Henrik Torehammar: Här är tre tydliga tecken på att nationalismen redan har peakat

På lördag, den 28 juni är det exakt 100 år sedan skotten i Sarajevo, då en serbisk nationalist sköt ihjäl Österrike-Ungerns tronföljare. En händelse som – likt en stenkula som börjar rulla och som i sig slår på fläkten, som blåser ballongen, som stöter till saxen och så vidare – satte igång den cykel av galenskap och masslakt som var det europeiska 1900-talet. Allianslöften som utlöstes och arméer som kommenderades ut, en förödande fred som gav upphov till nazismen, till andra världskriget, till Sovjet och ett kallt krig som höll världen i sitt grep fram till 1989.

Fångad i de blodiga berättelserna är det omöjligt att inte se parallellerna till vår egen tid. Hur alla trodde att de levde i den fredligaste och bästa av världar, som det kosmopolitiska Förkrigswien fyllt av kultur, kommers och livsglädje. Tills plötsligt den nationalistiska neurosen griper tag och katastrofen snart är ett faktum. När politisk extremism skördar framgångar runt om i Europa är det lätt att tänka: näe, vi lärde oss ingenting. Historien upprepar sig bara. Snart kommer kontinenten styras av en ny fascistdiktator.

Men plötsligt ger samtiden mig stort hopp – här är tre tecken på att nationalismen kan ha nått sin peak, och kanske nu motas tillbaka.

1. 78% av svenskarna är oroade för ökad främlingsfientlighet. Det kan verka konstigt att vara glad åt den folkliga rasisimrädslan som uttrycks i den nya SOM-siffrorna men om man jämför det med de som är oroade för invandring, 49% så leder anständighetens krafter stort. Svensken ser, och bryr sig.

2. Populisthögerns misslyckade försök att bilda en gemensam grupp, som skulle gett dem betydligt större inflytande i Europaparlamentet. Och mycket föll på att de olika extrempartierna är rädda för att associeras med varandra. SD valde att inte gå med hos franska Le Pen och holländske Wilders, och Wilders vägrade att titta än längre åt nationalistiskt håll. Den sociala isoleringen av populismen tycks fungera på det sätt att de flesta försöker röra sig mot mitten. Extremismen kostar för mycket.

3. För hundra år sedan rådde en krigsromantik i Europas huvudstäder. När de unga männen i uniform paraderade jublade åskådarna och kastade konfetti. De sa: “Om några månader är ni tillbaka och då kommer ni hyllas som hjältar!”  Just nu, under dessa veckor, gör vi samma sak – men nu är det fotbollsspelare i VM som får konfettibehandlingen. Vi har gått från gruppkänslor som resulterade i miljontals döda till bollspel.

Människorasen är på många sätt högst ofullkomliga hårlösa apor. Men vissa saker lär vi oss. Vi har byggt upp världsordningar, som trots att de krisar, som EU och FN, har förhindrat ett tredje världskrig. Långsamt lär vi oss som ett kollektiv att tron att vissa hårlösa apor är bättre än andra hårlösa apor, alltid slutar dåligt. Så länge vi minns, pratar om och reflekterar över vad som hände för hundra år sedan, och allt det ledde till, så känner jag mig faktiskt hoppfull. Det är kanske dags att ta fram historienörden i dig, att lägga till “1913 århundradets sommar” av Florian Illies eller Stefan Zweigs “Världen av igår. En europés minnen” bland deckarna för sommarläsning.

______________________________________

Namn: Henrik Torehammar. Ålder: 33. Bor: Kungsholmen. Familj: Maken Fredrik och en klan Kristinehamnare. Gör: programledare på Sveriges Radio.

______________________________________

Här hittar du Henrik på twitter.

Följ amelia.se på Facebook för mer av det som berör.

LOADING..