Hur Alex har ”connectat” med bebisen

Nyligen fick jag en fråga om hur Alex har ”connectat” med bebisen i magen så jag tänkte att jag kunde skriva lite om det.

När jag var hos min fysioterapeut senast rådde hon mig att se till att Alex pratar med bebisen i magen etc för att se till att de ”bygger upp sin relation” (eller vad man ska säga) redan nu. Hon sa också att vi mammor har det där automatiskt eftersom vi bär på bebisen men att det inte alls är lika självklart att partnern knyter an på samma vis, ens när bebisen är ute. Inte så konstigt.

Jag är dock inte orolig för Alex och bebisens bondande överhuvudtaget. Numera tänker jag ofta på hur fantastiskt det är att bebisen redan har gjort oss till en familj, trots att den inte ens kommit ut än. Jag brukar tacka den för det och för allt fint vi har fått uppleva hittills när jag mediterar. Men den där familjekänslan kom ju någon gång längs vägen och jag tycker att det verkligen skedde ett skifte någonstans, även om det inte var från en dag till en annan.

Så fort jag hade fått reda på att jag var gravid började ju jag fundera över hur det skulle bli med föräldrapenning, vart vi skulle bo och föda och hela köret. I början kunde jag känna att Alex inte riktigt var på samma våglängd i det – och det är ju faktiskt inte så märkligt. Jag kände vad som hände i min kropp hela tiden och tänkte på det mest hela dagarna, långt innan något syntes. Män behöver nog lite längre tid att förstå och vänja sig vid tanken, tror jag. Alex hävdar dock att han kunde ”feel the baby” i vad jag tror var cirka vecka 15. Jag var inte ens själv säker på om jag kunde känna något så tidigt, men jaja 😛

Några veckor senare tror jag att Alex började prata om mig som två personer (alltså från att typ ha frågat ”hur mår du?” blev det ”hur mår ni?” och det var alltså ej på grund av plötsligt artighet) och från det har det varit vi tre. Det blir säkert annorlunda för en partner när magen väl växer och syns. Nu tycker jag att vi tre har levt i en väldigt härlig symbios hela hösten. Varje natt är Alex storskeden och jag mittenskeden och bebisen miniskeden 😍 Jag älskar när han håller om magen och när jag hade förvärkar, eller vad det nu var häromveckan, var Alex stora, varma masserande händer det som hjälpte mest mot värken.

För några dagar sedan vaknade jag på morgonen och hade sovit ganska oroligt. Det värkte lite i magen under natten och jag hade känt att bebisen inte var riktigt nöjd (eller något, svårt att sätta ord på). Det kan mycket väl ha spelat in att vi åt en ganska sen middag, följt av lite för mycket socker (jag gick loss på både pepparkakor, glögg och choklad) och satt uppe till 02 och spelade kort med våra gäster. Innan jag hade nämnt något om min och bebisens nattsömn för Alex sa han att han hade märkt att bebisen hade varit orolig och rört massa på sig. Jag hade inte ens känt att den rört sig mer än vanligt, bara att något var annorlunda. Och han med tydligen. Då konstaterade jag att nu är vi verkligen connectade allihopa (ursäkta svengelskan). Det handlar bara om så mycket mer än ord som hörs.

Det känns lyxigt att jag får vara den som har med mig bebisen överallt. Jag missar ju inget! Men nu när Alex är i Wien är ju inte flocken fulltalig och det är tråkigt. Tur att han snart kommer tillbaka så vår lilla familj är samlad igen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..