Om att börja gråta på yogamattan

Ett par dagar in på min yogakurs började en av de andra kursdeltagarna gråta under morgonens yogapass, så där som kan ske när gamla blockeringar plötsligt löses upp och energier och känslor frigörs. Då slog det mig att det var länge sedan det hände mig själv.

Senast var nog på min förra teacher training på Bali. Då hände det precis i slutet av ett kvällspass i yinyoga. Jag satte mig upp efter savasana (liggande vilan på slutet) och det var som att någon hade vridit på en kran. Tårarna bara började rinna och gick inte att stoppa. Men sedan den gången har det nog inte hänt.

Några dagar till in på min senaste yogakurs var det dock min tur igen. Vi stod upp i krigaren under morgonpasset när jag började känna mig yr och tänkte att jag behövde sänka mitt huvud för att få lite mer blod i det. Jag satte mig ner på mattan och la mig i barnets position och tänkte att jag bara skulle vila en stund och sedan haka på de andra igen. Jag har haft lite lågt blodtryck under graviditeten och har alltid ganska lätt att bli yr om jag reser mig för fort eller står still för länge. Inga konstigheter.

Men medan jag vilade där på mattan kände jag hur det började bränna bakom ögonlocken. Och så kom tårarna. Som om någon tryckt på en knapp. En riktigt hulkig gråt där jag fick anstränga mig för att kunna fortsätta andas medan tårarna bara rann, utan att jag visste varför. Så jag tillät mig själv att ligga där en bra stund och bara låta det komma, samtidigt som jag försäkrade de andra om att allt var okej (och med bebisen också, folk blev väl lite extra oroliga för att jag är gravid). Antagligen var det ju bara något som behövde komma ut.

Då tänkte jag på hur skönt det är att jag i alla fall vet om att sådant kan ske och både har upplevt det själv och sett det hos andra tidigare. Jag kände mig också säker på att alla i rummet förstod vad som pågick, men är man ny i yogavärlden kanske det kan kännas lite jobbigt att plötsligt gråta hejdlöst i ett rum med främlingar.

Antagligen för att gråt i vår värld ofta är förknippat med att vara svag och man förväntas alltid ha en anledning till att man gråter. Att ligga och kippa efter andan på en yogamatta kan ju minst sagt få en nybörjaryogi att känna sig utlämnad och tänka ”Herregud, de måste tro att jag är ett vrak” eller liknande. Men så behöver det alltså inte alls vara. Man behöver inte veta själv varför det kommer och man behöver aldrig förklara det för de andra heller. Det enda man behöver göra är att låta det komma ☺️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..