På vägen till jämställdhet behöver vi all hjälp vi kan få. Inklusive kvotering…

En karriär ska enbart baseras på kompetens säger motståndarna till kvotering. Allt annat är diskriminering av kvinnor…  Jo, för så ser ju verkligen världen ut i övrigt!? Aldrig har väl saker som bakgrund, kontakter, kön eller utseende spelat nån roll i en rekryteringsprocess?
Men nu handlar det ju inte om kompetens eftersom kvinnor ju självklart är minst lika kompetenta som män. Det handlar om vems kompetens som syns och synliggörs och där är det självklart stor och stark och snabbast som gäller. Som vanligt. Som alltid. Det handlar om att det i dagens samhälle är den som skriker högst som hörs. Från förskolan till äldreboendet. Och det i sin tur handlar om urgamla strukturer och om vilka egenskaper som vi fortfarande envisas med att värdera högst…

Den starkaste kvinnan kan aldrig mäta sig mot den starkaste mannen när det kommer till snabbhet, muskelmassa eller lungkapacitet. Så är det.
Och så länge samhället värderar dom egenskaperna högst så kan vi aldrig få ett jämställt samhälle. Tyvärr.
Det finns förstås andra – könsneutrala – egenskaper som absolut skulle kunna värderas lika högt som dom som gäller idag; egenskaper som empati, lyssnande, måttfullhet och flexibilitet. Eller varför inte utbildning och kunskap?
Men så länge det finns en tongivande feminism som menar att vägen till jämställdhet går via att vi kvinnor bara måste bli lite tuffare, som grabbarna och männen, så kommer vi aldrig uppnå ett jämställt samhälle.  Därmed inte sagt att kvinnor inte ska ta för sig mer. Därmed inte sagt att kvinnor inte ska sträva efter styrka. Tvärtom. Alla förändringar av dagens normer är nödvändiga och välkomna.  Men vi kvinnor ska inte bli som männen om det med att ”bli som männen” innebär mer av jakt på materiell storlek och styrka.  Vi kvinnor ska inte bli nånting. Vi ska vara dom vi är. 
För i en värld där vi redan i början av augusti har spenderat alla jordens årliga tillgångar och sen väljer att färdas och konsumera på kommande generationers ekologikonton så är vinstmaximerings-modellen á la störst, starkast och snabbast knappast vägen till en bra framtid…

Men vi är ju ingen grupp. Vi är individer, säger vissa för att i nästa sekund basunera ut att vi tjejer måste bli bättre på att synas och ställa krav och kräva högre lön. På den punkten är vi nämligen redan helt jämlika mellan könen – vi är olika. Och vi använder oss av det som gynnar oss som individer… men kanske i framtiden så kommer vi tänka i nya banor? Inte mindre individuellt men kanske lite mindre själviskt…?

För vad vi än tycker så kommer framtiden kräva att vi börjar värdera våra egenskaper och våra åstadkommanden på ett annorlunda sätt. För en bra framtid kräver hållbarhet och förändring.

Och nej, självklart så kommer inte kvotering till bolagsstyrelser att lösa dom här problemen. Men det är ännu ett litet, litet pyttesteg bort från gårdagens självklarheter; i en en värld som helt och hållet har formats av manliga maktstrukturer – skapade av män för män.

 

PS norsk forskning visar flera positiva resultat på exakt den här formen av kvotering. Bla så höjs utbildningsnivån och det kan ju inte gärna vara nåt att vara rädd för. Eller?

LOADING..

Miljöpartiet avfärdar sig själva och sin egen politik som populism.

Vi har sålt kolet och tappat väljarna. Många hoppas att två rika och gröna länder som Tyskland och Sverige ska kunna hitta en lösning för en avvecklingsplan, men istället säljer vi till ett bolag som blivit dömt och som har obefintlig miljöstyrning. Det här är extremt allvarligt. Nu kan hela världen tänka att ”om inte ens Tyskland och Sverige klarar av att lämna kvar kolet i marken varför ska vi göra det, vi är ju fattigare och har sämre möjligheter”.

Så säger Miljöpartiets Carl Schlyter i en ursäkt till sina och Miljöpartiets väljare för att dom svikit i sina huvudsakliga vallöften. För det så anklagas han av en ledande miljöpartist för att ”driva en populistisk linje”.

 

Andra ledande miljöpartister hyllar sitt eget partis agerande i frågan och särskilt att man inte vikit ner sig för populism och plakat.

Lite märkligt kan man tycka eftersom det ju trots allt var miljöpartiets egna plakat som stora delar miljörörelsen samlades bakom eftersom just miljöpartiet frenetiskt drev frågan med just plakat, kolbitar och one-liners.

 

Vi förstår att politik inte är lätt och att man måste vara pragmatisk ibland ( eller nästan alltid…)  för att få ihop en lösning som man på sikt tror är den bästa och mest realistiska helhetslösningen. Vi förstår det.

Vi förstår att det var katastrofalt dumt att köpa brunkol.  Vi förstår att trots att det är minst lika idiotiskt att sälja kolet vidare till tjeckiska riskkapitalister som säger sig helt öppet vara för en ”renässans” för kolet som energikälla,  så är det inte helt okomplicerat eftersom flera länder är inblandade och den tyska energipolitiken är enormt komplex.

Men…att avfärda människor som populister är till stor del att håna dom .

Och att håna dom människor som prioriterat och trott på Miljöpartiets egen politik – människor som har lagt sin röst på Miljöpartiet?

Att håna dom människor som försöker skapa en opinion för miljöfrågor?

Att avfärda hela miljörörelsen och en enad forskarkår som plakat och populism?

Det är att gå ett steg för långt.

 

LOADING..

Jo Cox gav oss tillbaka drömmen om en europeisk gemenskap.

Igår hade dom flesta av oss ingen som helst aning om vem Jo Cox var. Idag är hon tyvärr känd över hela jorden. Idag vet vi att hon var en brittisk politiker som kämpade för att Storbritannien skulle stanna i EU. Vi läser att hon var feminist och vi läser att hon och hennes man har en lång bakgrund inom hjälporganisationer som Oxfam och Rädda Barnen. Vi läser att hon kämpade för att Storbritannien skulle ta emot fler flyktingar och att hon i sitt första anförande som ledamot i parlamentet pratade passionerat om flyktingarnas situation. Vi läser att hon slogs för dom utsatta. Dom svaga. Jo Cox kämpade för att Storbritannien skulle stanna i EU – för ur hennes perspektiv var det det bästa och självklara valet.


EU är inte särskilt populärt i dessa dagar. Det blåser nationalistiska, högerextrema vindar och humanismen kämpar på i den hårdaste motvind. Hjälp och frivilligorganisationer misskrediteras. Kyrkans öppna dörrar ifrågasätts från alla möjliga ( och omöjliga ) håll och människor som ägnar sin lediga tid åt att hjälpa andra människor förminskas till gråterskor som helt utan ansvar slänger sig med stora ord om alla människors lika värde. Ord som frammanar nationens stundande undergång.

Det råder kort sagt inte precis nåt Tage Danielsson-väder i världen år 2016 och faktum är att om jag inte själv hade haft asylsökande flyktingar boende hos mig så hade jag inte förmodligen inte orkat skriva den här texten – för så hårt har klimatet på sociala medier blivit… JA MEN VAD FAN GÖR DU SJÄLV DÅ DIN JÄVLA PUCKADE PK-HORA!!!!

Nej, EU är som sagt inte så populärt nuförtiden. Vissa tycker att EU är för solidariskt och andra tycker tvärtom. Själv så saknar jag drömmen om ett rättvist, empatiskt och solidariskt EU som erkände att dess välfärd inte bara skapats av oss som bor här utan lika mycket av dom delar av världen som vi koloniserat och – ja, faktiskt i plågsamt många fall – plundrat på tillgångar. Jag vet att det Europa aldrig har existerat i verkligheten men drömmen fanns där och den drömmen finns inte längre.

Så frågan är: ska vi tro på samarbete och gemensam förändring? Ska vi försöka igen? Ska vi tro på att vi – trots all våra enorma fel och brister – har en bättre möjlighet om vi håller ihop än om vi går åt olika håll? Just nu när samarbetet verkligen behövs och så få länder tar verkligt ansvar så är det nästan omöjligt att tro på den Europeiska drömmen.

Men Jo Cox såg nånting annat. Ur hennes perspektiv så var EU det bästa alternativet.

Storbritanniens perspektiv är självklart annorlunda än vårt. Men, som hon själv sa; we are far more united and have far more in common with each other than the things that divide us.

En mindre trevlig sak vi alla har gemensamt är ju förstås hatet…
För hatet mot det politiskt korrekta ser i princip likadant över hela världen och det hatet kommer dessvärre nog aldrig att försvinna.

Jo Cox slogs mot det hatet. Jo Cox slogs för den europeiska gemenskapen och även om vi ska vara väldigt försiktiga med att dra slutsatser om ouppklarade brott så är det väldigt mycket som talar för att det kostade hennes liv.

Igår visste jag inte vem Jo Cox var men det vet jag idag – hon var den som gav mig tillbaka tron på en europeisk gemenskap.

LOADING..