När det blir tydligt vilken medelsvensson jag är

Jag har aldrig träffat så mycket folk med så mycket pengar som sedan Alex kom in i mitt liv med sin bekantskapskrets.

Jag kommer ju från en typisk medelklassbakgrund i en mindre stad (Västerås) och jag skulle säga att i princip alla mina vänner i Sverige kommer från liknande förhållanden. När jag var liten fanns det alltid klasskompisar och bekanta man kallade ”rika” (haha, är väl kanske sant beroende på vad man jämför med men handlade mer om att det barnet hade flera märkesplagg) och de man visste hade det lite mer knapert hemma. Men jag kände nog ingen som verkligen kom från en förmögen familj.

Nu har Alex väldigt många vänner från massa olika bakgrunder, men en handfull är framgångsrika och förmögna människor som antingen har tjänat sina pengar själv eller som kommer från familjer med pengar. Och kanske blir skillnaden ännu mer tydlig eftersom majoriteten av mina kompisar är journalister och cirkus 15 år yngre än Alex kompisar som dessutom ofta är utbildade inom business, finans etc.

Men det jag ville berätta om är hur tydligt detta – och en viss klasskillnad – blir ibland. Nu har jag börjat vänja mig vid att städerska och nanny är lika självklart som ett Netflix-konto är bland mina kompisar.

Men en gång när jag inte tänkte på detta var när en av Alex vänner berättade om sin åldrande mamma, som sorgligt nog är inne på livets sluttamp. Vännen berättade att pappan i princip bor på sjukhuset tillsammans med sin älskade maka. Då fick jag ont i hjärtat och kom att tänka på en gammal pojkväns mormor som gick bort hastigt i cancer och där släkten sedan fick hjälpa stackars morfarn att tvätta och komma med mat. Han kunde nämligen ingenting av detta, det hade ju mormorn alltid ordnat :'( Så med detta i åtanke frågade jag Alex vän:

”Men hur går det med din pappa om din mamma går bort? Klarar han sig själv? Kan han ta hand om sig? Laga mat?”

Både Alex och vännen tittade lite oförstående på mig här i några sekunder innan Alex förklarade:

”Men de har folk som gör sånt…” och kompisen fyllde i:

”Jaja, de har kock och folk som städar och tar hand om hemmet…”

Ja, just det. Såklart.

I helgen när vi var i Lissabon och våra vänner där hade Oktoberfest hemma i trädgården (så bra idé när man inte kan vara i München!) blev jag också återigen varse om hur väluppfostrade barn som finns i dessa kretsar. Kanske känner jag bara inte tillräckligt många barn i Sverige men jag tror att detta också har en del att göra med klass.

På festen var nämligen sonen till ett par bekanta. Han är väl cirka 10 år och vi har setts en gång tidigare. När jag och Alex lämnade partyt sa jag hejdå till lillkillen som ytterst artigt kindpussade mig och sa ”Lycka till med bebisen”.

Alltså, vilken 10-åring säger så?! Hans föräldrar var inte i närheten så det var inte så att han behövde agera artigt i närheten av dem eller något, det kom bara helt naturligt från honom. Jag hade nog aldrig ens tänkt tanken på att säga så när jag var 10? Kanske inte ens när jag var 18?

Jaja, det var dagens reflektion över en liten del av människosläktet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..