Varför kan vi inte erkänna att vi är vilsna?

Jag har tänkt på en sak efter att vi var i Indien och gick på ett par satsang med Mooji och brasilianske Sri Prem Baba. Det här om att erkänna att man känner sig lost, trots att man på pappret har det så bra.

IMG-20170302-WA0016

Undertecknad i Rishikesh.

De här satsang-sessionerna gick ju alltså ut på att hundratals eller kanske tusen människor samlas framför dessa spirituella ess som sitter på en stol i några timmar och besvarar folks frågor (ställda så att alla kan höra).

Jag vet inte ens om jag kan återge vad folk frågade, det var ofta ganska flummigt och framfördes i ett state där personen var väldigt starstruck och grät och tappade orden. Men det var typ ”vid tillfället X kände jag mig som ett med allting, jag upplevde ”bliss”, men sedan försvann det. Hur ska jag komma tillbaka dit?” Eller ”mitt sinne blir aldrig tyst, mina tankar går i ett hela tiden, vad ska jag göra för att få ro?”.

mooji rishikesh

Mooji under satsang i Rishikesh.

Mooji svarade ofta mer generellt och sa liksom inte ”du ska göra så här och så här” utan mer ett svar som fler kunde ha nytta av och ofta ställde han motfrågor så att personen fick tänka och svara själv. Lite som en terapeut faktiskt.

Nu kanske de här frågorna bara ställdes av superfans som bara vill ha Moojis uppmärksamhet i tio minuter, och frågar vad som helst för att få det. Men det slog mig att det måste vara väldigt modiga personer – eller kanske bara väldigt desperata. Jag menar, att gå upp och inför tusen personer (och dessutom i livesändning med massa kameror som filmar en) medge att man är lost och behöver vägledning.

Eller är det bara här i västvärlden det känns som att man inte får erkänna att man är vilsen?

Min uppfattning är i alla fall att hos oss i väst ska man bara jobba, tjäna pengar, skaffa familj och inte basunera ut sin önskan om att känna sig mer tillfreds inombords. Man kan gå till sin terapeut i åratal utan att någon vet om det, för ve och fasa om folk fick veta att allt inte kändes bra trots att man har sin familj, sitt jobb och sin platt-tv.

De senaste åren har vi blivit lite bättre på att prata öppet om psykisk ohälsa och dess symptom, kanske särskilt hos unga.

Men hur ofta pratar vi om längtan efter något mer betydelsefullt, efter mer mening i våra liv eller att leva på ett sätt som lyfter oss, i stället för att stressa ihjäl oss? Det som kanske är orsaken till att vi till slut hittar oss själva i psykisk ohälsa-träsket?

Oftast inte förrän någon redan gått in i väggen eller blivit allvarligt sjuk och därefter bestämt sig för att ändra livsstil totalt, eller hur?

Om tusen personer kommer till Moojis satsang (och han är bara en alla dessa som höll satsang) varje dag under två veckor i Rishikesh (sedan åker han väl någon annanstans och träffar tusentals andra) betyder det att det är sjukt många människor som söker efter något slags svar.

Klart som korvspad att dessa människor också finns bland alla hårt arbetande västerlänningar, men här pratar vi bara inte om saken. Inte förrän det redan har gått för långt.

Läs också:
I yogans huvudstad
Min nya metod för att släppa orostankarna

  1. Åsa skriver:

    Mycket skam och skuld över ex svaghet och sårbarhet i vår kultur + en stor del Luther!! Det tror jag påverkar stor del av västelänningarnas rädslor och att lycka ofta likställs med yttre framgångar ❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..