”Det är ändå ingen idé”-tänket

Jag har städat nästan och lyssnat på podcasts hela dagen idag (jo, det behövdes) och är inte riktigt klar än. Men innan jag fortsätter feja så tänkte jag dela med mig av en insikt som slog mig någonstans bland alla podcaströster som har hängt i mina hörlurar under dagen. Förr om åren (och alltså, eh, fram till för kanske två år sen) så hade jag tendensen att tänka lite: ”Det är ändå ingen idé”. Jag känner folk som också tänker så och gissar därför att det finns många fler. Men låt mig ändå exemplifiera:

”Det är ingen idé att städa idag, det är ändå för mycket jobb och jag kommer aldrig hinna klart.”
”Det är ingen idé att promenera idag eftersom jag åt så dålig mat till lunch.”
”Det är ingen idé att laga nyttig middag eftersom jag har ätit godis hela dagen.”
”Det är ingen idé att träna eftersom jag ändå kommer tröttna.”
”Det är ingen idé att gå ner i vikt, det kommer ta så lång tid och jag kommer tröttna.”
”Det är ingen idé att försöka få börja skriva i tidningar, det är ju så många som vill det.”
”Det är ingen idé att skriva en roman, de stora förlagen får ju in 2000 obeställda manus varje år (obs iofs sant!) så varför skulle de välja just mitt?”
”Det är ingen idé att sms:a den där killen, han kommer ändå tycka att jag är för tjock eller tröttna och så kommer jag bli jätteledsen.”

Alltså, det här är bara en pytteliten mängd av alla detäringenidé-tankar jag sysselsatte mig med. Det var ingen HEJD på hur många sådana här tankar som fyllde min hjärna mest hela tiden. Nu är jag verkligen ingen anhängare av tänka-positivt-trenden, jag tror inget blir bättre av att man går runt och är hyperpositiv dagarna i ända. Tvärtom känns det då som att det finns en risk att man sopar sina verkliga känslor under mattan och blir lite banal. Däremot tror jag på att vara snäll mot sig själv och att aldrig ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp. Hittills har det gått himla bra för mig.

För tänk om jag hade gett upp mitt i somras när jag inte gick ner i vikt, då hade jag ju hunnit gå upp fem kilo vid det här laget. Eller sju. Eller tänk om jag hade gett upp efter allt kämpande 2015 när jag aldrig gick ner i vikt, då hade jag ju inte vägt 13 kilo mindre nu. Eller tänk om jag hade gett upp de där författardrömmarna, då hade jag inte fått ge ut min debutroman. Tänk om jag hade gett upp drömmen om skrivliv, den dröm som började i torsdags (alltså, att alla mina uppdrag är kopplade till skrivande). Tänk om jag hade skitit i att börja styrketräna förra året, då hade jag aldrig fått känna mig så här stark och glad och full av ork. Tänk om jag inte hade börjat skicka artikelförslag till tidningar, vad mycket spännande möten jag hade varit utan idag (och den här bloggen inte minst)!

Nä, hörni. Jag må ha varit en riktig expert på detärändåingenidé-tankar men jag är glad att jag ändå tänkte att det nog var en idé trots allt. Det i sig har gjort att jag ytterst sällan kommer på mig själv med att tänka att det inte är någon idé. För jag vet hur det känns att trotsa de tankarna och bara fortsätta. Små, små steg mot stora, stora mål. Små, små minus på vågen blir tretton kilo efter ett tag. Och efter ett tag kommer det bli tjugosex kilo och om jag hade struntat i de där små stegen på vägen så hade jag stått med ingenting i stället.

Nä, nu fortsätter jag städa. I morse promenerade jag i den ljuvliga sensommaren, snart ska jag scanna teckningar och sen blir det nog ytterligare en promenad. Sedan läsa bok. Sedan se sista avsnittet av Narcos S02 med Jens.

Vad tänker du?

LOADING..