Vill hem, hem, hem,,,

Hej på er!

Nu har vi så sakta påbörjat resan hemåt. Men det var nära att jag inte skulle kunna komma hem som planerat. Här ska ni höra…

Efter alla dessa resor fram och tillbaka så har jag fått in lite rutin tycker jag när man senast kan åka till flygplatsen beroende på trafik och beräknat till vilken tid på dygnet det är i LA från vårt hotell. Så idag hade jag planerat min tid som jag alltid brukar planera den. Men tyvärr blev det inte så.

Den första orsaken till vår försening var när vi skulle checka ut. Tjejen som stod i receptionen måste ha uppfostrats av ett gäng sengångare för långsammare människa har jag inte varit med om. Alla moment hon gjorde tog lååååååång, lång tid. En utcheckning brukar ta kanske fem minuter, men nu tog det nästan en halvtimme. Det är många dyrbara minuter när man har en tid att passa på flygplatsen. Mycket stressade av detta sätter vi oss i taxin, ser på klockan att om trafiken är ok så kommer det vara rätt lugnt, vi kommer hinna precis och inte behöva jäkta vid incheckningen. Halvvägs till flygplatsen upptäcker Anaïs att hon har glömt sitt pass på hotellet. 

SKIT!!!! Det är bara att vända om och åka tillbaka till hotellet för utan pass kommer vi definitivt inte någonstans. Taxin körde på som en rallyförare, väl framme vid hotellet så hittade hon snabbt sitt pass och sedan bar det av igen mot flygplatsen. Vi skulle med ett flyg till New York för att senare åka vidare till Sverige. Till saken hör att om vi missade flyget till New York så skulle vi omöjligt kunna åka vidare med det planerade planet till Sverige. Vi skulle få vara tvugna att betala nya flygbiljetter till oss allihopa från LA till Stockholm och inte säkra på när vi i så fall skulle få tag på lediga biljetter. VI MÅSTE MED PLANET helt enkelt!!!!!!!

Taxichauffören tryckte gasen i botten och körde nu som en formel 1 förare. Väl framme vid flygplatsen så ser vi en låååååååång kö vid vår incheckning och det är en halvtimme tills vårt plan nu ska gå. Vi skulle omöjligt hinna med vårt flyg om vi inte fick gå före denna kö. Jag går då fram till en man som står vid disken på Delta (det bolag vi flyger med) och förklarar vår situation, att vi inte kommer kunna komma hem, kan de göra ett undantag?

Det enda svar vi fick från honom var ett surt och sammanbitet: -There is a line. Alltså han tänkte inte låta oss gå före. Paniken steg i mig, jag kände en sådan hopplöshet, hemlängtan. Jag ville bara hem, hem, hem till min älskade familj som jag nu saknar så väldigt mycket. Och då brast det, jag började gråta. MItt framför hundra människor började jag grina. Ställer mig då gråtandes framför kön och försöker så högt jag kan be om allas uppmärksamhet. Förklarar vår situation, att vi är fyra tjejer från Sverige som inte kommer kunna komma hem om vi missar vårt plan och om de andra som står i kön samtycker till att vi skulle kunna få gå före i kön. Allt detta står jag alltså och säger samtidigt som jag gråter. Och det är nu som känslan kom över mig där det kändes som att jag var med i en amerikansk film. Alla i kön börjar ropa, its ok! eller you go girl! Vi fick alltså påhejade av cirka hundra glada amerikaner gå före i kön. Det fattades bara att de skulle börja applådera. Så nära en amerikansk feelgoodfilm var det. 

Tack alla snälla amerikaner som förbarmade sig över oss. Vi kom fram till gaten med andan i halsen och hann precis innan de skulle stänga för avfärd. Puh!!! Nu ser det ut som att det inte är några bekymmer med vårt andra plan vidare till Stockholm. Och vi är alltså snart hemma igen i Sverige!

Vilken tur vi hade i den lilla oturen och vilka snälla människor det fanns där som hjälpte oss.

Stor kram till er alla!

/Laila

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..