Jag har aldrig känt att jag passat in

Jag har aldrig passat in någonstans, så är åtminstone känslan. Men på sistone har jag börjat tänka att det är helt okej!

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om det: Känslan av att inte passa in i olika sammanhang. Det är en väldigt stark känsla. Det enda sättet att förhålla sig till den för mig, i vuxen ålder, har liksom varit att låta den finnas där men ändå så klart vara i olika sammanhang. Det är inte min grej att stänga in mig och jag är ju väldigt social, så det vore ohållbart att låta den känslan styra mitt liv. Fast vissa saker väljer jag att bara inte utsätta mig för, och upplever det inte som någon förlust.

Hur yttrar sig känslan? Jo, den innebär väl ofta att jag känner mig obekväm i rum som inte är absolut trygga för mig. Med Jens eller nära vänner känner jag inte så här, däremot har känslan ofta uppstått på arbetsplatser eller i andra mindre trygga sammanhang. På krogen när jag var yngre, i umgängen där jag inte känt alla väl, i skolklasser, i olika grupperingar osv. Då blir jag helt nervig och obekväm och längtar därifrån. Ofta kanske jag babblar jättemycket och känner mig jobbig, vilket förstärks om övriga i gruppen är svala. Om ni fattar hur jag menar. En gång skrev jag ett inlägg
om rätten att vara tråkig, där snuddar jag också vid de här sakerna. Så här beskriver jag det bl a där:

”Jag har alltid hatat att umgås i stora sällskap, till exempel gå på kalas. Det gör mig osäker och obekväm. Det är fucking fruktansvärt för mig! Jag avskyr att gå ut och dansa och stod alltid och längtade bort när jag mellan åren 18-21 kände mig nödgad att gå med mina vänner ut på klubbar och andra ställen. Jag skulle aldrig i livet följa med på tältutflykt eller brännboll. Då sjukanmäler jag mig hellre och tar smällen som den tråkiga personen.”

jessica_ritar

Så här beskrev jag det i en gammal liten serie som heter ”Maximalisten” (här är hela på tre sidor). Det handlar väl också om att jag aldrig velat eller kunnat välja en viss ”nisch” som människa. Ni vet, köpa hela konceptet. Många intellektuella och kulturella personer är ju framförallt det och passar därmed in i sådana sammanhang. Men jag tränar också på SATS, gillar hälsa och mat, o-pretto teveserier och mycket smink och babblar massor och skrattar högt. Då passar jag inte in i sådana grupperingar. Samtidigt är jag väldigt kulturell och litterär och då passar jag inte in eller trivs i mer ytliga sammanhang. Jag gillar många typiskt hippa saker men är absolut inte hipp, långtifrån. Osv. Det här bekymrade mig nog mer när jag var yngre, nu har jag accepterat att jag är lite ditten och datten och att det berikar mitt liv.

Min tanke är väl att ändå våga prova befinna mig i olika sammanhang. Till viss del. Jag har t ex hoppat på mindre skrivgrupper och sedan insett att jag är alldeles för otålig och pratig för att passa in där. Jag har följt med på nya saker (mingel och sådant) för att sedan inse att jag då bara står och kollar ner i min mobil och längtar därifrån. Men man lär sig ju alltid något. Sedan har jag också börjat känna att det är okej att tacka nej till en fest om man vet att det bara kommer bli jobbigt, och sedan kan man träffa personen en annan dag i stället. Förstår ni hur jag menar? Att ibland ba: Nä men det här vill jag inte alls. Och så skiter man i det. Det är så befriande att växa upp och tänka att jag är så här och det är okej och det finns ju människor som jag kan vara 100 procent mig själv med. Och det är viktigast. Och att liksom bejaka den grejen!

Någon mer som aldrig känner att den passar in? Hur tacklar ni saken?

    1. Åh tack för tips, ska kolla upp båda!

  1. Hej hej!
    Mycket intressant inlägg! Tror det är väldigt viktigt att prata om sådan här känslor, det är så lätt att tro att alla andra känner att de passar in som handen i handsken. Så är det ju inte riktigt, det är vår bild av andra som gör att det ofta verkar så :) Jag har också haft/har problem med detta, jag brukar kalla det att jag inte är en del av gemenskapen. Inser mer och mer att anledningen till att jag inte känner att jag är en del av den är för att jag inte släpper in de andra i min gemenskap.

    Har skrivit lite om det i somras: http://beautifullife.se/vanskap-och-att-kanna-gemenskap/

    Ha det gott och trevlig onsdag Jessica!

    Hälsningar
    Anna

  2. Marina skriver:

    Först när jag i vuxen ålder började läsa om introverta personlighetsdrag så förstod jag varför jag alltid varit lite utanför, lite udda, inte riktigt som alla andra. Tänk om jag hade haft den kunskapen och dom verktygen som det gav mig när jag var ung? Jag känner inte längre att jag behöver passa in, jag gör helt enkelt inte det. Och det är okej. Jag är jag och det är tillräckligt. Vi är inte pusselbitar som ska bilda en sammanhängande helhet, vi är alla varsitt pussel med en massa olika bitar och vi ska liksom bara passa ihop med oss själva!

    1. Majja skriver:

      Jag skriver under på allt du säger! Jag lärde mig också om personlighetstyper och det var så mycket enklare att förstå varför jag agerar som jag gör i diverse situationer när jag hade lärt mig om de olika typerna som finns och vad Jag är (introvert).

      För den som vill finns det enklare tester att göra på nätet och om man har möjlighet är det väldigt intressant att få göra ett lite mer ingående.
      Jag gjorde testet som Myers Briggs tog fram. Det finns t ex här:https://www.personlighetstyp.se/

      1. Vilka intressanta tankar och tips! Alltså jag är ju en otroligt extrovert person i mindre sällskap, kan inte sluta babbla, skrattar högt, vill prata hela tiden osv. Så det är bara i sammanhang där jag inte känner mig trygg som jag nog blir ganska introvert/längtar hem. :D

  3. Anna skriver:

    Men det är ju aldrig någon som har känslan att de passar in. Så trött på att som koketterar med att de inte passar in. Alla dras med den känslan.

    1. Hm, jag tror faktiskt att vissa kan känna att de kan finna sig i de flesta sammanhang. Att de inte mår superdåligt av att kallprata (vilket jag gör) eller gå på ett mingel eller jobba heltid på samma ställe. Jag upplever inte att jag koketterar, det har inneburit mycket jobbiga saker för mig att ha den här känslan. Tråkigt att du känner så, att folk koketterar med det menar jag. Jag kan tröttna lite på att man alltid ”gör sig till offer” (vad ÄR det ens för formulering liksom? så irrelevant, alltså obs att jag vet att du inte har sagt det men man hör ju det ibland!) eller koketterar så fort man berättar om en personlig upplevelse.

    1. m skriver:

      Det stämmer ju inte, Anna. Jag tror absolut att alla människor känner så vid tillfällen i sitt liv i varierande grad, men det är inte alla som nästan alltid känner sig fel. Jag har pratat med kompisar om det, och det är ganska tydligt. Jag har t.ex. en vän som älskar att gå på fester och mingel eftersom hon vet att hon briljerar på det. En annan sa en gång ”låt mig sköta snacket om det blir obekvämt, jag kan prata med alla”. En annan vän beskrev att hon kände sig osäker i sin yrkesroll och var rädd att hon bara hade fått sitt jobb för att hon funkar så bra i grupp (vilket hon gör, alltid), och inte för att hon var skicklig på sitt jobb. Jag känner många som faktiskt älskar att gå på fest och träffa en massa nya människor, och så känner jag många som tycker att det är fruktansvärt svårt och jobbigt.
      Jag har även pratat om det här med olika psykologer, och det är ju inte som att de säger att man ska gilla läget och joina klubben, att alla känner så och så ska det vara. Både arv och miljö kan påverka ens förmåga att skapa kontakt med människor i olika sammanhang, och i en gruppdynamik är vissa människor mer sårbara än andra.

Comments are closed.

LOADING..