Teckning ritad av mig. Fler finns här.
Ett av många sätt att förminska en människa är att tycka synd om personen. Jag tror få människor, oavsett livssituation, vill att andra ska tycka synd om dem. Visst kan man känna medlidande och empati om någon har det riktigt jävligt, det är en annan sak.
Däremot bör man inte känna medlidande och empati med en person för att hen är tjock. Det är nämligen inte alls säkert att personen vantrivs. Tvärtom, hon kanske njuter av att äta massa god mat och inte bryr sig om att hon är rund. Eller så har hon precis – som en klok läsare påpekade i kommentarsfältet här för ett tag sedan – gått ner trettio kilo och känner sig finare än någonsin. Hon kanske själv väljer att fortsätta vara tjock (jo, det finns massa människor som trivs alldeles utmärkt med att vara stora). Anledningarna kan vara hundra olika till att just den här personen är tjock men ingen av dem berättigar dig att tycka synd om den.
Ibland hör jag folk, när de ser en fet människa på stan, mumla: ”Åh, stackaren, vad hemskt det måste vara!” Man bara: Varför är det så jäkla självklart? Jo, för att vi dagligen bombarderas med budskap om att tjock är det värsta man kan vara. I våra vener flyter fettföraktet omkring lika självklart som syret och blodet. Jag har många gånger i livet fått höra (från mindre schyssta personer, kan jag känna så här i efterhand) att jag ”är söt ÄNDÅ”. Trots att jag är tjock så är jag himla söt. Hur känns det att höra tror ni? Det känns som att personen då säger: ”Det är ju vedervärdigt att vara tjock och hur KAN du osv men för att vara en av de där vedervärdiga tjockisarna så är du ju ganska söt”. Please, håll sådana kommentarer för er själva, för det är riktiga anti-komplimanger. En gång i svunna tider så sa jag till en vän: ”Vad gullig du är” (i bemärkelsen: vad gulligt gjort av dig pga hon hade väl gjort något snällt, vad vet jag). Hon svarade: ”EH. Jag är inte gullig. Jag är snygg, sexig och vacker. Du är gullig, däremot.” Need I say att jag inte umgås med henne längre? Sådana där kommentarer är inte enda anledningen till att det blev så, men de är sköna att slippa de där förtäckta tjuvnypen.
Så, dagens lärdom: Tyck inte synd om tjocka människor. Det är nämligen inte alls säkert att de lider av att vara tjocka, men du verkar lida av att de är det. Så det kanske är dig själv du ska tycka synd om. Och ge inte förtäckta anti-komplimanger till någon. Det där lilla positiva i bisatsen kommer nämligen inte uppfattas av mottagaren. Hen kommer bara höra: ”FAN VAD DU ÄR TJOCK OCH VAD HEMSKT DET ÄR”.
Puss från tjockisen!
