Under 3 år var jag kär i kärleken. Jag kom ur ett långt förhållande och ville liksom kliva rakt in i ett förhållande igen. I efterhand har jag tänkt: kunde jag inte bara ha njutit av att vara singel. Såklart hade jag jätteroliga och busiga singelupplevelser. Men jag hade alltid i bakhuvudet om den framför mig kunde vara “the one”.

Motsägelsefullt agerande

Det kunde vara killen på semesterresan, one-night-standet från en annan del av Sverige eller killen på utestället. Jag var ”förhållande-skadad” och ville inte kliva ur den bubblan. Samtidigt var jag rädd för de som faktiskt var bra. Den fina killen som inte ville kyssas på flera dejter tyckte jag var för mesig. Han var egentligen en väldigt bra kille. Killen som lät mig få komma och inte skrämdes av att ha med en vibrator. Ja, han tyckte jag var för mycket sig själv och för utstickande.

Den där klassiska ”coola” killen lockade helt enkelt. Vilket egentligen inte passade mig alls, av flera anledningar. Han var omogen, ytlig och osäker.

Att vara kär i kärleken gör en blind

Så en del bottennapp har jag helt klart fått erfara. En gång när jag var och hälsade på en dejt (efter några veckor) i Stockholm ville han äta frukost på McDonalds tillsammans med en vän till honom och mig, varje morgon. Vännen var med typ hela helgen. Jag ska tillägga att jag älskar mysiga frukostar på tu man hand. Ja de gör väl de flesta nyförälskade. Dessutom var hans ungkarlslya så väldigt ostädad att det t o m låg pizzakartonger mitt bland en hög med disk när jag kom. Och lakanen var tydligt skitiga. För mig betyder en hyfsat städad lägenhet mycket och säger lite om hur mycket man ansträngt sig inför en dejt. Ändå inbillade jag mig under den månaden vi dejtade att han kanske var “the one”.

En annan ung kille, ca 5 år yngre än mig, blev så förnedrad av att jag tog med en vibrator att han knappt fick stånd. Men han gick med på att testa. Jag vet inte hur länge jag försökte komma, men såklart gick det inte. Den natten somnade jag inte så gott.

Skrämde bort en del

Som jag nämnt tidigare ville jag verkligen hitta ”kärleken” och dejtade mest 20-25 åriga killar. Ni kan själva räkna ut att denna ekvation inte riktigt gick ihop och många gånger blev det två olika världar som krockade. Det konstiga var att jag kunde var så blind för vad jag verkligen sökte. Varför valde jag dessa pojkspolingar, när jag i själva verket ville ha en mogen man? Kanske trodde jag så lite sexuellt på mig själv att jag inte vågade ge en fin mogen man en chans. Tänk om det inte fungerade trots att han var äkta, seriös och trygg. Då skulle fallet bli högre på något sätt.

Vågade till slut inte ha sex

Jag dejtade konstant i nästan 3 år. På slutet dissade jag hellre en kille innan vi hamnade i sänghalmen, för det var enklaste vägen. Och för att jag inte orkade hela den mentala processen det ofta innebar att börja ha sex. Flirtandet och att få napp och gå halva vägen fick liksom räcka. Sista halvåret som singel lade jag dock ner dejtande, med undantag för ett rejält bottennapp. Det var nog en nödvändighet för att kunna träffa rätt till slut, att sluta dejta. Jag var totalt ”dejting-skadad”. Det var till slut en självuppfyllande profetia att misslyckas med att hitta rätt. Att få napp var inte problemet men det var att jag drogs till det som inte passade mig, vilket jag tror är ganska klassiskt.

Tar med sig godbitarna

Såklart fanns det en del pärlor från dessa singelår och jag skulle aldrig vilja ha dem ogjorda. Jag har vågat, busat och skrattat även om jag blev halvt gråhårig på kuppen. Med erfarenheter blir man rikare på något vis. Jag visste då jag träffade min man, precis vad jag inte ville ha. Och det innebär ju att man mer vet vad man faktiskt söker. Så nu tackar jag alla ”stolpskott”, för att jag får skriva på er bekostnad. Jag inser ju att jag själv satte en del krokben för mig själv också. Framförallt genom att vara kär i kärleken. Ni, pojkspolingar, passade säkert jättebra med någon annan, bara inte med mig. Så här i efterhand är det ändå händelser som nu får mig att småle. 🙂

Läs också:


Ange din emejl och tryck på ”SKICKA” så får du mejl när det finns nåt nytt.



  1. Själv har jag efter uppbrott från långa relationer gått precis motsatt väg – som ”kär i kärleken”, för ja, det är ett bra begrepp som jag verkligen kan känna igen mig i, så blir jag snarast kräsen till tusen (och feg. Feg!), och lyckades därför gå från ett tio-årigt förhållande, till 3 års celibat, till vad som precis avslutats som ett 15-årigt äktenskap.

    Blir spännande se vad jag gör av ”mig själv” nu! 🙂

    1. Liw skriver:

      Det kan jag beundra, som själv tyckte jag var ”feg” som flydde in i massa flirtar istället för att hitta mig själv först. Det gjorde jag tillslut men jag tror det hade gått betydligt fortare om jag bara tillåtit mig/vågat vara själv utan en pågående flirt igång hela tiden. När jag tillslut lät mig vara själv var det enormt befriande och totalt nödvändigt ☺️ Men visst att vara själv länge kan man ju också hamna i en fel cirkel av…två ytterligheter var vi då 🙃

  2. Innan jag träffade min nuvarande sambo så hängde jag på ett antal dejting sajter för att hitta den rätta, det slutade oftast med det blev ett jagande efter kärlek som aldrig blev av.

    1. Liw skriver:

      Ja där är det ju extra lätt att undra vad nästa har att erbjuda och skifta ”objekt” för det finns ju så många att välja mellan och lockas av. Det yttre kan man ju lockas av och så fungerar det inte alls kemimässigt…

  3. Sara skriver:

    Känner igen mig! Låter som jag i mina ungdomsdagar 😉 handlade för min del säkerligen om bekräftelse också….

    1. Liw skriver:

      Det är ju en del i det hela också, bekräftelsen. Jag kände mest detta i ragga/flirtfasen. Där sökte jag mycket bekräftelse och älskade den centrumroll detta innebar.

  4. Minst sagt spännande att läsa..

    1. Liw skriver:

      Tack 🙂

  5. Ja, det här med att kasta sig in i ett nytt förhållande harjag allt vart med om, inge bra alls. Är så tacksam att leva med den rätta sen snart 17 år tillbaka 🙂

    1. Liw skriver:

      Det är härligt att det fortsatt känns rätt efter så lång tid som 17 år, då passar man nog verkligen ihop 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..