Min förlossnings-berättelse

I slutet av graviditeten slukade jag folks förlossningsberättelser (podden Vattnet går är ett hett tips!) så jag tänker att jag förstås ska dela med mig av min egen också.

Vad jag inte slukade så mycket var kejsarsnittshistorier, för jag tänkte väl att det mest troligt inte skulle hända mig, förhoppningsvis inte i alla fall. Men se det gjorde det. Lite ironiskt är det, jag läste böcker, lyssnade på poddar och gjorde research om alla möjliga alternativ vid en förlossning. Jag fick till slut ihop mitt förlossningsbrev och hade övat krystningspositioner hos min fysioterapeut Tania. Men nästan inget av det spelade ju någon roll, för du som kommenterade tidigare ”Det blir aldrig som man har tänkt sig ändå” hade rätt. Det blev inte alls som jag hade tänkt eller önskat.

När det begav sig skrev jag om att jag inte hade mycket fostervatten kvar, där någon gång efter 38 fulla veckor (här finns allt jag skrivit om min graviditet). Vi förberedde oss på att läkarna kanske skulle vilja sätta igång mig efter den stundande helgen, så vi tog till alla knep för att få förlossningen att starta av sig själv i stället. Jag drack ett glas bubbel, vi gick promenad, färdknäppade, jag åt dadlar (ska man visserligen göra i flera veckor i förväg, sex stycken om dagen) och drack hallonbladste. På söndagen hade vi två familjer med totalt fyra barn och två hundar över och var igång hela dagen.

Kanske var det alla tricks och den familjära stämningen som funkade, för på natten till måndag vaknade jag av att jag låg i en pöl med vatten och kände hur det sipprade ut ur mig. Jag hade bara sovit en timme och Alex hade inte ens gått och lagt sig. ”Vattnet har gått!” ropade jag till Alex som frågade mig vad vi skulle göra. Jag kände väl att det inte skulle dra igång riktigt än, så jag bestämde att vi skulle vila lite och avvakta för det kändes som att Alex (och jag) behövde få sova medan vi kunde.

Klockan tre hade jag inte lyckats sova nåt mer men Alex hade i alla fall fått sova nån timme medan jag hade haft täta sammandragningar. Jag ringde förlossningen som givetvis sa att vi skulle komma in på en gång (och bli kvar där) men vi tog det rätt lugnt och åt lite frukost medan vi packade ihop oss.

Vid sextiden hade vi installerat oss i ett rum på det privata sjukhuset i Faro och fick träffa min läkare. Jag hade fortfarande bara sammandragningar men inget som kändes överhuvudtaget. Tidigare hade vi fått höra att min läkare bara skulle närvara om hon var i tjänst dagen jag skulle föda, men hon gjorde direkt klart att hennes chef hade ringt in henne pga oss och gjorde också klart att hon var väldigt missnöjd över detta. Sjukt konstigt, vi hade ju liksom inte bett om att få träffa just henne klockan sex på morgonen och jag hade inte brytt mig om det hade varit någon annan, men vi fick liksom skulden för att hon tydligen behövde jobba extra.

Hon undersökte mig i alla fall, konstaterade att cervix var nästan helt utplånad (hoppas jag använder rätt svenska termer nu) och att jag var öppen en centimeter. Eftersom vattnet hade gått sa hon att bebisen behöver komma ut inom 24 timmar, sedan ökar infektionsrisken. Och eftersom det vid det här laget redan hade gått några timmar sedan vattnet gick, ville hon eventuellt ge mig något snart för att få fart på förlossningen.

Jag som hade hoppats på att inte behöva bli igångsatt eller få värkstimulerande frågade då om det var prostaglandin eller oxytocin som skulle bli aktuellt, varpå min läkare kollade på mig med en oförstående min och sa upprört ”Seriously, are you gonna ask me that six in the morning?!” och något om att hon typ inte egentligen var ”in duty”. Jag blev så paff över hennes reaktion att jag inte visste vad jag skulle svara men lyckades ändå förklara att jag bara var nyfiken på vad som väntade mig. Inte så orimligt, men det tyckte uppenbarligen hon. Hon sa i alla fall att det troligtvis skulle bli oxytocin eftersom cervix nästan var helt utplånad redan och sedan beslutades att hon skulle undersöka mig igen vid 9-tiden och att vi skulle bestämma då.

Jag tror jag grät lite när vi kom tillbaka till rummet. Jag tyckte läkaren (som jag hade älskat innan) var en bitch och jag ville typ hem till Sverige och föda. Här kände jag mig också så stressad och fick för mig att jag snabbt måste få igång den här förlossningen själv, så jag rullade ut yogamattan och tänkte typ börja göra mina övningar för att öppna upp bäckenet och allt möjligt. Men här stoppade Alex mig och sa att ”nej, nu sover vi medan vi kan” och det var ganska klokt, insåg jag efter en stund.

Så efter ett par timmars sömn kändes allt lite bättre. Jag började väl förlika mig vid tanken på att det inte skulle bli en drug free förlossning som jag hade hoppats på. Innan vi träffade läkaren igen mediterade jag för att lugna mig själv lite och så byggde jag upp ett mentalt staket runt mig, Alex och bebisen dit läkaren med sitt konstiga sätt inte kunde nå in eller påverka mig. Ni HSP:are förstår säkert vad jag menar :)

Eftersom det här är Portugal blev nästa undersökning inte vid 9, vilket gjorde mig glad för då kanske jag skulle hinna öppnas lite till. Men när hon kollade igen var jag fortfarande bara öppen en centimeter. Så för att göra en jättelång historia mindre jättelång, jag tror jag fick värkstimulerande dropp (oxytocin) vid lunch och efter det var jag vid ganska gott mod och gick fram och tillbaka i korridoren för att få igång saker och ting. Jag duschade och gjorde cirkelrörelser med vattnen på magen och ryggen, som en barnmorska sa kunde hjälpa, och så gjorde jag lite övningar med min pilatesboll.

Något jag inte hade kunnat föreställa mig var hur känslosamt allt skulle vara. När jag tänkte på att min bebis snart skulle vara hos oss kände jag mig så tacksam och full av kärlek och grät en del. Det kändes så fint och stort! Högtidligt liksom.

Men värkarna kom inte igång och vi ökade på oxytocinet gång på gång. Så här i efterhand känns det som att jag mest borde ha ätit och sovit i stället för att spara på krafterna, men det gjorde jag inte för jag hade ju ändå hopp om att snart händer det och att jag kanske öppnade mig i detta nu! Men icke.

Nu minns jag inte riktigt, men Alex tror att värkarna kom igång lite grann runt 16–17-tiden. Vid 19-tiden kom läkaren igen och konstaterade att jag fortfarande inte hade öppnats mer och att tiden började rinna ut. Vid 01 skulle det ha gått 24 timmar sedan vattnet gick och läkaren sa att hon inte var bekväm med att låta oss vänta efter det. Med andra ord, senast 01 skulle det antagligen bli kejsarsnitt. Jag hoppades ju fortfarande på att det hela skulle spurta igång på något vänster och det bestämdes att vi skulle kolla läget igen vid 22 och ta beslut då.

Jag fick mer oxytocin och värkarna blev starkare och tätare. Här hade jag fem värkar på tio minuter men började bli rejält trött och slut. Vid 20-tiden undrade jag om jag inte kunde få äta middag, men då visade det sig att jag inte fick äta – i fall att det hela skulle sluta i kejsarsnitt. Då hade jag redan varit hungrig i ett par timmar. ”Herregud, jag kommer aldrig orka föda fram den här” kände jag då.

Sedan hade jag ordentliga värkar resten av kvällen. Att ligga i sängen med CTG var typ outhärdligt, att hänga på bollen eller Alex hjälpte ingenting. Det enda som kändes någorlunda var att typ hänga kutryggig över sängen men bäst var att duscha! Alex var med mig och när en värk började höll han duschen mot min mage medan jag koncentrerade mig på att ta fem djupa andetag och när värken var över efter fem andetag duschade han på min ländrygg i stället. Och så höll vi på, i två timmar tydligen. En bra sak jag tyckte hjälpte var att fokusera på pauserna, som jag hade lärt mig från ”Föda utan rädsla”.

Efter klockan 23 någonting kom min läkare tillbaka och det var ju sanningens ögonblick. Här var jag dock lite borta av alla pågående värkar och skakade i hela kroppen av utmattning så hur förlossningen skulle sluta bekom mig typ inte (så länge barnet skulle komma ut välbehållen alltså). Jag var fortfarande bara öppen 1,5 centimeter. Efter alla timmar av värkar kändes det såå knäckande. Inget hade hänt. Vi hade nog fått fortsätta försöka några timmar om vi hade propsat på det, men det kändes hopplöst och jag hade ingen energi kvar. Så där och då kände jag mig bara lättad när det beslutades att jag skulle snittas. Jag ville bara få ut bebisen.

I efterhand har jag inte känt på samma sätt inför snittet. Jag har känt mig ledsen och besviken över att det blev som det blev. Jag hade önskningar om hur förlossningen skulle gå till, men har också hela tiden sagt till mig själv att ”min bebis kommer komma till mig på det sättet som det är tänkt” och försökt vara öppen för allt. Det har ändå varit svårt att förlika sig med det som blev. Särskilt när jag läste att man i Sverige får 48 timmar på sig från att vattnet går till att man blir igångsatt (tror jag). Hade jag kunnat föda Ella vaginalt om vi hade varit i Sverige? Tänk om jag hade orkat lite till om jag hade fått äta och fylla på med energi? Det har känts som att läkaren flåsade mig i nacken med klockan hela dagen och som att beslutet om kejsarsnitt gjordes redan i början av kvällen när det bestämdes att jag inte fick någon middag. Tänk om jag hade fått åka hem och invänta att värkarna skulle starta, eller bara fött hemma – hade det kunnat sluta annorlunda då? Men, inget av det spelar ju någon roll. Man vet inte. Och huvudsaken är ju att Ella kom ut frisk och pigg och att allt gick bra med mig också.

00.24 låg jag i operationssalen med Alex i full operationsmundering på en stol intill. Min läkare lyfte upp en gullig liten bebis över skynket, ungefär som med Simba i Lejonkungen. När jag såg att det var en flicka tänkte jag att det nog var en Ella – namnet vi hade fastnat för i slutet av graviditeten. Alex fick följa med barnläkaren ut för en koll och efter en stund kom han tillbaka med Ella i famnen. Jag fick pussa på hennes söta lilla ansikte innan Alex behövde gå ut igen och jag gjordes i ordning för att skickas upp till vårt rum. Sedan i rummet var jag fortfarande ganska borta men någon slags personal la mig på sidan med Ella intill mig och så fick hon amma för första gången och jag tänkte att det var så coolt att hon visste vad hon skulle göra.

Sedan tog jag en första selfie på oss och den bilden kommer jag alltid älska.

 

  1. Lisa skriver:

    TACK för era fina, stärkande kommentarer! Jag uppskattar de verkligen! Så skönt att läsa att ni förstår men också hur olika det kan vara från ett barn till nästa… Jag tror det hjälpte mig att skriva det här inlägget också, att få ord på allt, få ur det ur mitt system och kunna lämna det bakom mig.

    Kärlek till er och stort lycka till med tvillingarna, Elisabet!

  2. Anna T2 skriver:

    Hej och grattis till er! <3

    Jag vet känslan att man grubblar efteråt om det hade blivit si eller så. Jag har tre barn och två av dom hade jag lång vattenavgång med. En 32 timmar – den andra 74 timmar! Alltså tre dygn från att vattnet började gå, tills han var ute.

    Det var aldrig tal om snitt. Däremot stannade vi längre på BB (vilket man ju bara gillar), och bebisen fick antibiotika direkt efter födseln och man hade lite uppsikt. Annars lugnt. Det är kanske olika i olika länder.

    Första barnet var dessutom född i vecka 42+5 och det var tal om igångsättning men jag lyckades smita från den (jag visste att bebisen mådde bra eftersom man tagit alla prover från moderkakan, att den fortsatte att ge näring), slutligen satte det igång själv och jag fick extra skjuts av värkstimulerande dropp som är avskyvärt.

    Min bästa förlossning var helt klart den som löpte fritt och naturligt utan dropp.

    Det blir som det blir och du har i alla fall fått känna på smärtan, en del av upplevelsen tycker jag personligen, att förstå vad så många gått igenom före en själv och känna sig stark nog att hantera den.

    Jag önskar er all frid i bebisbubblan (gud som jag saknar den varje dag nu när alla barn är skolbarn). Jag hoppas också att du får hjälp att få svar på dina frågor så att inte grubblerier förmörkar er första tid med Ella.

    Kram!

  3. Linnéa skriver:

    Känner sååå väl igen mig i sorgen över att det blev kejsarsnitt. Jag som förberett mig så mentalt på en vaginal förlossning kunde inte förlika mig med känslan att det var ett misslyckande. Men sen… Nummer två kom snabbt, lätt och smärtfritt. Hemma! Hann inte ens in till BB. Och nummer tre blev en utdragen historia precis som din. Här i Sverige. Med 48 h på oss att förlösa istället för 24 efter vattenavgång, men det hjälpte inte vet du. Det blev kejsarsnitt ändå.
    Det provocerar mig något enormt med kvinnor som var så ”duktiga” och hanterade sina förlossningar så bra, utan smärtlindring. Det är ren tur om du får en enkel förlossning. Tro mig. Jag har verkligen förberett mig på alla sätt inför mina tre förlossningar, är varken rädd för sjukhus eller smärta, känner min kropp väl. Och ändå – så olika upplevelser!
    Det mänskliga psyket är dock underbart. Efter veckor med sorg för förlossningar så kom jag, för både första och sista barnet, till en punkt då jag lagt det bakom mig och helt kunde fokusera på resultatet. Ljuvliga ungar, som först fanns inne i min kropp och sedan fanns de utanför, här hos oss. Och det är ändå det som betyder något egentligen. Tack för att du berättar din historia. Det är jättebra att förbereda sig mentalt på det som (man vill) ska komma, men sen ska man förstå att det blir som det blir ändå.
    All lycka till dig och din lilla Ella!

  4. Tack för att du delade med dig. Väntar tvillingar och är halvvägs genom min graviditet och har börjat fundera på förlossningen som kommer. Har förstått att det är 50/50 om det blir vaginalt eller kejsarsnitt med tvillingar så försöker tänka mig in i båda situationerna. Har också HSP så tack för att du berättade att du gjorde ”ett staket”. Tänker att jag ev också kommer behöva göra det för att behålla energin till mig, bebisarna och pappan. Grattis till ditt underverk!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..