Sanna Lundell om varför den trendiga ”Pappakroppen” försvagar kvinnor

Åh, vad jag är trött på detta eviga tjat om människokroppar! Senaste kroppstrenden är nu tydligen den så kallade – ja, sug på den – ”Dad bod”. Efter ett decennium av hårda, trimmade muskelideal som med frenesi har spridits i ord och bild av oss journalister med hälsofanan som alibi, är det alltså dags för oss att helt tänka om. I alla fall de av oss med manligt kön. Säg upp gymkortet, köp med dig ett par påsar chips, rejält med dip och ett sexpack och tåga raka spåret hem till soffan för att kreera den nu megaheta ”Pappakroppen”!

Grattis du ovårdade glada man som älskar snabbmat och öl och aldrig i livet skulle få för dig att jaga runt ett maraton – din kropp är nu trendig! Vi talar ölmage, midjeplufs och otränade kontorsarmar med gäddhäng och liten dubbelhaka. En fylleplusig Leonardo Di Caprio efter två veckor stillaliggande på medelhavs-yaught och Jon Hamm aka Don Draper vars enda sportliga aktivitet består av att ligga runt, påstås bland andra ha gett upphov till den här bisarra trenden som för första gången spottades av den blott 19-år unga amerikanska skribenten Mackenzie Pearson. Pearson ser pappakropps-trenden som en sexig befrielse och menar att idealet får positiva effekter även för oss kvinnor eftersom det gör att vi slipper känna oss degiga bredvid megadeffade hunkar. Själv skulle jag vilja hävda att skapandet av trenden snarare i vanlig ordning när det tjatas om kroppar – är en sann patriarkal akt med det gamla vanliga syftet att försvaga kvinnor.

Den här nya kroppstrenden är alltså – föga förvånande – vad nu än Pearson påstår, en trend exklusiv för män. Under en kort period i mänsklighetens historia råkade nämligen även männen ut för det pressande objektifierande kroppsidealet ”smal och vältränad”. Det räckte inte med en fet plånbok och en hög befattning, framgången skulle på 2000-talet också synas på utsidan i form av en väldefinierad, gärna vaxad muskulös torso. Den trenden har patriarkatet nu snabbt satt stopp för till förmån för ”pappakroppen”. Män insåg nämligen att det är omöjligt att uppnå livskvalitet när man skall vara allt på samma gång. Det går faktiskt inte ihop att träna varje dag som en dåre, banta sig genom livet, vara en engagerad förälder, bra älskare och äkta man samt topprestera på jobbet och tjäna massvis av pengar utan att drabbas av utmattningssyndrom. Männen insåg att ”smal och vältränad” innebar att föra krig med sig själv varje dag, att leva livet med en känsla av att vara konstant misslyckad. Inte så manligt. Inte så framgångsrikt. Nej, nu har alltså ordningen återgått till det ”normala”. Män kan fortsätta dega sig genom livet och bara satsa krut på pengar och karriär, medan kvinnor fortsätter med sitt kroppskrigande plus allt det andra.

För att ”mammakroppen” plötsligt skulle börja anses vara det ”nya svarta” faller på patriarkatets orimlighet. Begreppet ”mammakroppen” är fortfarande sorgligt nog synonymt med nyförlösta kända kvinnor som på snabbast möjliga tid lyckas banta tillbaka sina kroppar till hur de såg ut innan en unge trängde ur deras vagina. Heidi Klum som mellan sina fyra ungar samtliga gånger rekordsnabbt återfick sin modellkropp, Jennifer Lopez som efter sina tvillingarna snabbt var uppe och skakande sin vråltajta rumpa som om inget hade hänt.

Alltså är det ganska så precis lika deppigt som vanligt. Att ha en pappakropp är att bli hyllad och tillbedd eller åtminstone lämnad i fred. Att ha en mammakropp är att leva full i skam över hur den ser ut.

 

____________________________

Namn: Sanna Lundell Bor: Stockholm. Gör: Journalist, programledare och författare. Aktuell med: Boken Djävulsdansen – bli fri från medberoende tillsammans med Ann Söderlund.

  1. Felix skriver:

    Men varför är ni tjejer inte VS modeller då? Förvänta er inte att vi ska se ut som David Beckham…

  2. Lisa skriver:

    Näe, jag tänder inte på det som du beskriver som pappakropp… och min kropp är efter fyra barn fortfarande ok, tycker iaf jag… så ingen sladderman åt mig tack :D

Comments are closed.

LOADING..