Tack alla fina…

Tack alla ni som skrivit och kommenterat mitt inlägg från igår. Att en närstående går bort är något vi alla kommer uppleva förr eller senare då det är en del av livet. Ibland kommer det plötsligt och ibland kommer det väntat. Men oavsett vilket så är en sorg lika tung att bära och vi hanterar alla vår sorg på olika sätt. Man kan aldrig mäta sorg, och man kan aldrig säga till något hur den ska känna eller heller veta hur man själv kommer reagera och hantera sin sorg. Men en sak som har hjälpt mig väldigt mycket är att få prata om det jag har upplevt och att få även lyssna på andra som har gått igenom en sorg eller befinner sig mitt uppe i den.

Jag behövde få skriva det jag skrev igår. Och kanske var det någon av er som läste som behövde läsa någon annans berättelse också. Att sedan så många av er också delade med er av era egna erfarenheter gjorde mig väldigt rörd. Tack alla ni som har så öppet delat med er av er egen sorg och förlust. Det har hjälpt mig väldigt mycket att läsa och kanske kan det hjälpa även andra som också läser era kommentarer.

Det var särskilt en kommentar som berörde mig mer än alla andra och det var Isabelle som berättade att hon har en pappa som har obotlig cancer och att man nu vet att dagarna är räknade och försöker förbereda sig för det. Som Isabelle själv skrev så är det svårt att förbereda sig för det. Många känslor gör sig påminda när jag läser detta och jag tänker ju då på hur det var när jag och mina syskon tänkte de sista månaderna. Vi var ledsna många gånger och grät ibland även tillsammans med mamma även om vi den mesta tiden var starka inför henne. Men det mamma ofta sa då var att vi inte skulle ta ut sorgen i förskott. Att vi inte skulle vara ledsna nu innan hon hade gått bort, för hon levde ju nu, och nu var det tid att utnyttja tillsammans och ha roligt. Och det hade vi. Vi var som sagt mycket hos mamma, hon var aldrig ensam. Och de där tillfällena när man själv satt där ensam med mamma så passade jag även på att prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Ibland pratade man om sådant som hade hänt under uppväxten, man frågade saker om mamma, man bad mamma berätta om massa saker som man hört henne berätta tusentals gånger. Men ville höra dem en gång till så att jag inte skulle glömma. Liam var där ofta med mig och hälsade på sin mormor. Vi såg till att tiden på sjukhemmet inte blev så skrämmande för honom utan också roligt. Han fick sitta i mormors knä när vi körde runt henne i rullstolen. Vi köpte med oss mat och hade festmåltid hos mamma på rummet. Vi skojade, vi busade och försökte att fånga varje ögonblick för vad det var. Och jag är så tacksam för att vi fick denna tiden för att göra ett slags avslut. Så precis som du skriver Isabelle, ta vara på dagarna som ni har med varandra. Du kommer vara oerhört tacksam för det sedan. Men det gäller även med sina nära och kära varje dag oavsett om de är sjuka eller inte. Vi behöver alla en påminnelse om att tänka på vad som är viktigt i livet. Så passa idag på att säga till dem du håller kär, vänner och familj, hur mycket de betyder för dig och hur mycket du älskar dem. För det kan man aldrig få höra för många gånger…

Stor kram till er alla fantastiska fina människor…

/Laila

  1. Skriv din kommentar här!
    Hej Laila,,,

    Usch ja sorg är det värsta man kan vara med om, just nu ligger min 8 åriga dotter bredvid mig och inväntar sina sista andetag, hon drabbades av obotlig cancer 2007 och har kämpat sedan dess, nu går det inte längre,,, jag har känt på sorg under dessa år, men nu blir den så påtaglig, vi tittar varje kväll på Idol, där även min lilla Moa kommenterar som ni gör,,, många är ju tondöva….. älskar Idol, vi sitter spikade varje kväll, hon ser inte alltid på, men hon hör….

    Jag har läst din blogg någongång då o då, och tycker du är en supercool tjej….

    Kram

  2. Susanne skriver:

    Hej Laila!
    Oh, så skönt att höra att det inte är onormalt att känna ”hål i hjärtat”. Jag brukar säga till mina barn att jag tappat livsglädjen.

    Först gick min mamma bort helt oväntat–Min pappa gick bort 2 år senare, mycket mycket traumatiskt. Han dog när han svarade i telefonen då jag ringde. Som tur är bor min bror i samma hus så jag ringde honom för att han skulle gå o kolla vad som hänt. Han återkom o sa att ”Han är död med mobilen i handen” Tog väldigt hårt på mig då vi stod varandra väldigt nära.

    Skönt för pappa att få dö så, men vi som är kvar, då????

  3. Laila, att förlora en anhörig, och särskilt en av dem som är anledningen till att man själv finns, är så fruktansvärt. Och jag förstår din sorg och ditt hål i hjärtat.
    Förlorade min far för snart exakt 2 år sedan i en fruktansvärd cancer-form. Levande och glad, med lite ont i magen i juni 2008 och död i början på oktober 2008.
    Vi anhöriga överlever, men vi har alla vår sorg och saknad på olika sätt. Och saknaden river o sliter så vansinnigt ibland, då brukar jag ringa hans mobilsvar så jag får höra hans röst.
    Jag har dåligt minne från x-år före hans bortgång, dom är liksom suddiga. Det känns som om jag ”föddes” för 2 år sedan och in i sorgen.
    Nej, jag har inte fastnat i sorgen, jag har gått vidare fått otroligt stöd från sjukvården och min familj.
    Så den där klyschan: Tiden läker alla sår….är nog bland det värsta uttalande jag vet i sorgen.
    Kram kram

  4. Maria skriver:

    Skriv din kommentar här!Råkade komma in på din blogg igår, läser den högst sällan( ska bli ändring på det nu), men det var kanske inte slump att jag läste den….Min lilla mamma dog i tidsdags på ungefär likande vis som din mamma. hon hade visserligen inte varit sjuk så länge, sen april, men just det här med att det inte gick att väcka henne och den tunga andningen och sen friden som kom när det var över….Hon dog hemma i sin säng och jag höll henne i handen allt gick så fort men ändå stilla. Och det känndes så självklart att sitta hos henne, hålla handen, krama henne. jag var rädd att det skulle vara obehagligt när hon var död men det känndes så skönt att få hålla om henne en sista gång. Tack Laila för ditt fina blogginlägg! Man behöver få känna att det finns fler som har och är med om samma just nu. /Maria

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..