När en bara försöker hålla livet i schack

På den tiden när jag fortfarande var anställd och levde ett ganska vanligt Stockholmsliv tänkte jag ofta på det här med att känna att livet är i balans. Egentligen kanske det inte handlar om balans, kanske är det bara ett finare uttryck för mitt kontrollbehov.

Jag menar sådana saker som att jobba de timmar man ska, hinna träna, hinna handla, hinna träffa kompisar och ta hand om hemmet. Fy vad jag (och troligtvis typ alla människor) kämpade för att hålla alla saker i schack. Inte jobba för mycket, inte umgås för mycket så att jag inte får tid till mig själv, inte använda all ledig tid till städ och tvätt utan också unna mig att slappa i soffan en kväll. Ni vet. Känna att så gott som alla områden i livet är på en okej nivå. Fast det kände jag sällan.

Jag tänker ibland på de här mätarna i The sims (om någon annan också spelade det back in the days!) som ibland kom ner på rött om ens sim var riktigt hungrig eller inte hade fått vara tillräckligt social:

Nu har jag haft privilegiet att inte känna av det där på länge eftersom jag både jobbar mindre (oftast) och bestämmer själv över mina jobbtider. Dessutom ingår städerska i huset vi hyr, vi har tillgång till bil (behöver inte släpa matkassar per fot!) och när vi behöver tvätta behöver det inte göras i en tvättstuga tre trappor ner som dessutom delas med tolv andra. Saker blir ju enklare då.

Men nu sedan min yogakurs tog slut har det gått i ett (och därav skralt bloggande). Vi hade ganska fullt upp med jobb i Marbella, åkte därefter tillbaka till huset i Portugal och hade besök av våra kompisar (med tre barn) från Lissabon. Under tiden glömde jag helt bort att jag redan ligger efter i min tyskakurs, sköt upp jobb tills i dag och nu när alla lämnade kändes det som att huset hade förfallit. Okej, inte så illa men det krävdes en rejäl dammsugning (som jag tog tag i själv eftersom städerskan inte kommer förrän på torsdag) samt typ fyra maskiner lakan och handdukar. Så nu känns det som att jag bara försöker få alla nivåer på grönt igen.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta egentligen, blev bara påmind om hur det var när livet kändes så hela tiden. Och det lär ju inte bli mindre så av att få barn. Puh.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..