Så motar jag bort perfektionisten i mig

Jag tyckte nog att jag hade mer kunskap än gemene man när det kom till yoga, när jag skulle börja min yogalärarutbildning i april. Och det kanske stämde, men mest handlade det om fysiska positioner (asanas) och hur de skulle utföras. Jag hade väl egentligen väldigt lite erfarenhet av meditation och hade bara testat på olika andningsövningar (pranayama) några gånger. Allt annat som också är yoga, visste jag i princip ingenting om.

Under de 200 timmarna i april som ägnades åt yoga i princip dygnet runt (alltså inte bara den fysiska) insåg jag, ju längre tiden gick, att jag knappt vet någonting. Ju mer jag lärde mig, desto mindre kändes det som att jag kunde, för jag insåg samtidigt hur enormt stort det här området är. Och jag är bara precis i början av att ta mig an detta fält.

Från att ha känt att jag har någonting att ge, att bidra med och dela med mig av, smög det in tankar som ”varför ska jag?”, ”varför ska någon gå på mina yogaklasser när det finns andra lärare som har hållit på i 25 år och som har mycket mer kunskap?”. Vid sådana tillfällen är det också lätt att börja fråga sig själv: ”men varför ska jag blogga om yoga när det finns andra som vet mer?”.

Jag upptäckte ganska tidigt i mitt yogautövande att ingen lärares klass är den andra lik och det är det som är så fint tycker jag. Bara för att man gått på ett pass som inte föll en i smaken behöver det inte betyda att yoga kan strykas från ens intresselista för all framtid.

Det kanske bara är en annan form av yoga man behöver upptäcka, eller hitta en lärare som man connectar med. Och vi är alla olika, så det säger sig självt att vi behöver olika typer av yogalärare och klasser också.

Jag är lite utav en perfektionist. Eller kanske mycket. När jag var liten hade jag till och med en kopp där det stod ”Lisa betyder perfekt” och jag trodde länge att det var något bra och eftersträvansvärt. Men grejen är ju att det är omöjligt. I alla fall inom alla områden, hela tiden – vilket ändå är något som är särskilt vanligt att vi kvinnor försöker uppnå.

Men om jag skulle vänta med att börja undervisa yoga tills jag blivit den perfekta yogaläraren, eller tills jag samlat på mig 25 år av eget utövande, då skulle jag ju aldrig komma i närheten av en yogasal. Och om jag väl gjorde det, skulle ju den där erfarna yogaläraren ändå ha hunnit nå 50 år av erfarenhet under tiden jag väntat.

Så därför övar jag mig i att tysta ner den där janterösten och inte eftersträva perfektionism, för jag kommer ändå inte att nå dit och antagligen är det inte syftet heller. Och därför startade jag den här bloggen trots att jag hade velat förbereda med femtioelva bra inlägg (men den tiden finns ju inte). Och därför vågar jag undervisa trots att det finns andra yogalärare som på pappret kan mer än jag.

Och därför intalar jag mig att jag har rätt att dela med mig av det jag kan och tycker är vettigt, för ingen kan ändå göra det på mitt sätt. Och troligtvis finns det folk där ute som tycker att mitt sätt att dela med mig av yoga, oavsett om det är i en klass eller genom den här bloggen, passar dem perfekt. Och det blir så jävla mycket skönare när man ser på sig själv på det här sättet. För jag behöver inte vara perfekt, jag får vara med ändå.

  1. Blomma skriver:

    Har brottats med exakt samma tankar som du, att jag på ngt sätt själv tycker att jag ska vara expert innan jag vågar mig på att utföra ngt eller leda yoga. Det är också en av de insikter jag jobbar med och att allt är tillräckligt även om det inte är perfekt genom att jag bara är mig själv! Och att misstag inte heller är så farligt utan =utveckling för at kunna ”lyckas”.

  2. Bra insikt! Det där jämförelsemonstret som bor i en ska man jaga bort allt man kan … Heja dig!
    Kram!

Lämna ett svar till hejhejvardag Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..