När man är en berg-och-dalbana

Alex har kallat mig Roller coaster den senaste veckan. Jag har – inte helt olikt mitt barn som kan störtgråta för att i nästa sekund le – pendlat från att vara på topp till att tycka att allt är sämst.

En sak som Alex har uppmärksammat mig på i mina grumpy stunder är att jag gärna börjar klaga över ALLT när jag är irriterad. Det finns liksom inget stopp, allt dåligt ska upp till ytan!

Det kan börja med att jag blir frustrerad över att försöka få Ella att somna på dagen, följt av att sedan hitta Alex i färd med att jobba framför datorn när jag tycker att han borde ha börjat med lunchen för en timme sedan. Och när jag ändå håller på kan jag bli irriterad över att det är hundhår överallt (vår lånehund Raffa har hårat exeptionellt mycket på sistone) och att jag tycker att jag gör allt hushållsarbete här hemma (fast jag vet mycket väl att det inte är så).

Samtidigt har det varit 25 grader och Ella har varit jättevarm och då passar jag på att tala om för Alex att det minsann inte blir så kul i sommar när vi ska till Grekland (vilket var hans förslag) om det är så här redan nu. Det är inte helt ovanligt att jag därefter ifrågasätter hela min framtid och ”karriär” och kommer fram till att allt mest troligt är på väg käpprätt åt helvete.

Vänta, har jag möjligen haft PMS? Visst låter det lite så? Inte för att jag vet om man kan ha PMS när man ännu inte har fått tillbaka sin mens efter graviditeten men det här känns ju misstänkt likt någon slags hormonkaos?

Detta har alltså varvats med dåligt samvete för att jag är orättvis mot Alex när jag spottar ut min klagan (inte alltid berättigad) helt utan filter. Det har också varvats med lyckan över att jag har haft flera av mina bästa kompisar på besök. Jag har dessutom surfat för första gången på ett år och det var sååå kul och gick över förväntan!

Ständigt dessa hormoner… Blir man mer stabil efter klimakteriet, eller? Om sisådär 30 år? :/

Hälsningar en som inte alltid ser så här glad ut. Dock hjälper det att sniffa i Ellas väldoftande huvud när jag känner som ovan!

  1. Pms har man ju innan mens så det är ju möjligt att du har. Jag har helammat mina tre barn 6 mån och därefter delammat till runt ett år. Och mensen har kommit tillbaka när jag trappat ner amningen ordentligt eller slutat helt. Vet inte om du ammar eller ger ersättning, men har du slutat amma lär ju mensen vara på väg. Däremot tycker jag att man känner av hormonella känslostormar i olika omgångar när man ammar. Självklart första tiden, men jag har också känt av det när det har varit t ex tillväxtboom hos min bebis. Helt ovetenskapligt av mig nu, men med tredje barnet börjar jag se mönster. För att inte tala om hur störd nattsömn påverkar den mentala styrkan. Det bästa är att det går över, att det har en naturlig förklaring. För mig funkar det att tänka att jag inte ska leta fel i mitt liv för att förklara varför jag är sur. Det är hormonerna som gör mig sur, inte egentligen mitt liv. Inte alltid lätt, men bra när jag kommer ihåg det.

    1. Lisa skriver:

      Jag helammar fortfarande så kanske inte riktig PMS men helt klart något hormonspök! Intressant att du har sett en koppling till tillväxtboom hos dina små, coolt ju! Om än lite jobbigt förstås. Tack för din kommentar, du har rätt i att man inte behöver leta fel för att förklara det man känner. Ska försöka komma ihåg det <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..