Hunger och viktnedgång

For a fact: Den som säger att man måste vara hungrig för att gå ner i vikt – den ljuger.

thumb_foto-2017-01-11-15-23-29_1024

Det har varit en del i mitt kommentarsfält på sista tiden om hunger och viktnedgång. Precis som när det gäller vad man ska äta så är uppfattningarna lika många som det finns människor. Och trots att vi lever i konsensuslandet Sverige så är det ju liksom okej att inte nå konsensus, vare sig med det ena eller andra.

Men jag tänkte berätta om hur jag tänker kring hunger och viktnedgång.

Jag har kört mängder av quickfix-metoder. Det har jag berättat om många gånger i bloggen för den som är nyfiken och vill kika i arkivet. Då har jag varit hungrig. Jag har fått min kropp och mitt psyke att lida – för vad? 15 minuskilo som jag har gått upp med råge efter 1-2 år. Min berättelse är inte unik. Den händer om och om igen. Vissa ba: ”Du gör dig till ett offer, du borde inte ha börjat äta dåligt igen”. Eh, nä men gör man sig till ett offer för att man delar med sig av sin berättelse? Nej, det där med offer-argumentet får vi ta och släppa nu. Vi är inte idioter.

Mina många quickfix-metoder har gjort att jag idag, snart 32 år gammal, SPYR på att gå runt och späka mig själv och vara hungrig och vilja se ut som Eva Longoria i Desperate housewives. Jag spyr på att straffa mig själv med mer träning om jag har ätit för mycket en dag. Jag mår illa vid tanken på att somna hungrig. Jag vill slåss när jag tänker på hur skeva skönhetsideal och patriarkatet och hela faderuttan har fått mig att hata mig själv och min kropp och behandla den som skräp (förr om åren). Jag vill starta ett demonstrationståg vid åsynen av program som ”Du är vad du äter” som främjar snabb viktnedgång och jobbar med ångestdrivna metoder som morot och piska.

Jag är 32 år och har ingen ork att behandla mig själv illa, inte för några minuskilon i världen. Den här sista lama LCHF-vändan på 2,5 veckor satte definitivt spiken i kistan för gott för min del när det gäller extrema metoder. I ain’t doing it no more.

Däremot vill jag fortfarande gå ner i vikt precis som jag gjorde i våras: Långsamt, lustfyllt, hälsosamt, GOTT! Bli stark, bygga muskler, promenera för att det gör mig piggare och det gör det lättare att orka gå. Jag var bara hungrig en kort stund inför varje måltid i våras. Faktum är nämligen att det här med att man måste gå runt och vara hungrig för att gå ner i vikt – det är en myt! Man behöver inte det. Då äter man fel. Precis som att det är en väldigt seglivad myt att man per automatik går upp i vikt av vissa livsmedel. Det stämmer inte. Allt handlar om hur mycket man äter vs. hur mycket man rör sig.

Så nej, jag tänker inte gå runt och vara hungrig hela dagarna. Och ja, jag vet faktiskt vad jag pratar om. Även om det kanske inte ser ut så för vissa.

Uppdatering: Självklart kan man få vara hungrig i några dagar om man ställer om från typ pizza och godis till kikärtor och grönsaker. Men ni fattar nog vad jag menar – på det mer långsiktiga sättet.

Följ gärna mitt mat- och träningskonto på instagram. @jessicasviktigamal Just nu och tills jag tröttnar på det så lägger jag upp all min mat och träning där!

Puss och så!

  1. Anna skriver:

    Jag vill bara skicka lite cyberlove till alla här inne, både till Jessica och till alla er som kommenterar. Det är våra olikheter och diskussioner som gör att vi utmanar våra tankar och ideer som i sin tur gör att vi utvecklas. Tack gode gud att våra olika uppfattningar finns, för hade vi tyckt likadant så hade ju ingen av oss utvecklas i vår kamp mot vikten.
    Ha en helt underbar helg!
    Peace, love & understanding

    1. Exakt, det är så jag också känner och det gör mig helt NIPPRIG (mitt nya favoritord, haha, använder det plötsligt hela tiden) av kärlek och glädje. Systerskap, liksom. Kram och ta hand om er alla. <3

    1. K skriver:

      👍❤💜💚💙

    1. Sofia skriver:

      Underbart! Girl Power!! <3 <3 <3

  2. Anne skriver:

    Den metod som du säger funkar ,för det gick du ner i våras betyder ju inte att det funkar nu. Det har gått nio månader utan viktnedgång med den metoden. Du har själv skrivit flera gånger att du vill lägga fokus på just viktnedgång och skrivit här i bloggen Hur ska man äta egentligen? Då är det inte så konstigt att du faktiskt får massa råd och tips här som du inte vill ta till dig sen, utan fortsätta med samma medtod, för det funkade då… uppenbarligen gör det inte det nu längre för då skulle du inte stå stilla i vikt i 9 månader. Jag tycker du äter hälsosamt jag äter likvärdigt men inte för att gå ner i vikt för bibehålla vikten.

    1. Men hörni, kärlek och omtanke kör vi ju på i det här kommentarsfältet! <3 Jag åt mindre i våras än vad jag gjorde i somras och höstas och nu har jag återgått (sedan typ en eller två dagar, obs!) till att äta som jag åt i våras. Så det här kommer nog bli toppen. Kram och ha en fin helg.

    1. Anna skriver:

      Ja, och på vilket sätt kan man inte tolka detta som omtanke och kärlek? Det ligger ju uppenbarligen något i det hon säger. Det är väl just av omtanke och kärlek hon faktiskt säger hur det ligger till?

      1. Så är det och hon har rätt! Min kommentar var riktad till stämningen generellt här i kommentarsfältet. Nu lämnar jag diskussionen, men utan en enda frustrerad/arg/kritisk känsla, och önskar alla er fina människor en superfin fredag! <3

  3. Lina skriver:

    M, vad i min kommentar uppfattar du som hets?

    Det är en reflektion kring aptitreglering och viktnedgång, och hur svårt och komplicerat detta är.

    1. m skriver:

      Hej, Lina!

      Så här: Jag tyckte att början av ditt inlägg var bra och nyanserat. Men varför är det nödvändigt att tillägga det sista? Jessica* har väl aldrig gett intryck av att ”ta något att äta” så fort hon är hungrig, utan hon verkar väl ha ambitionen att äta tre huvudmål och ett eller två väl planerade mellanmål. Hela poängen är ju att hitta ett sunt sätt att äta så att man kan gå ner i vikt utan att behöva gå runt och känna sig hungrig hela tiden. Och det är väl ganska lätt att bara skriva under på?

      Och när du skriver att man inte alltid kan fortsätta äta tills man ät mätt, då tycker jag att det tangerar hets. Jag vet att mättnadskänslor kan komma i efterhand, och man kanske kan nöja sig med en lagom portion och sedan vänta in mättnadskänslan, men det skulle jag ändå kalla att äta sig mätt. Man ska ju liksom inte fortsätta vara hungrig till nästa måltid.

      *Menar egentligen inte att analysera just Jessicas ätande, det vore ju helt sjukt, men refererar till henne eftersom diskussion utgår från hennes text.

    1. S skriver:

      Är det bara jag som uppfattar det som om att M och i viss mån K här är väldigt lik Jessica att tolka ett råd/reflektion/tips som hets, mässande, tjatande eller predikande? Varför tolka allt som någonting negativt eller kritik och direkt sätta sig i försvarsställning? Jag förstår inte hur man ens kan tolka Linas rätt så vänliga och väldigt kloka och kunniga kommentar som hets?

      Lev och låt leva!
      Ta till dig de tips, råd och reflektioner ni gillar och låt det andra vara.

    1. anna skriver:

      Ja, och Lina nämner ju inte ens Jessica i sin text så jag förstår inte heller hur man kan få det till att hon menar att det är just Jessica som gör så utan Lina skriver ur ett mer allmänt perspektiv.
      Jag kan bara instämma med Lina att det där med både hunger och sug är väldigt komplicerat och jag har också läst på en hel del om det där med hormoner. Mycket intressant!

    1. m skriver:

      S! Jag är ingen som vanligtvis slänger mig med att folk ”hetsar” i tid och otid. Och jag vill verkligen inte bidra till någon upptrissad diskussion om kost, jag tycker liksom inte att det hör ihop, så jag kommer att undvika att kommentera mina ev åsikter här framöver. Och avslutningsvis så har jag inte alls svårt att ta till mig av råd som erbjuds här eller i andra forum. Jag har själv helt slutat helt med socker sedan flera månader tillbaka tack vare de texter och inlägg som jag har läst här om sockerberoende. Ha det gott!

    1. K skriver:

      S: jag tycker det känns genuint ledsamt om du uppfattar mig så. Jag är en person som alltid försöker förstå var andra människors känslor har sitt ursprung och jag brukar försöka ha högt i tak när det gäller respekt och överseende. Ibland misslyckas jag självklart, jag är ju bara människa 🙂. Jag ser att det finns väldigt mycket goda intentioner bakom de saker som skrivs här i kommentarsfältet och det verkar onekligen som om vi har ett gäng väldigt härliga och engagerade personer som läser och kommenterar på Jessicas blogg. Ibland upplever jag dock att några av kommentarerna som innehåller goda råd har en lite tråkig ton. Kanske läser jag in för mycket i dem, det är fullt möjligt. Men kan det inte också vara så att det inte alltid är 100% pepp, stöd och kärlek som ligger till grund för hur vissa kommentarer blivit formulerade? Att det kanske kan vara en del personlig frustration som tittar fram? Och, med risk för att du tycker att jag är negativ igen 😉, så vill jag säga att jag tyckte att det var tråkigt att läsa början på din kommentar (”är det bara jag som upplever…?”). Vad var egentligen syftet med det? Att få en liten kör av personer som går ihop och säger hur jag och några andra människor är? Jag hoppas och tror att det bara var en olycklig formulering, för resten av din kommentar var ju jättebra! (Och jag håller med dig om att Linas kommentar kändes välmenande och var välformulerad.) ✌️💚💜💙

    1. K skriver:

      M: Det låter som om du har spännande erfarenheter att dela med dig av och jag skulle tycka det var jättetråkigt om du blev avskräckt från att kommentera här. Jag tror det blev lite överdrivet många missförstånd och feltolkningar på det här inlägget, men det är sånt som händer. Nu glömmer vi det och så tar vi nya tag. Fast först tar vi helg 😁
      PS. Superbra jobbat att ha slutat med socker!

    1. m skriver:

      Tack, K.
      Trevlig helg, allihop!

    1. S skriver:

      Bästa miss K, nu överanalyserar du min text <3 Jag var osäker på om jag var rätt på det och lämnade det öppet till att tycka annorlunda. Ha en härlig helg! Jag tror säkert att vi tycker lika. All kärlek! Tack för din fina kommentar till M, kan inte skriva det bättre själv.

      M, all kärlek till dig också. Härlig helg!

  4. Lina skriver:

    Hungerkänslor är en oerhört komplicerad process där flera olika hormoner är med och styr. Fyllnadsgrad i magsäcken, hur bra man sover, stress, vanor – det är så mycket som påverkar aptitregleringen.

    Jag håller med om att man ska vara snäll emot kroppen. Att fylla på med bra föda som bränsle, vara aktiv samt inte bära på övervikt. Dock tror jag att det för vissa kan bli svårt att gå ner i vikt om man enbart ska gå på känsla. Om man alltid tar något att äta när man är hungrig, samt alltid fortsätter att äta tills man är mätt – då kan det bli problem att ställa om till det som krävs för viktminskning om man är överviktig. Men alla är olika, och alla sätt som fungerar är bra!

    1. m skriver:

      Lina, Jessica pratar ju inte om att stoppa något i munnen så fort man känner hunger, utan att äta måltider som man står sig på länge så att man slipper gå hungrig hela dagarna. Självklart är man hungrig en stund innan det är dags att äta igen, men det är ju inte det Jessica pratar om. Och när man väl äter så måste man väl visst kunna äta sig mätt, även om man inte behöver äta sig proppmätt. Det är väl när man inte äter sig mätt på bra mat som man börjar småäta. Absolut att det kan finnas en kort invänjningsperiod om man går över från att äta för stora portioner till lagoma, vilket jag även tror att Jessica nämnde, men om den perioden håller i sig är det ju inte hållbart.

      Jag önskar att folk genast kunde sluta hetsa kring en så basic grej som att få äta sig mätt. Det är inte en sund diskussion. Den känns absurd, rent ut sagt. Som en ickefråga.

  5. A skriver:

    Åh, är så glad över att du är tillbaka på banan och känner dig stark i det. Det känns som om du tänker helt rätt med maten och att det passar dig. Blir verkligen inspirerad av dig!

    Och önskar att de här LCHF-galningarna (förlåt) och andra kunde sluta vara så negativa. Hoppas du inte tar åt dig!

    Du förkroppsligar verkligen det fina uttrycket att ”resan är målet” i din blogg. Jag hejjar på dig! Inte egentligen gällande viktmål utan din resa och hur du verkar gå mot en mer och mer hälsosam livstil, både själsligt och fysiskt. Och det är INTE lätt i dessa tider. Kram!

Comments are closed.

LOADING..