen!

  3. Det är en så intressant diskussion, om hur så många av oss, oavsett om vi har övervikt eller inte, som går runt med mer eller mindre ätstörda beteenden. Och vid sidan om att ha en kroppsstorlek som man inte blir sjuk av (väl medveten om att en vältränad men lite överviktig kropp kan vara mycket hälsosam) så är att ha ett någorlunda sunt förhållande till mat en väldigt viktig målbild.

    Jag har periodvis varit väldigt mat- och kroppsfixerad, trots normalvikt (mest kroppsfixerad dock tror jag), men tycker att jag närmar mig ett ok förhållningssätt nu, åtminstone till maten. Min målbild är att lyssna inåt på kroppen och vad den behöver. Jag gillar grönsaker och när jag tänker efter är det ofta det min kropp vill ha. Jag har upptäckt att det är väldigt skönt att inte äta sig proppmätt, och därigenom ha möjlighet att småäta lite istället. Samtidigt kan jag ibland bli sugen på kakor eller pommes frites eller liknande. Då äter jag det, men ofta går suget över efter några tuggor, om jag lyssnar på kroppen och inte låter den där betingade känslan i hjärnan som säger att jag ska känna mig belönad av socker och snabbmat ta över. Ibland när jag haft en period utan godis och börjar äta godis så kan jag känna att, nej, det var inte så gott som min hjärna sa till mig, det funkade inte som den belöning jag trodde. Jag får hitta någon annan (bättre) belöning. Dock är jag medveten om att det här är endast min erfarenhet, jag har ingen aning om hur ni andra fungerar, och särskilt inte om man har ett sämre förhållande till mat än vad jag har.

    Så, målbilden för mig är att VILJA äta nyttigt, och att det onyttiga ska kunna finnas som komplement utan att jag ska ha lust att överäta eller gå och längta efter mer. Tror att det är viktigare att arbeta med sitt förhållande och tänkande kring mat än att arbeta med ”självdisciplin” även om man kan behöva båda längs vägen mot målet. Att prata i termer som att ”förlora kontrollen” när man äter socker t.ex., är naturligt, men det är ju ett tydligt tecken på att man är fast i sitt ätstörda beteende.

    1. Madde skriver:

      Måste bara få instämma i det du skrev om att äta onyttigt och falla för sötsuget ibland, Precis så känner jag det oxå.. då jag tillåter mig äter jag 1-2 bitar för det andra är inte gott :-) Trodde jag var ensam om att säga så, men blir så glad att det funkar så för andra :-)

  4. Marina skriver:

    Jag obessar om kakor, godis och sånt när jag äter det. När jag har nolltolerans så tar det ett par veckor men sedan bryr jag mig inte om det längre, är inte sugen och tackar nej utan att tveka om jag blir erbjuden. När det gäller ”vanlig” mat så försöker jag att inte göra det så fasligt komplicerat, ett gäng grönsaker, en bit kött eller fisk, kanske nån sås. Ät och var glad, typ ;) När man har barn blir det jättesvårt att ha nån slags ”diet” för jag kan ju inte sitta och inte äta sånt dom äter så jag moffar i mig wienerkorv och panerad fisk ;) men inte varje dag.

    Det KAN vara en bra ide att ha en ”yttre struktur” om man har ett beteende man måste ändra, om du t.ex. har svårt att äta ”riktig mat” om du inte planerat den så är matsedel bra. En annan sak du kanske kan prova är att laga veckans måltider på helgen och sedan värma och lägga till grönsaker bara?

  5. Matnoja går aldrig över. Man får leva med sina demoner helt enkelt. Som nu snart bliven 51-åring har jag LÄRT mig mer avslappning kring mat och skulle ALDRIG skriva matlistor = vilken stress! Köper o lagar mat på varor som har extrapris/kort datum. Det är ett mycket bättre mantra.
    När jag var 17 vägde jag 37 kg och förra sommaren 95.
    Min kropp har fött fem barn och har varit (och är) godismissbrukare. Nft anser jag mig inte tappa kontrollen då jag BESTÄMMER mig för att äta en semla t ex.
    Till skillnad från att sluta röka – för 5 år sedan – och ej dricka alkohol sedan 15 år är MATEN betydligt svårare att ha en god relation med. Alkohol och tobak kan du lägga på en hylla, vända ryggen och ta adjö av. Men maten… (godiset, glassen, fikat, fredagsmyset mm) går aldrig att ”komma undan”.
    SÅ vad man har att göra är enligt min erfarenhet att hålla sig till en struktur. I MITT fall innebär det 3 mål mat per dag, inga mellanmål, lchf i mesta görliga mån, flera liter vatten per dag och inget hejdlöst frossande. Jag bestämmer mig för vilka övertramp som skall begås, kalkylerar med träningsuppföljning och äter mig ALDRIG proppmätt.
    Men frisk från anorexia??? Det blir man inte.

Comments are closed.

LOADING..