Karolina Ramqvist: ”Jag har byggt en fördämning mot Medelhavet”

En berömd flyktingsmugglare som jag har träffat brukar tala om migrationen som ett vatten i världen: en kraft som rinner in överallt, som en del i en naturlig utveckling. Människor har alltid flytt och flyttat för att överleva och de kommer att fortsätta med det.

Han har gjort det till sitt arbete att hjälpa dem. Brottsligt, men ändå. Han säger att han inte gjort någon vinst och jag tror inte att han skulle stuva 950 personer på en båt och låsa in hälften av dem under däck, som i den senaste ”katastrofen” på Medelhavet. Han har suttit i fängelse, betalat böter, utvisats till tortyr i sitt hemland och tycks inte ha kunnat ha så stor glädje av det han eventuellt skulle ha tjänat på sin speciella verksamhet. Ändå har han fortsatt.

Jag tänker på honom ibland. Jag delar hans syn på migration, jag gissar att han skulle kunna vara en av vår tids hjältar. Men jag vet inte, och jag vet inte om frågan om brottsling eller hjälte – eller dåre – egentligen är viktig. Han säger att han hjälpt omkring 200 000 personer att fly. Vad har jag själv gjort för idén om allas chans till rörelsefrihet över gränserna?

Jag har inte gjort någonting. Jag har byggt en fördämning mot Medelhavet. En vall mot vattnet med de döda kropparna. Det är bara så det går att se det; en fördämning för att skydda mig själv, för att det ska vara möjligt för mig att leva trots de andra som hela tiden dör av bristen på lagliga vägar in i Europa. Tusentals är borta och hundra tusentals väntar på att begå den farliga passagen, eftersom människor alltid kommer att försöka fly. I sommar, då vattnet är lugnare och varmare, ger fler sig ut.

Min fördämning blir aldrig färdig. Just som jag börjat tro att vattnet inte kan nå mig, står jag där igen. Som i söndags. Tidig morgon, den första vårdagen. Barnen sover och ute lyser solen men i mitt kök står radion på och den får vattnet att forsa in. De anställda på sjöräddningscentralen i Palermo, som spelar upp nödsamtal efter nödsamtal från båtar där flyktingar sitter med satellittelefonerna som smugglarna gett dem: ”Vi har varit på havet i en vecka, vi har barn och bebisar på båten. Vi har ingen sikt, vi ser ingenting nu…”

Vattnet stiger upp mot mina ögon och mina barn stiger upp ur sina sängar.

Dessa morgnars dödstal. Tidningarnas bilder av de som överlevt: män. Sjöräddarna som talar i radion om de som dör på båtarna på havet, om gravida kvinnor, om barnen, om bebisarna. De säger att avstånden på Medelhavet är stora och att de behöver hjälp.

Jag ger mina barn mackor.

2 620 254 kvadratkilometer vatten mellan Europa och Afrika, som förbinder och skiljer världsdelarna åt.

Jag ger dem min telefon så att de ska kunna spela fruktspelet.

Jag påminner mig om att köpa skalkläder.

Jag undrar hur alla andra gör. Jag undrar hur det är meningen att vi ska kunna leva med all denna död. Och vad mina barn kommer att tänka när de förstår vad vi gjorde medan de andra barnen dog.

 

____________________________________

Namn: Karolina Ramqvist Ålder: 38 år Bor: Stockholm Gör: Författare Aktuell med: Romanen ”Den vita staden” (Norstedts) som är en fristående fortsättning på  ”Flickvännen” (Norstedts)

LOADING..