Jag måste lära mig att vara hungrig

Lite glest med bloggande nu men jag är tillbaka i stan och då blir det mer av den varan! Två inlägg om dagen igen från i morgon. Men nu tänkte jag skriva lite om något som jag och min PT har pratat om: konsten att våga vara hungrig!

För jag har insett att jag ju liksom i vuxen ålder har blivit typ livrädd för att vara i hungern. När jag var litet barn så var jag ju ofta hungrig någon timme innan middagen men det var inte hela världen. Nu får jag någon form av ångest när jag är hungrig, jag känner – om jag ska försöka analysera känslan – att jag akut måste få i mig något. Inte om en halvtimme, absolut inte om en timme utan nu. Längre än så tänker jag nog inte i stunden, jag vet bara att jag måste äta NU. Jag har insett att det här är pudelns kärna. Den där hungerångesten är förklaringen till att jag så ofta akut köper mackor eller pasta på kafé och sådant. Och det i sin tur är anledningen till att jag inte går ner i vikt trots att jag har slutat med sötsaker. Trots att jag har den här bloggen. Trots att jag är helt medveten och rör på mig mycket mer än tidigare. hungern är min gigantiska käpp i hjulet.

Men det är ju knappast farligt att vara lite hungrig den halvtimme man lagar middag. Det händer inget. Man löper ingen risk att ramla ner död på fläcken. Särskilt inte jag med min väl tilltagna arsenal av underhudsfett liksom. Ingen fara på taket. Rent biologiskt och rationellt, vill säga. För det känslomässiga i mig – också det som bekant väl tilltaget – så är det katastrof att vara hungrig.

därför ska det här vara lite extra i fokus för mig framöver. Ännu ett framsteg på min hälsoresa. Att öva på att vara i hungern. Inte i extrema proportioner naturligtvis. Men att i den där ångesten stanna upp och försöka stå ut. Till slut kommer ju den där hungerångesten blekna bort som ett misslyckat fotografi i min historik. Och då kan jag hitta annat, trevligare, att fokusera på!

Vad tänker du om hunger?

ps. I morgon ska jag svara på kommentarer också, har fått massa fina/intressanta som jag vill svara på men gör det helst hemifrån min dator och inte från paddan.

  1. Nja, tycker det låter som ett sätt att svälta sig själv/banta… jag övade massa på att stå emot hunger som tonåring, blev såpass ”bra” på det att vänner och släkt blev oroliga för att jag blev så smal. Hade nog fortsatt om inte en kompis sagt att det inte var snyggt att vara så smal. Jag tänkte då att om jag var lika ful smal som tjock så var det meningslöst.
    Och jag har verkligen inte vant mig vid att stå emot hunger. Tror risken är att du blir besviken om du tror att hungern kommer minska och den inte gör det… vill inte låta negativ men tycker ändå det här med att öva på att stå emot hunger har en lite obehaglig klang.

  2. Carro skriver:

    Oj, vad jag känner igen mig! Jag är rätt känslig för lågt blodsocker så därför brukar jag inte vilja hamna alltför lågt innan måltid. Men du och PT:n har säkert rätt i att man kan testa att vara hungrig en stund. Tack för att du tog upp detta.

  3. Mellanmål är den stora tjuven i dramat! Att hålla suget igång funkar fint med just mellanmål och fika som ingår i det sociala livet. Nej vet nån vad! TRE mål mat som innehåller massor av fett och protein håller kvar mättnad och gör att man klarar lite hunger mellan varven.

    1. Anna skriver:

      Och gör att man slipper den där hungerångesten ;)

  4. Madde skriver:

    När jag läste rubriken så gick jag igång rejält :-) men efter att ha läst hela inlägget lugnade jag ner mig rejält :-) Det känns som om många förespråkar hunger och att inte äta, vilket jag inte tror på. Däremot som du skrev att det går ingen nöd och vi faller inte ihop av svält för att vi inte äter NU!!! Tror på någon form av regelbundenhet, och att man inte äter mer än att man faktiskt hinner bli hungrig mellan målen.
    Sen har jag haft problem att skilja på hunger och sug… Där tror jag att flera åker på för vi blandar ihop dom bergreppen…

  5. Jag kan känna igen känslan, men lärde mig hantera hungern när jag började äta 5:2 för ett par år sedan. I början kände jag mig jättehungrig fastedagarna och framförallt på kvällen när jag gick och lade mig. Men det blev på många sätt ett bra experiment – dels att faktiskt tänka lite på hur vi överäter i vår del av världen, medan många går och lägger sig VARJE DAG med den känslan och får trösta barn med knorrande magar och faktiskt inte har mer. Dels insåg jag ganska snart att jag inte BEHÖVDE äta trots att jag var hungrig, var det en fastedag med max 500 kcal så går det att viljemässigt hålla sig till det – och man inser snabbt att det inte är nån form av ”svält”, jag vaknar aldrig hungrigare än annars dagen efter en fastedag. Det blev också en tankeställare som gjorde det mycket lättare att stå emot sug/hunger även andra dagar. ”Ja, jag är hungrig, men jag MÅSTE inte, inte just NU”. (Och med en start på ett av mina maxlägen viktmässigt så gick jag ner ca 10 kg på ca 4 mån, därefter ca ytterligare 5 på ytterligare 4 mån – men de har sen hoppat lite fram och tillbaka – bara genom att börja äta 5:2 och träna (typ jogg snitt 5 km/grupp-pass/ridning) ca 3 ggr/v mot tidigare 2.)
    Tyvärr har den effekten minskat lite så jag har lite lättare att ”äta på impuls” på mina ”vanliga” dagar, vilket inte är helt lyckat om man vill använda 5:2 som ett sätt att hålla vikten. Men jag började framförallt för att jag inte ser det som en ”diet” eller ”metod” för viktnedgång utan för de övriga hälsofördelar som det ska ge. Och jag tycker att jag mår bra av mina ”vilodagar” med mindre mat (och oftast ”renare” mat eftersom det är lättare att räkna kcal ju enklare/renare livsmedel det är tycker jag), och när jag heller inte tränar hårt.

Comments are closed.

LOADING..