ANNONS

Tack alla fina…

/

Tack alla ni som skrivit och kommenterat mitt inlägg från igår. Att en närstående går bort är något vi alla kommer uppleva förr eller senare då det är en del av livet. Ibland kommer det plötsligt och ibland kommer det väntat. Men oavsett vilket så är en sorg lika tung att bära och vi hanterar alla vår sorg på olika sätt. Man kan aldrig mäta sorg, och man kan aldrig säga till något hur den ska känna eller heller veta hur man själv kommer reagera och hantera sin sorg. Men en sak som har hjälpt mig väldigt mycket är att få prata om det jag har upplevt och att få även lyssna på andra som har gått igenom en sorg eller befinner sig mitt uppe i den.

Jag behövde få skriva det jag skrev igår. Och kanske var det någon av er som läste som behövde läsa någon annans berättelse också. Att sedan så många av er också delade med er av era egna erfarenheter gjorde mig väldigt rörd. Tack alla ni som har så öppet delat med er av er egen sorg och förlust. Det har hjälpt mig väldigt mycket att läsa och kanske kan det hjälpa även andra som också läser era kommentarer.

Det var särskilt en kommentar som berörde mig mer än alla andra och det var Isabelle som berättade att hon har en pappa som har obotlig cancer och att man nu vet att dagarna är räknade och försöker förbereda sig för det. Som Isabelle själv skrev så är det svårt att förbereda sig för det. Många känslor gör sig påminda när jag läser detta och jag tänker ju då på hur det var när jag och mina syskon tänkte de sista månaderna. Vi var ledsna många gånger och grät ibland även tillsammans med mamma även om vi den mesta tiden var starka inför henne. Men det mamma ofta sa då var att vi inte skulle ta ut sorgen i förskott. Att vi inte skulle vara ledsna nu innan hon hade gått bort, för hon levde ju nu, och nu var det tid att utnyttja tillsammans och ha roligt. Och det hade vi. Vi var som sagt mycket hos mamma, hon var aldrig ensam. Och de där tillfällena när man själv satt där ensam med mamma så passade jag även på att prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Ibland pratade man om sådant som hade hänt under uppväxten, man frågade saker om mamma, man bad mamma berätta om massa saker som man hört henne berätta tusentals gånger. Men ville höra dem en gång till så att jag inte skulle glömma. Liam var där ofta med mig och hälsade på sin mormor. Vi såg till att tiden på sjukhemmet inte blev så skrämmande för honom utan också roligt. Han fick sitta i mormors knä när vi körde runt henne i rullstolen. Vi köpte med oss mat och hade festmåltid hos mamma på rummet. Vi skojade, vi busade och försökte att fånga varje ögonblick för vad det var. Och jag är så tacksam för att vi fick denna tiden för att göra ett slags avslut. Så precis som du skriver Isabelle, ta vara på dagarna som ni har med varandra. Du kommer vara oerhört tacksam för det sedan. Men det gäller även med sina nära och kära varje dag oavsett om de är sjuka eller inte. Vi behöver alla en påminnelse om att tänka på vad som är viktigt i livet. Så passa idag på att säga till dem du håller kär, vänner och familj, hur mycket de betyder för dig och hur mycket du älskar dem. För det kan man aldrig få höra för många gånger…

Stor kram till er alla fantastiska fina människor…

/Laila

18
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00