”Han är bara en man”

För en tid sedan träffade jag en bekant till Alex, som var här på semester. Hon är några år äldre än mig och mamma till två söner på cirkus ett halvår och 2,5 år. Jag tyckte mycket om henne och kände lite att jag hittade en mamma-bundsförvant i henne. Hon kändes klok och jag tror att vi delar samma värderingar när det kommer till uppfostran och sånt.

Hon nämnde vid ett tillfälle vad alla mammor snackar om i lekparken; ”Man tror att mammor pratar om hur deras barn sover eller sånt, men i själva verket klagar alla bara på sina män”.

Haha. Jag har ju ännu inte hängt på det viset med andra mammor. Hur som helst, strax efter att vi hade setts träffade jag och Alex en manlig bekant som mitt i fikat talade om för oss att vi inte behövde ”rusa till barnvagnen så fort Ella gjorde nåt ljud”. För det första var ju detta helt onödig info för honom att delge oss och för det andra gjorde han det på ett ytterst klumpigt sätt.

Jag orkar inte gå in på detaljer men jag blev i alla fall svinirriterad av en rad anledningar och messade min nya mammavän för att få ventilera lite. Hon visste dessutom vilken manlig bekant det rörde sig om. Hon var såklart på min sida (yes!) men svarade också något som jag tyckte var så himla bra och som jag har tagit med mig:

”As you say, I’m sure he meant well but at the end of the day he’s only a man and quite a self satisfied one at that, but not a bad man at least.”

Jag tycker att det är en sådan befriande tanke! I stället för att jag ska bli irriterad varje gång jag tycker att en man är störig (händer ändå ganska ofta) så kan jag konstatera att ”Ja, han är ändå bara en man. Men inte nödvändigtvis en dålig man för det.”

På manstemat kan jag också berätta om ett äldre par (vänner till Alex familj) som vi hade på besök nyligen. Kvinnan är en riktigt härlig dam som hjälpte till jättemycket med Ella och som ställde sig och lagade omelett när hennes man blev sugen på det. När det kommer till jämställdhet i hushållet var det tydligt att de är en annan generation, om man säger så.

Vid ett tillfälle var hon, jag och Alex i köket och plockade ur diskmaskinen. Alex frågade mig i vilket skåp någon bunke hörde hemma, varpå jag svarade ”Men Alex, vi har båda bott här i sex månader nu, hur är det möjligt att du fortfarande inte vet var saker ska vara?” Då kontrade damen: ”Han vet i alla fall var det mesta ska vara”, vilket hon hade rätt i. Hennes man satt ju liksom och drack whisky i soffan under tiden. Sedan visade hon mig en bild i hennes mobil från när hennes man hade försökt koka ett ägg. På bilden var den minsta kastrull jag sett, med ett ägg i. Det såg mer ut som en äggkopp med kastrullhandtag och clearly inget lyckat sätt att koka ägg. Detta fann damen så roligt att hon hade fotat det hela och skrattade så hon nästan kissade på sig när hon visade mig.

Jag tyckte att det var så härligt, på något vis. Hon skrattade liksom åt sin man flera gånger om dagen, åt saker som också hade kunnat irritera henne. Av äldre makar i min närhet har jag nog mer erfarit att man har suckat irriterat åt varandras ”brister”. I stället var det som att hon såg sin man som en ständig källa till humor. Och han lät henne göra det.

”Han är ändå bara en man”, var det som att hon också visste.

  1. Sara skriver:

    Håller med, på lekplatserna klagar alla på sina män! Jag försöker stålsätta mig, lätt att dras ner i negativitet. Min man gör inte allt jag gör, eller på samma sätt, men han gör annat som jag glömmer/inte prioriterar, o han är en jättebra pappa o man på sitt sätt. Fokus på det positiva! Namaste

  2. Ewa skriver:

    Underbar inställning. Vi är ju bara män, kvinnor, pojkar och flickor, med både goda och mindre goda sidor. Jag gilla tänket, vi är ju alla som vi är, utan att irritera sig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..