ANNONS

Ett år har gått…

/

10 september är en dag och ett datum som jag alltid kommer att minnas som om det vore igår. Precis som idag så vaknade jag upp för ett år sedan med en dålig känsla i kroppen, de senaste månaderna hade varit tunga och jobbiga för mig och mina syskon men jag kom ihåg att jag tänkte att jag måste vara stark, stark för mina syskon min son och för min mammas skull. Jag ville inte att någon skulle ana vad vi alla gick igenom just då. Att min mamma låg inför döden och att vi syskon turades om att sova över hos henne för att hon skulle slippa vara ensam. Jag gjorde som jag alltid gjorde varje morgon när det inte varit min tur att sova över på sjukhuset med mamma, jag ringde den som sovit över vilket i detta fall var Linda.

Jag hade haft på känn att det nog inte var långt kvar men hade beslutat mig för att mota bort den känslan eftersom jag helst inte ville inse att det var så. När jag ringde Linda så berättade hon att natten varit bra men att hon hade upptäckt att mamma inte vaknade som hon brukade varje natt. Hon hade också bara vaknat en kort stund på morgonen för att dricka lite vatten för att sedan somna om igen. –Laila, hon är så trött och hon andas på ett annorlunda sätt, jag tycker att du ska komma hit. Jag och mina syskon åkte dit och satt där hos vår mamma, min mammas hundar var också där och man kunde märka att dom var stressade precis som att dom på något sätt kunde känna att vi alla inte mådde så bra och att något inte stod rätt till. Vi satt där i stort sätt hela dagen och mamma vaknade inte utan bara sov. Min syster som i grund och botten är akutsjuksköterska sa att detta inte var ett bra tecken. Att det är nog inte långt kvar nu.

Jag kände en enorm ensamhet och tänkte tyst för mig själv att nu är den där dagen här som jag har försökt förtränga i så många år men ständigt väntat på sedan jag var tio. Under hela min uppväxt har det känts som om någon ropar vargen kommer med jämna mellan rum, men den kom aldrig. Den kom 25 år senare! Efter att vi alla varit på sjukhuset bestämde vi oss för att åka hem och äta och komma tillbaka lite senare, Jag tyckte att det var bäst att Liam fick åka till sin pappa så att jag och Niclas kunde vara hos mamma med mina syskon, vi stannade tills det blev dags för att gå och lägga sig självklart så ville vi alla sova över men tyvärr fanns det inte plats för alla på mammas rum. Och inget förändring hade heller skett på flera timmar. Så jag och Niclas åkte hem medan Linda, Jonas och Johan stannade kvar och började bädda.

Precis när jag kom hem ringde telefonen, det var min älskade bror som grät och sa att du måste komma tillbaka, mamma tar nog sina sista andetag. Nu rullade tårarna ner för mina kinder och jag bad att få prata med min syster. –Laila, sa min syster lugnt, mamma har slutat att andas nu hon har inte ont längre. Den känslan som gick igenom min kropp då var fruktansvärd. Och jag kommer nog aldrig kunna beskriva det känslan jag då kände. Jag och Niclas åkte tillbaka till sjukhuset och såg mamma ligga där. Jag kramade henne länge och viskade i hennes öra att vi ses sen. Och jag viskade i hennes öra att jag älskar dig. Där satt vi alla syskon och våra tårar rullade ner för våra kinder, vår kära mamma hade lämnat oss. Men trots att vi alla var så ledsna och förtvivlade infann det sig samtidigt ett lugn i rummet. Det fanns en så stark och stor kärlek i rummet och det var stillsamt och vackert. Mamma såg fortfarande ut som om hon sov, men till skillnad att hon nu var helt avslappnad och helt fridfull. Att se min mamma så fridfull var det finaste av allt, jag visste då att hon fått gå lugnt och stilla. Att det inte hade varit jobbigt för henne och att hon nu fanns på ett bättre ställe. Ett ställe där vi alla någon gång kommer att få ses igen.

Ett år har gått nu sedan vi satt där alla i en sal på Stockholms sjukhem och fick krama om vår mamma och pussa på henne för sista gången. Sedan den dagen finns det ett litet hål i mitt hjärta efter min älskade mamma. Men det som varit tungt och sorgsamt har även fört med sig mycket glädje. Jag och mina syskon har alltid haft en fin sammanhållning. Men efter att min mamma gick bort så kom vi alla varandra ännu närmare. Att jag sedan har världens finaste man som delade denna tid med mig och stöttade mig gör att jag trots ett år kantat av stor sorg och saknad känner mig oerhört lyckligt lottad.

Denna kväll hedrar jag och mina syskon vår mamma genom att ta fram ett fotografi och tända ett ljus för henne. Idag tänker vi extra mycket på vår mamma och på varandra. Vi tänker också på allt fint hon har lärt oss och att vi inte är ensamma trots att hon är borta. Vi har alla varandra.

/Laila

69
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00