Känslokaos hela dagen

Alltså vilken turbulent dag. Jag är inte igångsatt än – tack för det och tack för er fina pepp i förra inlägget!

Det började med att jag vaknade vid tre och gick upp och kissade. När jag kom tillbaka till sängen kunde jag inte sova, för jag tyckte att det hade varit så stilla i magen hela natten. Ingenting hade jag känt och inte på kvällen innan heller när jag låg och läste. Natten före det hade jag haft förvärkar hela tiden men nu var det helt stilla.

Började förstås oroa mig för detta minskade fostervatten och testade dricka vatten för att se om det kunde få liv i bebisen. Inte då. Buffade och tryckte hit och dit men inget gensvar.

Gick då upp igen och letade efter något sött att dricka. Tänkte att jag skulle försöka känna någon rörelse innan jag behövde väcka Alex och säga att vi måste åka till sjukhuset. Så jag sänkte ett glas Oatley chokladdryck med ett par teskedar socker i. Inget hände. Stod sedan och grät i köket och tänkte att nu har bebisen dött. Gick ändå och la mig på vänster sida i sängen, ifall att bebisen bara behövde lite tid att få en sockerkick. Och efter en kort stund rörde den på sig. Bara lite grann men tillräckligt för att jag skulle övertygas om att den var vid liv.

Och då kunde jag kura ihop mig intill Alex och till slut somna.

I dag efter frukosten började vi dock fundera över varför ingen läkare hört av sig än. Hade de för mycket att göra eller var det bara inte så bråttom att sätta igång mig?

Alex började därför ringa runt (vilket alltid är ett evigt kopplande och väntande hit och dit och fram och tillbaka mellan folk som inte pratar engelska osv) för att få svar. Det visade sig att läkaren jag träffade i torsdags inte hade diskuterat saken än med den andra läkaren (som är min ”riktiga” läkare) men vi kunde förstås komma in för en koll om vi ville.

Efter lite velande bestämde vi oss för att åka in eftersom jag knappt hade känt några rörelser på förmiddagen heller. När det väl var vår tur för CTG på sjukhuset hade bebisen dock kommit igång så jag var inte direkt orolig längre. Tills maskinen visade 0 i hjärtljud och började larma. Då började jag gråta igen på en sekund.

Men det var ingen fara förstås, allt såg bra ut. Och efteråt när vi skulle betala sa jag åt Alex att han fick prata eftersom jag kände att jag skulle börja gråta igen om någon bara tittade på mig, men då behövde vi inte ens betala. Vi blev så lättade över allt att vi åkte hem och bakade kladdkaka och åt chips och såg på film. Nu ska jag sova gott och hoppas att förlossningen hinner komma igång av sig själv innan jag blir igångsatt. I morgon går vi in i vecka 39.

  1. Tessan skriver:

    Åh. Styrka till dig dagarna framåt. Fy fan för den upplevelsen med 0 i hjärtljud. Och att bebis ligger helt still plötsligt i magen. Jag var med om en chockartat upplevelse med just pulsen under min förra graviditet, på en vanligt rutinkontroll tyckte BM att pulsen var lite för låg och vi fick ta taxi till KS. Väl där med CTG påkopplat var den än lägre och läkare rusade in i rummet. Men bebis verkade må fint och inga åtgärder men är fler koller behövdes. Bebis (och maskin?) kan spela en spratt!! Men oron….Stort lycka till med allt och hoppas bebis vill komma ut av sig själv snart <3

  2. Varför betala? Ni måste ju få tillgång som EU-medborgare till den Portugisiska public health care, eller har ni valt en privat alternativ? Har inte fött barn i Barcelona, men annars är public health care här jättebra. Hoppas din förlossning blir en positiv upplevelse. Sunbeams from BCN

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..