Nu går jag

I många år, jättemånga! har jag bloggat hos Amelia.

Och nu ska jag blogga hos Må bra.

För att jag mår så bra.

Tack för den här tiden, Amelia och alla läsare.

HÄR finns min nya blogg och jag hoppas att ni följer med.

LOADING..

Star wars

På spåret är slut.

Jag frågar om vi kan hyra en film.

Joachim säger att vi kan göra det imorgon.

Sedan lurar han mig att börja titta på Star wars. Tror han inte att jag känner igen de där förtexterna som backar ut i rymden?

Jag förstår inte Star wars, har aldrig gjort. Joachim och jag gick på dejt för tusen år sedan och såg någon av de nya filmerna (som är gamla pga handlar om tiden innan de gamla filmerna?)

Jag somnade. Det har aldrig hänt mig. Jo, när ett av barnen och jag såg Home. Då ropade barnet ”MAMMA VA-KNA” så att det lät över hela salongen.

”Vad är grejen med Star wars, Joachim?”

”Det är ett fantasiuniversum”

Mhm.

Klipp till rymdbilder.

”Nu kommer dödsstjärnan”

”Är det de godas båt?”

De godas båt. Right about now ångrar Joachim att han bjöd in till tvångsmatiné.

Men nu är det igång. Skyll sig själv.

”Är det Darth Vader?”

”När kommer Adam från Girls?”

”När tar han av sig masken?”

”Finns det människor inne i de där vita plastskalen?”

Det blir en lång kväll för Joachim.

  1. Men vad skönt att höra att en inte är den enda i hela världen som inte fattar grejen med de här filmerna! Jag har ändå gett några av dem (ingen aning om vilka) både en och två chanser, men det GÅR inte att koncentrera sig! Jag dör ointressedöden.

  2. Av all skit inom film så gillar jag Star Wars! Som barn såg vi de tre första om och om igen.
    Annan sci-fi, nej tack.

  3. Påminner mig om när jag såg Sagan om Ringen med mitt ex: ”är han en snäll….?”
    Eller när jag såg en Indiana Jones-film med samma ex och frågade hela filmen vem som var Indiana Jones. Trodde alla med hatt var han. Sista scenen: ”men varför SA du inte bara att det var Harrison Ford som var Indiana Jones?”
    Vi är inte ihop längre. Gemensamt beslut. Haha.

  4. När hinner ni ha era kvällar med mat och film? Och var är barnen?
    Jag har en. 9 mån och en 7 åring.
    Vi försökte få till EN kväll och den började kl 22 och slutade 00.30 (med paus för omnattning mm)
    Sen var hela dagen efter i en sömnig dimma.

  5. Hahaha! Exakt så är det här med. Och det här med ordningen kommer jag aldrig förstå. Vem är pappa till vem och är han ett barn och?! Sen kommer hunden in och bräker.
    Tack för fantastisk läsning, alltid!

  6. Samma visa här. Skjut mig. Tråkigare och mer obegriplig film får man leta efter. Men dina kindben Malin. Dom är allt annat än tråkiga. Helvitti så skarpa. Och tusen gånger mer engagerande än Star Wars.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Dejt med Gustav

Fridolin och jag går way back. Självklart ska vi ses när han är i stan.

När vi klev in på Café Oas ropade någon ”Hej Gustav!” från ett av borden.

”Vad är oddsen?” undrade Gustav och kramade om sina känningar.

Ganska stora, mer eller mindre enorma, är chanserna att man springer på en miljöpartist på ett ekologiskt fairtrade-café.

Tänkte jag för mig själv. 

I nittioåtta fall av hundra väljer jag bilder där jag ser bra ut- min blogg, mitt fejs.

Men titta så kärvänligt Gustav tittar på Gosse, åh så mycket kärlek han väcker!

Andra tankar kring den här bilden:

  1. Gustav gillade sin rawfoodbakelse med smak av blåbär.
  2. Gustav har skrivit en bok om sin morfar, jag har skrivit en bok om Rakels farmor. Så kan det gå.
  3. Som den miljöpartist han är så använder han sitt mobilfodral tills det är uppluckrat i små pudermolekyler.
  4. Gosses veck i nacken. När jag trodde att jag inte kunde älska honom mer osv.
  5. Gustav dricker sitt kaffe svart. Människor som blaskar med mjölk borde inte få bli ministrar.

Nu ska jag laga svamprisotto som Joachim och jag ska äta framför På spåret. Till efterrätt har vi en påse lösgodis.
Och så är helgen i gång, så att säga.

Och på måndag har jag något roligt att berätta.

  1. Jag tänkte att det här var ett tillfälle så gott som något att kommentera boken om Rakels farmor. Jag älskar boken om Rakels farmor. Det är en underbar bok. Tack Malin för att du är så bra på att skriva böcker! Skriv gärna fler om du får lust.
    /Sarah

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

FREDAGSHUS! FINEMANG!

Norrköping

Matt, svart och öppet. Och så en sån där lampa som pekar inåt, så att det man ser vad man har för fint.

Jag älskar det här golvet och de här väggarna så mycket.

Joachim, den här väggfärgen vill jag ha. Eller nej, jag vill ha en tapet. Men sen kan vi ha rosa. Vad roligt för dig, att föreställa dig två inredningsförändringar efter varandra. Din allra käraste hobby!

Uppsala

Jag tror inte att det finns en enda person i hela världen som inte skulle vilja ha en lägenhet i det här huset. Det är fullkomligt genombedårande.

Och bedårigheten fortsätter in i värmen framför kaminen.

Så himla mysig köksgömma att sitta och dricka kaffe i. Medan man löser Melodikrysset och äter knäckebröd med ost och krasse som man har odlat i det där fönstret.

Nacka

Tror ni att det lät såhär när nuvarande ägarna kom hit:

”Åh trappräcket Lasse, vi tar huset!”

”Eva-Lott, vi kan inte köpa ett hus bara för att det finns ett fint trappräcke.”

”Vi köper huset eller skiljer oss, välj.”

Lasse kommer och går, kärleken till trappräcket består.

Övre hall och allrum med tusen användningsområden.

 

 

  1. Jag har besökt Sveriges riksdag. Ni vet den där högsta beslutande församlingen vi har i landet. De som stiftar våra lagar. De ville höra vad jag hade att berätta om.

    Allt jag minns var ett sånt där fantastiskt trappräcke med vackert slitet skinn lindat runt.

    Deras risotto var god också. Någon spexig blomkål till.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hanna Hellquist och tankarna

Veckans kolumn handlar om att vara mamma, att vara en person som har barn och vad som hände med mig efter att ha läst Hanna Hellquists text i DN (låst artikel).

Jag ville så gärna skriva något, men tänkte för mig själv:

Kan jag skriva om detta, på det här sättet? Blir det inte bara ”Hanna Hellquist längtar efter barn, men i alla fall, över till MIG, jaaag har fem barn bla bla bla”?”

Det är väldigt känsligt, detta med barnlängtan, men samtidigt, vi måste ju våga ta i människor som önskar barn. För jag avskyr att låtsas som ingenting. Sorg ska adresseras. Längtande människor som skriver naket och ärligt ska bemötas och besvaras och lyssnas på.

Man måste förmodligen inte säga så mycket till den som längtar efter barn. Inte ”Du måste skaffa barn, det är det bästa som hänt mig!” Men heller inte ”Jag ångrar mig, det inte är så himla fantastiskt med ungar”, för då gör man våld på sina egna barn.

Råd suger, lyssna duger.

Att lyssna är att bekräfta, och bekräfta är det viktigaste som finns.

 

  1. När jag var 35-37 sådär, dryftade jag min rädsla för att inte hinna bli mamma, jag var ofrivilligt singel. Det jag fick höra flera gånger var: ”men en vacker dag står han där, den rätte och då händer det!” Dom som sa det skulle jag vilja ge en liten bitchslap idag. För den rätte kom aldrig. Nu är jag i klimakteriet och jag blev inte mamma. Det blev ett annat liv, ett bra liv som jag har accepterat. Men det gör fortfarande ont i mig när människor säger att liv utan barn är tomt eller att meningen med livet är att skaffa barn. Jag blir lite bitter, jaha var så jävla lyckliga föräldrar då men nedvärdera inte mitt liv som tomt och meningslöst.

  2. Sandra: Jag är bara glad att den första Malin inte är här, för hon var mamma till ett barn i himlen. Den här Malin är mamma till ett barn på jorden. Så den tänk om inte-känsla jag erfor när jag läste artikeln, kastade mig tillbaka till svåra år. Tänk om jag inte hade kämpat, inte vågat en gång till. Vem hade jag då varit? Men jo, att vara mamma till min dotter, det är ”för evigt”.

  3. Malin+Ek, du hade visserligen varit en helt annan Malin, utvecklats at andra hall. Men DEN Malinen hade ju ocksa varit ”for evigt” (fast det ar det ju inget som ar).

  4. Lyssna och bekräfta – precis så. För barnlöshet är känsligt. Jag vet hur det känns. Även om jag sitter här idag och har turen att snart få föda mitt tredje barn så minns jag fortfarande alla de där åren av längtan, fertilitetsbehandlingar, hopp och förtvivlan. Men jag hade i alla fall en partner och var inte ensam. Du har så rätt Malin – råd suger. ”Slappna av” hjälper liksom inte när man har flera medicinska orsaker till barnlösheten. ”Är det inte dags för barn?” Jo, tack, för flera år sedan om jag själv hade fått välja, tänker man för sig själv medan man ler krampaktigt tillbaka. Råd i all välmening, men som skär som en kniv inombords. Så ge inte råd, fråga inte. Om den barnlöse vill prata så kommer hen att göra det. Och då får du gärna lyssna och bekräfta. Jag som kommit ut på andra sidan kan i alla fall säga att det är värt det, för mig, alla gånger. Innan barnen kom var mitt liv bara tomt.

  5. Alla har barn. Vännerna. Grannarna. Plastbrorsan. Men inte Hanna Hellquist. Hon är 37 år och har bara taxen Ines. Det känns som slöseri av ett fullt dugligt liv, skriver hon.

    Tolvslaget firades i år i en taxi. Klockan 23.59 överräckte jag till den enda lediga chauffören i Stockholms stad en ansenlig summa pengar, och trodde i min enfald att jag skulle hinna in i lägenheten och se när Krister Henriksson avslutade ”Ring, klocka, ring”. Men när jag äntligen satte mig i soffan med ett högt kristallglas light-cider och en smal cigg, och slog på teven, såg jag att jag hade missat allt och Eric Gadd hade redan kommit upp på scenen och börjat spela och sjunga.

    Taxen Ines låg och darrade bredvid mig i soffan. Livrädd för fyrverkerierna. Det var nästan exakt som förra nyåret, förutom att jag den här gången var helt ensam, sånär som på hunden.

    Jag tänkte på vilka saker jag hade lovat mig själv att göra under året som gått. Jag hade lovat mig själv att allt skulle vara annorlunda. Att jag skulle ha hittat någon, och att jag skulle hunnit bli gravid. Att jag inte skulle vara så ensam. Att jag skulle vara mer spontan när det gällde situationer som kunde påverka mitt privatliv. I stället satt jag nu där, mer ensam än någonsin. 37 år gammal.

    Och så tänkte jag på barnet som jag inte har. Varför har jag inte det!?

    Jag har en lång historia av ogenomtänkta beslut. Jag har till exempel spontanköpt hund, inte en utan två gånger. Den första gången fick jag syn på en bedårande svart liten hundvalp i skyltfönstret på en riktigt tvivelaktig djuraffär i Williamsburg i New York. Jag döpte henne till Sara redan i butiken. Eftersom jordbruksverkets regler gjorde det i princip omöjligt att ta med hunden in i Sverige så fick jag lämna tillbaka henne till djuraffären. Men det kollade jag inte upp förrän efter köpet. Jag fick en impuls, agerade på den, sen gick jag och åt en stor stek med spenat på Peter Luger och började googla karantänstider och undantag för rabiesländer – efteråt.

    Den andra gången köpte jag Ines. Hon blev leveransklar två dagar innan jag skulle gå på semester, så det köpet var lyckligtvis genomförbart.

    Jag har aldrig gjort listor. Jag har aldrig vägt fördelar mot nackdelar och beräknat risker, jag har agerat på mina känslor och mått därefter, flytt eller stannat. Jag impulsköpte min tvåa i Vasastan. Herregud, vem skriver en sån mening? Jag gjorde det i alla fall.

    Men jag tar inte lätt på frågan om jag ska skaffa barn eller inte. Tvärtom. Jag tänker på det konstant. Överväger mina alternativ. Jag läser på. Jag loggar min menscykel så att jag kan urskilja vad som som är pms och vad som är verklig existentiell ångest. Och vad som är ägglossning och vad som är förälskelse. Tanken på att skaffa eller inte skaffa barn upptar nästan all min vakna tid. I varje möte, varje situation dyker den upp, den vilar över mig som ett moln. Vilken vän jag än träffar, vilka val de än har gjort i livet, jag speglar min möjliga framtid i alla jag möter. Varenda Tinder-dejt. Det gör mig galen.
    För även om jag tycker att mitt liv är helt okej, mer än okej, just nu (med undantag för den där allt jobbigare pmsen) så går jag ändå omkring med en känsla av att sakna något. Jag är 37. Alla mina vänner har barn. Mina grannar. Min plastbror, mina kusiner. Alla har gjort samma val. Alla gör samma val i mitt kvarter, de går samman och vänder blickarna inåt mot sitt eget livsprojekt, sin familj, sina barn. Ja, jag känner mig utanför. Fruktansvärt utanför. Jag vill vara med. Det är ju ingen tillfällighet att jag tänker på barn just nu, det är inte för att min fysiska kropp skriker efter det, det är för att mitt psyke inte pallar att bli lämnad ensam kvar. För vännerna kommer att försvinna bort i femton-tjugo år. Har de tur så kommer de ut på andra sidan utan några större katastrofer, utsjasade, nyskilda och desillusionerade. Och gamla.

    Det är så otroligt exkluderande. Och jävligt kortsiktigt, om jag ska tillåta mig att vara kritisk. Jag läser, med en ganska stor portion tacksamhet, boken ”No kid”, av den franska författarinnan Corinne Maier som redan i förordet konstaterar att ”varje barn som föds i ett välfärdsland är en ekologisk katastrof för planeten i sin helhet.”

    Det verkar inte vara något som nyblivna föräldrar oroar sig särskilt mycket över. När jag sitter hemma hos ännu en nyförlöst vän, som är hög på insikten om vad hennes kropp klarar av, och rusig av dofterna från bebisen som ligger i hennes famn, och jag får höra att ”Hanna, du måste göra det här, du får inte gå miste om detta!” då känner jag bara – ge mig den drogen! Ge mig den nu! Sätt mig i en go trea i Aspudden, signa upp mig på Linas matkasse, lär mig uthärda lördagar vid en skridskobana i februari, bara jag får känna den här känslan, som min vän har just nu.

    Corinne Maier menar att dagens föräldraskap är ett borgerligt gissel. Man kommer alltid att vara föremål för hundratals terapitimmar. Om det så är ett välsnutet, inlyssnande, medelklassigt föräldraskap som i dag, eller ett mer avslappnat, kollektivistiskt tänk som på 70-talet där ungarna satt med på rökiga fester i bara kalsipperna och sörplade den sista slatten linssoppa ur en kastrull som någon fimpat i, som förälder är du dömd till ett liv av otacksamhet. Varför skulle jag medvetet vilja välja det?

    Dessa tankar turas om att fara genom mitt huvud, kanske tjugo, tjugofem gånger om dagen:

    ”Varför ska jag fucka upp mitt liv, som jag äntligen har fått ordning på?”

    Och:

    ”Fega inte ur, du kommer aldrig ångra dig, Hanna. Man ångrar aldrig ett barn.”

    Men det kan man väl göra?

    Maier säger i boken till sin väninna att hon ångrar sina ungar. Rakt ut. Det var inte värt det. Tänk vilket liv hon hade kunnat leva om hon inte hade blivit förälskad i deras farsa och fallit för det franska grupptrycket att föröka sig. Hon ondgör sig över sitt hemlands nativitetsförespråkare och radar sen upp 40 mycket legitima anledningar till varför man inte bör skaffa barn. Dock utgår många av dem utifrån att man skaffar barn tillsammans med sin partner, och då förstår jag att man kan lyssna på varningarna om att ens sexliv går i graven och att romantiken dör, för att inte tala om jämställdheten. För den kan man bara glömma. När man inte har fullt upp med att ta hand om sin unge så grämer man sig över det snedfördelade hemarbetet.
    Men jag lever ensam med min hund. De där argumenten biter inte på mig.

    Den enda som kan ge mig råd i den här frågan är egentligen min vän Josefin (Olevik), som för sex år sen beslöt sig för att skaffa barn på egen hand. Sagt och gjort, hon skrev dessutom en utmärkt bok om det – ”Den befriade familjen”. Ironiskt nog är hon den enda som inte vill ge mig några råd. Hon nedlåter sig inte till att dra några förenklade slutsatser av någon annans liv än sitt eget. Hur mycket vill du ha barn? undrar hon, och jag svarar ”Jag vet inte”. Hur ska jag kunna veta det?

    Det är klart att det blir väldigt svart och vitt, när man sitter ensam hemma på nyårsafton och inser att det inte har skett några större förändringar i familjelivet på ett helt år. Samtidigt, på Instagram:

    Jag ser barn växa upp i en app. Barn som jag aldrig har träffat, avkomman till människor som jag inte känner men vars dagliga liv jag följer som en annan fönstertittare. Jag har varit med dem från att deras föräldrar publicerat den obligatoriska ultraljudsbilden, till att de tappar sin första tand. Jag har sett deras föräldrar dricka skumpa för att sätta igång värkarna, jag har sett dem lära sig gå, åka på sin första semester, följt dem genom tvåårs-trotset, treårs-trotset, övervakat dem på obehagligt avstånd medan jag själv har tänkt och tänkt och tänkt i min ensamhet. Det handlar inte bara om att folk framställer sina liv i något särskilt fördelaktigt ljus, det handlar om att de lever sina liv, deras barn växer och utvecklas, medan jag sitter här och bara tänker. Och tänker.
    Det känns som slöseri av ett fullt dugligt liv. Jag känner mig bortslösad. Outnyttjad. Ej behövd. Värdelös. Som människa, inte som kvinna, det känner jag ändå är viktigt att poängtera i den här texten. Jag har inga såna romantiska tankar om moderskapet. Jag drömmer inte om att mina bröst ska bli oumbärliga för någon annan än mig själv.

    Vad drömmer jag om då? Vad är det jag tror att jag ska få?

    Jag vet ärligt talat inte. Hur argumenterar man logiskt för kärlek som ännu inte finns? Jag har en bild i huvudet som jag inte blir av med. Jag vill dra min unge i vagn på grusvägen ute på landet.

    Jag vill att min unge ska somna av grusknastret på samma väg som min mamma drog omkring mig på när jag var liten. Jag vill titta på min unge när den sover i vagnen. Jag vill se min mamma och min pappa i den. Ren nostalgi alltså. Så otroligt lätt att argumentera emot, det behövs inte ens 40 genomtänkta invändningar, det räcker med en lätt verbal dask i form av ett ”skärp dig”.

    Men när jag tänker efter så var det just den där grusvägen, som delar åkrarna och husen ute på landet, som var anledningen till att jag köpte Ines. Jag hade en bild av att jag en dag skulle gå där på den vägen, med min egna hund, som jag fick uppfostra och mata och bestämma över, och jag hör att det låter galet men varför skaffar man sig annars en hund om man inte vill uppfostra och mata den och bestämma över den, ansvara för den. Och jag köpte Ines. Och när jag går där med henne på vägen, med åkrarna runtomkring, och hon letar efter sork och gräver så jorden sprutar omkring henne, då känner jag att det blev precis som jag hade hoppats på. Jag ångrar ju inte Ines, inte alls.

    Den stora rädslan är att jag alltid kommer att fråga mig: vem är det jag missar? Och det, har jag till slut kommit fram till, är verklig existentiell ångest. Inte bara pms.

  6. Har inte kunnat läsa Hannas text men din text är superfin. Gillar den som ett svar och gillar den som en fristående berättelse.

  7. Åh, jag tyckte SÅ mycket om Hannas text. Den träffade mig verkligen. Jag har barn, men fick en sådan märklig tänk om inte- känsla. Tänk om inte detta barn kommit till mig. Vem hade jag varit då? För det finns verkligen en Malin INNAN barn, och en Malin EFTER barn. Och DEN Malin är ju här för evigt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Barnkläder som är så vackra att du dånar!

(Inlägget innehåller ej länkar)

Det finns så rysligt mycket fint.

Vi har kläder som har ärvts av tre barn i den här familjen. (Jag kan inte komma på något som alla fem har haft, men det beror nog mest på att kläderna från tjejerna är så pass undansparade längst in att de inte kommer fram till nyss klämda bebis)

Såhär vill jag att livet ska vara, (men så blir det inte på grund av skäl):

Allt ska kunna ärvas och vara i gott skick samt snyggt, i alla tider, till alla barn. Amen.

Våra barns kläder går vidare till Fanny, Ellen, Ada, Mona och Loa, och det är så roligt att se ens barns kläder på andra små minikroppar. Varför är det så? Är det tantvarning att känna så? Måste man varnas för tantgrejer förresten? Tant är ju härligt!

Men en varning är nog på sin plats. För om jag inte hade haft barn så hade det här inlägget tippat mig rakt ner i graviditet.

Så känn dig triggervarnad.

Saffran från Molo.

Dear world från Bobo Choses.

Kjol från Molo.

Bebisbyxor Molo.

Byxor Mini Rodini.

Klänning Mini Rodini.

Baddräkt Tinycottons.

Bang Bang Copenhagen.

 

Är det inte onödigt med dyra sneakers till barn som inte kan gå? Eh, nej. Inte när de ser ut så här. Från Nike.

Pyjamas från Tootsa Macginty.

Denna bodysuit heter alltså Garden dreams. Okej, bodysuit. Nu har vi dött sötdöden, tack så mycket. Från Modéerska huset.

LOADING..

Jag är emot vaccin

Varje gång jag har en liten bebis som blir stucken, då är jag emot vaccin. Kan vi inte sticka mig i låret och så pussar jag över vaccinet på honom? Så kan vi väl göra? Jag tror att det kan fungera.

Detta att han ska sitta där i knät med sitt leende och känna en massa tillit till världen och människorna i den och så bara HUGG MED KANYL OCH DET BRINNER I HUDEN.

Femte barnet, sjuttioelfte sprutan, och jag har ändå inte vant mig.

Så idag, klockan 10:30, var jag emot vaccin. Men nu är jag för igen.

  1. Ryser… minstingen fick första häromveckan. Skrek så hon blev illröd helt otröstlig! Hua. Men ack så nödvändigt.

  2. Hehe, vår BM antydde lite diskret att det kanske var lämpligt att fadern följde med i fortsättningen om det var sprutor på gång. Har därefter varken behövt se det eller smitta barnet med spruträdsla.

  3. Och sen kommer.. Kan inte komma på vad som gör gosebäbisar mer besvikna! Man får helt enkelt överkompensera med kärlek efteråt. 💓 💔

  4. Puh, skrämsel :-) Jag trodde att Du hade blivit en foliehatt, haha. Klart man kan pussa in vaccinet, så att det inte gör ont på bebbe.

  5. Här i Österbotten har vi kikhoste-epidemi pga vaccinationsmotståndet i nejden.
    Behöver påminnas av man (vars syster dog i kikhosta 3 mån gammal) att barnsjukdomar är livsfarliga – varje gång mina barnbarn ska vaccineras…

  6. Känner igen mig fullständigt i detta :) Man tar sig igenom det bara, till skillnad från yngsta sonens pappa som inte ens kan vara i samma rum :)

    En helt annan fråga till dig som åker tåg ofta. Jag har börjat välja tåg framför flyg men blir irriterad på att jag inte får de platser jag väljer. Blir lätt åksjuk och vill åka framåt men 80% av gångerna har de ändrat och bytt och jag åker bakåt. Har jag bara haft otur eller kan jag lika gärna sluta anstränga mig för att välja plats?

  7. Åh, nu skrämde du mig. Och gladde. Vaccination är en kärlekshandling. Kärlek till våra små och omsorg för vår omgivning.

  8. Nu var ditt inlägg skrivet med lite distans men är på riktigt skrämd av alla anti-vaccinfolk med foliehatt! Mvh sjukhudanställd som hanterar svårt sjuka i mässling

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Joachim gör saker för tidigt med Gosse- del 472 826

Det ska liggas på mage och golvöva, det ska börjas med smakportioner (över min döda amningstutte), det ska sittas upp i soffan.

Joachim, detta är min spädgris.
Och den ska inte glaceras av Edvard Blom och den ska inte göra saker innan han är redo. Och med han menar jag jag.

Jag är inte redo för att du ska komma runt hörnet, när jag står och diskar i köket, med min lilla bebis som jag nyss födde PÅ HIMLA AXLARNA.

Jag bryr mig inte om att du håller i honom jätteförsiktigt.

Jag bryr mig inte om att han tycker att det är roligt.

Lägg tillbaka honom där du fann honom och låt honom vara nyfödd en kvart till. Snälla.

  1. Låter som Gosse får den bästa mixen av att både få vara liten och få känna sig stor. När vår äldsta blev sju år konstaterade jag med sorg i sinnet att hon blivit stor. Hennes svar kunde inte ha gjort mig lyckligare: ”men jag är ju liten mamma”.

  2. Hej! Vill bara säga att du är såå rolig, bara ÄLSKAR allt du skriver! Ja, och så det här med kommentarer (andra gången jag kommenterar på en blogg…så du förstår..) och hjärtarna, alltså läser och skrattar gott varje dag åt det du skriver men glömmer ju nästan alltid att trycka på det där hjärtat. Så, ville egentligen bara säga att du kan alltid plusar på ett hjärta överallt :-)

  3. Man ser ju på honom att han hatar det! Leendet är bara av artighet…
    Förresten, jag saknar podden! Har jag missat vad som hänt med den?

  4. Hahaha…..den känslan har jag fortfarande med min ”bebis”. Hon sa just till mig att hon just fyllt 5 ….en stor tjej! ”jag kan allt själv och du får ta hand om alla mina bebisar…….sen” Apselut….snyfft!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Känslor av stor inbillad skräck (SOM KAN HÄNDA FÖR ALL DEL)

Här sitter jag och tänker. På katastroftankarna.

Vi dränerar. Det där dyra och roliga nöjet som folk med källarvåning ägnar sig åt. Mmm dränering. Grävning. Djupa diken intill huset. Stora högar med jord. Hej då häcken och växterna.

Vi har sagt alla dräneringsfloskler, det hör till.

”Det blir fint när det är klart”

”Det är ett nödvändigt ont”

”Skönt att ha det gjort innan våren”

Och så vidare.

*

Det blev en nära tre meter djup avgrund framför ytterdörren.

Det var inte gott för mig.

Joachim satte upp en stopp-lapp på dörren och två stolar.

”Men tänk om någon går i sömnen?” sa jag.

”Ingen går i sömnen”

”Men OM”

”Och då ska de först gå ut från sina rum, sedan ut i hallen, ta sig förbi stolarna och låsa upp dörren?”

”Ja, och det är ju bara osannolikt tills det händer. Så säger man ju alltid efteråt: ”jag kunde aldrig tro att..” Sedan händer det och då spelar det ingen roll att man inte hade väntat sig det”

Så jag la på två extra stolar. Och det spelar ju verkligen ingen roll. Den enda skillnaden är möjligen att det låter ännu mer när barnet ramlar ner i helvetesgapet tillsammans med fyra stolar istället för två.

När vi var på Gran Canaria i februari 2012 så var jag hysteriskt rädd att barnen skulle ramla ner från femte våningen. Jag trodde att de skulle gå upp mitt i natten och öppna dörren och komma ut i den där gången. Så varje kväll barrikaderade jag dörren med de fyra trästolar som stod i köket. På småtimmarna vaknade jag med ett filmiskt ryck till sittande, sedan sprang jag in i barnens rum och räknade fötter under täcket.

Att skaffa ett rum på bottenplan var uteslutet. För då har de nära till poolen.

Livet med barn är att sträva mot ett avslappnat tillstånd som aldrig uppstår.

Alltid på helspänn. Spänd.

Nu är hålet igenfyllt. Stolarna är borta. Axlarna ner, för den här gången.

En stunds respit tills nästa skräck.

  1. Alltså det där panikrycket… Vår säng är inte bred nog för bebis så ibland när vår tremånaders har svårt att somna lägger jag nästet på tvären ovanför min kudde. Därmed ligger jag själv alltså längre ner i sängen än min make. Härom veckan vaknade jag med ett ryck och greppade i panik tag i vad som i mitt huvud var fallande bebis pyjamaskrage men som visade sig vara makens känsligaste kroppsdel 😂

  2. Trodde bara att det var jag som var sådan här (fick mitt första och enda barn sent i livet).Är ju så himla tacksam (och livrädd).

  3. Trösten i att inte vara ensam I sin inbillade skräckvärld där verkliga faror finns ÖVERALLT!! Tack alla som delar!

  4. Jag är en rätt cool mamma. Inte så många katastroftankar. Så cool att jag gör idiotiska saker. Som att hyra en simhall och bjuda alla sonens kompisar på badkalas. Jag räknade oavbrutet blonda barnhuvuden alternativt mörkblå badbyxor. Alla blöta ungar såg identiska ut men antalet var konstant. Puh!

  5. För ett år sedan på hotellrummet i Berlin. Tror att 11-åringen ska upp och kissa på natten. Hör att han öppnar en dörr (toadörren väl) och sedan hörs ingenting… Väcker maken och han rusar efter barnet som öppnat dörren ut till hotellkorridoren och är redan på väg långt bort. Skräcken och lättnaden.. Vi har sovit med säkerhetskedjorna riggade sedan dess.

  6. Problemet är ju att det aldrig tar slut. Först tänkte man att bara man överlevt tiden med plötslig spädbarnsdöd då kan man slappna av – fast så blev det ju inte. Min äldste (av tre) har fyllt nitton och har körkort. Kan jag slappna av – NOT. Hur mycket kan inte hända med tonåringar som kör bil och för att inte tala om när de är ute hela nätterna. Nu längtar jag tillbaka till tiden när jag var vaken och alla tre sov i sina sängar – då var det ju lugnt (förutom plötslig spädbarnsdöd då).

  7. Internt tips för Kanarieöarna, riktat till oss som har mardrömmar om att barnen antingen faller ihjäl sig från hög höjd eller faller i poolen och dör drunkningsdöden: Ocean Beach Club vid Playa del Cura och så ta 2-3r mot trädgård. Ingen vill ha den där trädgården över privat pool eller balkong med havsutsikt, så de är rätt billiga (relativt sett till övriga rum). Man har altan i markplan, utan pool och området vid trädgården har en metallgrind på 1.5meter med LÅS runt sig. Så för att trilla i en pool måste barnen ha kortet som låser upp porten. Det är som en fantastiskt utbrytningssäker dagisgrind :)

  8. Åh det är vidrigt – VIDRIGT – den där ständiga jäkla rädslan. Alltid i beredskapsläge. Jamen typ iaf. Och så den ständiga strävan efter avslappningens utopi. Lite mindfulness när barnen somnat och ett par andetag i mörkret innan man gör om allt imorn.

  9. Jag skriker av skratt! Det anar inte hur SKÖNT det är att höra att man inte är ensam om detta. De som inte har katastroftankar FATTAR INTE. För det går inte att sätta sig in i hur jävla verkligt det blir i ens egen föreställningsvärld. Egentligen borde man ju KBT’a bort det. Men då kanske det händer nån katastrof (eftersom man inte parerar med oro och stolar) så jag föredrar att skratta åt det.

  10. Vet känslan. Ett av mina ungar har gått i sömnen en gång. Så jag skaffade en säkerhetskedja på dörren. Och gömde nyckeln. Och då har jag bara en trappa utanför dörren. Sen ska man hitta på nya gömställen till nyckeln varje natt… Sen ska man komma ihåg på morgonen när man ska ut var man gömt den.. Man blir sinnessjuk av att ha barn.. Sinnessjuk…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

FREDAGSHUS! FÖR KÄRLEKENS SKULL!

Södermalm, världens sötaste lilla mini-tvåa!

Hur fint finner ni inte detta? Beslagen, kylen, kryddlådorna till vänster, hyllorna till höger. Miniperfektion.

Jag är ju emot tv i sovrummet, egentligen. Men när man bor på 38 kvadratmeter gäller inga regler.

Men å andra sidan, vem behöver tv när man har detta? Vilken fantastisk mysighet, jag dör och lever upp igen.

Göteborg, ett område som heter Norra Guldheden, hur fint är inte det?

Kvällzmyz i stora fönstret.

Jag vill ha en sån där knutkudde, men den är för dyr rent principiellt. Drinkskåpet är så vackert att jag får ont i mina principer.

Vem anade att det kunde vara så fint med ett hyllsystem ovanför sängen? Jag känner mig upplyst.

Vem vill inte bo på en adress med namnet Orvar Odds väg?

Vilken brokig och härlig hörna, drömsk i det lilla, liksom.

Blått och rosa kök gör ingen ledsen.

Tack för mitt snygga klinkersgolv, you complete me, hälsar badrummet.

 

  1. Knutkuddar är enkla att göra själv! Köp tubväv, sån där man hade på slöjden till tomteluvor när man var liten. Finns i massa fina färger. Kolla Pinterest för beskrivning. Lättare än du tror, jag lovar!

  2. Hej! Tack för en fin blogg. Undrar varje fredag …hur hittar du alla fina fredagshus? Tipsar någon dig eller tillbringat du timmar på nätet? Trevlig helg!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fem dagar av perfektion (nåja)

Nu är vi ensamma, nu har de åkt tillbaka till Stockholm. It’s a wrap.

I fem dagar har vi filmat. I vårt hem.

Kan ni tänka er något mer skräckinjagande?

Nej, det kan ni inte.

Och jag har varit så förberedd. Städmässigt alltså.

Varje kväll när jag har gått och lagt mig så har hemmet varit fulländat. Inte rent, jag kommer inte ha ett rent hem förrän jag är femtio år. Men undanplockat. Inget plotter, inget stök. Iordning i köket, hallen, köksbordet, vardagsrummet. Fint.

Varje kväll har jag duschat och tvättat håret så att jag inte behöver göra det på morgonen. Varje kväll har jag lagt fram min outfit ner till underkläderna.

Något slog mig efter första inspelningsdagen:

Tänk om det finns människor som har det såhär. På riktigt. Hela tiden. Utan incitamentet ”filmteam från Stockholm kommer hem och dokumenterar din skamliga boyta”.

Tänk om detta är normalt för andra? Det kanske är så här folk gör och vi gör fel? 

Det kanske inte är normalt att leva ett liv med ett köksbord som ser ut som Hela Sverige bakar trots att det bara suttit några barn och petat i en skål med flingor.

Jag minns att jag tänkte, innan filmfolket kom i förra veckan:

Nu blir de allt imponerade, att vi har ett så städat hem, att vi har sådan ordning och reda!

Men de kanske bara tyckte att det var ett vanligt radhus, vanligt iordning. Kanske till och med lite ostädat om man lägger sig på golvet och lyser med ficklampan på sin Iphone när man letar efter ett fodral. FÖR DET GJORDE DE.

Den här personen har levererat som en liten bebis-gud. Bara joller och kärleksfulla blickar.

Att bli myggad med sin lilla mygga, det är livet det.

Men vem har lagt en filt på bordet? NU SER DET JU STÖKIGT UT.

Fan.

Det kommer kännas så tomt imorgon. Inga rolighetspersoner för Gosse att titta på. Bara samma mamma, samma tuttar, inget kul.

  1. Ska bli spännande att få veta vad det är som har filmats :-)
    Jag är uppenbarligen trött denna vecka för det tog mig tre genomläsningar innan jag förstod att det skulle läsas ”bo-yta”. Jag gick och tänkte att ”din skamliga bojta” var något dialektalt. Inbillade mig att boyta kanske var ett annat ord för hydda, skjul eller koja. xD Nu går jag hem..

  2. Preciiis dom här tankarna har jag på lördagarna (typ varje vecka) när vi ska ha gäster och jag har fräst åt hela familjen halva dagen istället för att umgås med dom. Går sen och ser ut över det välstädade hemmet och undrar varför inte vi kan va såna som har det såhär jämt??!

  3. Jag som inte ens tittar på tv i vanliga fall tänker sitta KLISTRAD vid detta vad-det-nu-blir-för-roligt-av-det-hela :)

  4. Har precis genomgått en husförsäljning och höll på att bli GALEN. Städningen inför fotograferingen och visningarna måste vara så nära någon med tvångssyndrom städar. Det går verkligen inte att leva så med barn. Så skönt att det är över.

  5. Måste få fråga också: När du fotar till blogg och Insta (särskilt bilder på Gosse och Gosse + du tillsammans), använder du mobil och/eller systemkamera för att få så fina bilder? Vad har du för mobil/kamera?

  6. Hej. Ligger här och väntar på att min sin ska leverera en till spya såhär i vinterkräktider. Kan du inte skriva ett inlägg om hur du hanterar vinterkräksjukan med fem barn. Du måste ju ha fått din beskärda del av kräks och bajs. Tänkte att du om någon kan få denna tid att bli LITE humoristisk.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hej!

Arbetet satte igång klockan 06:30 imorse.

Jag har alltid trott att jag är ett kontrollfreak, det är så lätt att anta att man är det, eftersom man är kvinna. Men när jag valde att sova, trots att jag visste att det borrades i källaren och folk filmade utanför sovrumsdörren. De följde med barnen och Joachim i badrummet, UTAN ATT JAG VISSTE OM DET VAR STÄDAT DÄR, och då insåg jag: jag har inget kontrollbehov. Och det är så skönt, det kom nog med fjärde och femte barnet. Det är ingen idé att försöka ha koll på saker och ting, för saker och ting låter sig inte kollhållas.

Jag gick upp vid 07:30 och åt frukost framför en svart tv, eftersom fibern fortfarande är extremt avgrävd. Men vad gör det, jag är kvinnan med befriande brist på kontroll! Wild and free! Careless!

Dessutom lyssnar jag alltid på P1 Morgon. Vid soffbordet sitter jag bara när jag vill ha extra mys, och det ville jag i dag. Gosse har haft enormt kontrollbehov hela natten, ett okontrollerat never ending bök har pågått.

Tur att det finns foundation. Estée Lauder Double wear light ska det vara.

  1. Vad är det som filmas??ska ni vara med i tv?
    Nu blir jag nyfiken..oj då blir det må ha roliga kommentarer om grävandet o hantverkare kan man tro.
    🤣

  2. Äumh, på tal om kontrollbehov så undrar jag om planering av graviditeter… Skulle vara intressant att läsa ett inlägg från dig på det temat. Vi försöker just nu få nummer tre och jag längtar. Ettan och tvåan gick mer eller mindre på första försöket men den här gången tar det tid. Jag vill såklart få en bebis så snart som möjligt men gärna inte så sent på året. Samtidigt har jag ju noll garantier för att det blir en bebis tidigt på året, det kan ju lika gärna bli nästa vinter igen…
    Har ni tänkt eller planerat nåt kring era barns födslar? Såklart finns det väl för- och nackdelar med alla årets månader. Fast lite fler fördelar med maj än med november kanske :-).

  3. Va 😮. Det hjälpte då inte med fem barn för mig!!!!!! Saker och ting låter sig visst kollhållas. Basta. Med vänlig hälsning kontrollfreak delux

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Lite helg

Vi spelar in här hemma, hela dagarna. Resultat kommer senare.

Samtidigt som ett filmteam rör sig på insidan av hemmet, gräver en grävskopa upp marken på utsidan. Eftersom vi har fått ett femte barn måste det äldsta barnet flytta ner i källaren. Och då måste vi renovera det rummet. Och innan vi kan börja med det så måste vi alltså dränera. Dominoeffekten som uppstår med en bebis som spränger rumsgränsen.

Det är januari, det regnar.

Vattnet geggar sig på de enorma jordhögarna utanför fönstret och inte ens en liten skatt har de hittat.

Det blev lördag morgon och då slutar det alltid med att Gosse inte vill sitta i sin babysitter längre. Inte när man har en pappa som läser morgontidningen. Då vill man engagera sig, läsa platsannonserna och Fantomen och sådant. Det får far förstå.

Denna lördagsförmiddag blev vi bjudna på semlefika hos farmor och farfar. Vi fick med oss alla barn. Ett visst tvång uppstod, absolut, men ändå.

Jag hittade en manchesterkjol i garderoben och det kändes bra.

Hejhej när det är söndag morgon! Han vet ju inte att det är januari, ingen sol och gegga överallt.

Vi tog med oss triss i gossar och färdades i blåst över ölandsbron. Vi åkte ner till Mörbylånga och fikade på Ölands Söderbönor. Jag åt en helt fantastiskt god (och stor) kanelbulle.

Han beställde en fralla med bara smör. De rostade pumpakärnorna pillade han omsorgsfullt bort. Vi frågade om han ville att vi skulle ta bort mjölet ur smörgåsen också. Men det gick bra, sa han.

Ungefär här ringde Aftonbladet och undrade om jag kunde skriva en text om Ingvar Kamprad och Ikea. Och det kunde jag.

Och sen blev det eftermiddag. Vi åt pasta som ingen ville ha och tittade på Bron samtidigt som vi nattade barn som ideligen kom upp och ville ha en ny skiva och ett glas vatten och skulle lägga sig i en annan säng och inte kunde sova och så vidare. Det där var bara ett barn i och för sig, men jag ville göra honom lite anonym genom att låtsas att han var en del av en klunga.

LOADING..

I annonssamarbete med LOCOBASE

Krämen för det mesta

I samarbete med Locobase.

Vintertid är prövningstid för skinnet. Vårt mjuka skal som lider sådana kval.
Det är inte särskilt kallt ute men det krävs inte någon extrem kyla för att huden ska bli ledsen.

Min nioåring får skrovliga händer. Handryggen blir torr, sprucken och mörkt röd.

Min femåring får vinterläppar. Han ser ut som en clown, låt gå en väldigt söt clown.

Life hack: 99 av 100 barn avskyr att bli insmorda. Därför passar jag på att göra det i sömnen. Alltså deras sömn, att smörja in barnen när jag sover skulle bli alldeles för svårt.

Nioåringens händer smörjs in när han går och lägger sig så att krämen får verka under natten. Krämen är vit men blir ofärgad på huden.

Om vi kommer ihåg, det gör vi sällan, så smörjer vi även in på morgnarna. (Och så påminner vi om vantar)

Handfast unge, utan svid på övre näven.

Ännu mer life hack! Om man erbjuder det lilla barnet att få smörja in mamma så går det bättre.
Locobase svider inte, är doftfri och rekommenderas av Astma- och Allergiförbundet. Så den fungerar utmärkt att använda runt munnen. Här finns fjorton sekunder och tre steg till vintersäkrat barnansikte innan ni går ut.

Det gäller bara att vara tjatig och tråkig om det där med att inte slicka sig om läpparna.

Nästa gång jag ger mina fötter en omgång ska de få en stor klick Locobase över hälarna. Och om Gosses rumpa blir röd så får han det som eventuellt är kvar i tuben.

 

 

  1. Åh Purelan! 100% naturlig och man behöver inte ägna en tanke åt att påminna om att inte slicka på läppar.
    Sedan är vanlig kokosolja oxå toppenbra! :)

  2. Precis som någon annan redan har skrivit så är Purelan MAGISK för torra läppar, eller söndersnutna små näsor eller andra små torra eller irriterade områden. (Och ni glömmer väl inte att det är den enda räddningen för sönderammade bröstvårtor? Och den är helt ofarlig för bebisen att få i sig.)

    100% lanolin, och ja det är animaliskt (från ullfett) vilket kanske inte passar alla men den är helt 100% fantastisk. En liten tub räcker dessutom en hel evighet.

    Det låter som jag jobbar för dem, men det gör jag inte. Är bara frälst.

  3. Universalkrämen som funkar för det mesta. Min dotter får fnösktorra ben under vintern och river och kliar sig. Vi har provat de flesta salvor men LOCOBASE är den enda som funkat. Smörj på efter badet och benen är mjuka och lena dagen efter.

  4. Jag fick nariga läppar i höstas och körde på med mitt vanliga Burts bees-cerat, men det blev bara värre och värre. Testade då Purelan bröstvårtskräm som är 100% lanolin och det försvann nästan direkt. Precis när man tar på det är det lite kladdigt, men när det värms upp blir det supermjukt och härligt. Lite otippat, men det är lätt det bästa jag testat. Läpparna har inte varit det minsta torra på hela vintern, vilket åtminstone är unikt för mig.

  5. Här kommer gnällkärringen in igen. Men med kärlek till moder jord. Varför måste alla bra krämer innehålla Petrolatum = parafin= utvinns ur råolja (bilolja). Varför kan de inte bara gå över till bivax eller matolja eller vad fagerlund som helst som är mycket miljövänligare?? Svar priset och vanans makt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

GOD MORGON!

Att försöka låta bli honom.

Åh, han sover som en liten rultig krok! Ska bara ta en liten bild. 

Oups.

”Eh, jag sov?”

”Fast okej, jag orkar inte vara sur längre, nu är jag glad, vad ska vi hitta på?”

Hans spjälsäng kan vi kalla för dagbädd, för det är vad han använder den till. På nätterna ligger han hos oss. Det är så mysigt och jag vill då inte vara förutan hans närvaro.

En kväll lyckades Joachim söva honom i spjälsängen vid 22:30. Sedan skulle jag alltså gå och lägga mig helt bebislös i sängen? Jag bara låg där som ett ensamt spån och tittade i taket. Joachim läste bok om Hans Rosling.

”Jag saknar honom”, sa jag.

”Han har det bra Malin” sa Joachim.

Men JAG hade det ju inte bra.

Jag låg och försökte läsa en stund men kunde inte koncentrera mig. Tittade på Joachim tills han blev störd.

”Malin, han ligger i sin spjälsäng vid våra fötter, du SER honom genom spjälorna”

”Men ändå”

Jag la mig på sidan och tittade in i väggen. Så hopplöst det hela.

Joachim släcker lampan och påbörjar sin insomning.

”Jag undrar vad han gör”

”HERREGUD”

Hoppas att denna besatthet av att ha bebis i armhålan växer bort.

  1. Åhå jag skrattar rätt ut av igenkänning. Mitt barn måste sova i min armhåla. När han ska sova i spjälsängen någon meter bort känns det i hjärtat och jag ligger och hoppas på att han ska vakna hela tiden.

    Psz Jag vill nästan väcka honom för att få se de där söta minerna som har bjuder på varje dag.

  2. Åh förstår precis! Älskar att ha båda mina i sängen. 3,5 år respektive 9 månader. Storebror somnar oftast i egen säng men vaknar ofta nån gång framåt småtimmarna och flyttar över. Brukar ha minstingen i spjälsäng tills jag själv går och lägger mig och då ligger jag där och snurrar tills han vaknar. Så jag kan få sticka in bröstet i munnen på honom så han somnar om. Och JAG äntligen kan få somna intill. Annars ligger bara där och glor och undrar om han inte tänker vakna snart. Min mamma tjatar om att han ska lära sig sova på natten i egen säng men om inte jag vill sova själv, varför ska jag begära det av honom?! Har för övrigt din underbara ”godnatt spela spratt med din patt”-ramsa i huvudet varenda natt han är extremt tuttig Och då påminns jag om att jag ej är ensam!

  3. Anna: Jag har också en 8-åring som sover i min armhåla på nätterna. Mitt enda,högst älskade barn. Det är ljuvligt men jag inser ju att han,högst troligt,inte kommer att ligga där som 15-åring. Njuter av hur nätterna är nu.

  4. Hej! Vilken mysig liten kille du har. Var hittar jag pyjamasen? Håller tummarna att den finns i 92 till min lilla pojke. Ha det gott!

  5. Mitt barn har i sovit i min armhåla sedan han föddes för 8 år sedan.(jaja han har ju inte sovit i 8 år, men…..) Vissa dagar slår det mig att han kanske kommer sluta med det snart, då blir det svårt att andas. Jag har bara ett barn och kommer inte kunna få något mer barn, min hjärna vill ha minst fem barn så att jag skulle kunna ha ett barn i armhålan i många många år. Men nu blev det ett, ett barn som ska få allt det gos och den närhet som jag hade tänkt brassa på 4-5 barn. Så blev det.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

FREDAGSHUS! ÅH, IGEN!

Göteborgs vackraste hus, i Vasastaden!

Tegel i fönsternischen, ja tack, det går bra för mig, tack.

Jag är ju ingen badare, mest på grund av ovilja mot att simma runt i min egen schmutz. Men ett badkar är ett smycke, här lika utsökt som ett hjärta av guld som vilar mot den tunna huden över nyckelbenet.

Barnrum med rundade väggar, sällan sett så det var vi tvungna att avnjuta idag. SAMT TAPETEN.
Och så en liten glimt av ett mysigt sovrum bakom skjutdörrar.

Vasastan i Stockholm

Ett kök i pricy Vasastan med en naken golvyta stor nog att inhysa en bal till Mr Darcys ära.

Lite allmänt snyggt väggplock bara.

Myshörna 2.0 komplett med säng och rund glasvägg. Ni förstår vad som döljer sig där bakom, visst? Just det, en dusch. För hur långt vill man ha till duschen när det är tisdag morgon i januari. Flera meter eller två centimeter? Mhm.

Majorna, Göteborg

Den här blå nyansen är den jag vill ha i mitt sinne. Förstår ni hur jag menar då?
Mysigt kök så man fladdrar med sina ögonfransar åt det!

Egentligen ska ett sovrum inte vara så här sparsmakat. Men när hela himmelen är ens vän, vem behöver pynt?

LOADING..

Acne del 2

Snart kommer människor hit och filmar oss. Av den anledningen är jag uppe och fixad innan klockan nio.

Att lämna Gosse i sängen på morgonen är värre än alla Titanicdörrar på havet-scener.

Goodbye my loooove. Så känns det.

Här finns veckans kolumn. Om Acne och modeller och så.

  1. Jag brukar gilla dina kommentarer om att man inte ska jämföra sig med modeller eller Beyonce, deras jobb är att vara snygga och det är på annan nivå än vi vanliga dödliga.

    Men ett kritiskt öga behövs. Om det bara varit en av modellerna som varit sjukligt smal, blek och hålögd, om bara en stuckigt ut bland olika kroppar, då hade det varit personligt och offentlig mobbing att kritisera henne. Nu är det snarare fenometet, att man valt enbart till synes anorektiska tonåringar, som kritiseras.

    Modellerna har jobb och säkert hyfsat betalt tack vare sina kroppar. Jag tror inte att de går hem och gråter för att tanter i meddelåldern tycker att de är för smala. Om det är nåt som gör deras liv mindre glamoröst är det nog snarare hetsen på att bli ännu smalare för att ha en chans att komma med i nästa kampanj.

  2. Men snälla nån vad glad jag blir att fler än jag tycker att Bron är rörigt!? Orkar knappt titta faktiskt och jag VET att det står mig fritt att låta bli men då missar man ju diskussionerna på jobbet… Förra säsongen var likadan och en tråd nystades liksom aldrig upp, mycket irriterande! Nåja, är ju sannerligen ett i-landsproblem, hahaha! Gillar din blogg Malin, har läst sen barnen bara var två till antalet ☺️!

  3. Fattar inte varför man sätter på jättestora kläder på jättesmå modeller. Fattar inte heller hur det kan kännas ”uppfriskande” att modellerna ser ut att önska sig döden eller en sil till.

  4. Jag har svårt att förstå hur du kan tycka det är ok att modellerna ser ut som de gör. Om det var mångfald bland modellerna (inte bara storleksmässigt utan även ålder och fler ursprung) så skulle det inte se så erbarmligt ut. Jag som +40 vill inte köpa kläder där alla modellerna ser ut att vara 14-15.

  5. Den andra Acne-bilden i krönikan liknar mig som 14-åring under 90-talet. Då blev jag kallad för tönt och Belsen-fånge, men jag var således bara några decennier före min tid. :) Oavsett vad man tycker om Acnes bilder så håller jag med dig om att det är trist att det tycks vara fritt fram att kommentera kvinnors kroppar – där har vi inte kommit mycket längre sedan 90-talet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

De tre nej:en

Så, nu ska vi sova jättemycket hela natten, när vi inte ammar varannan samt VARJE timme.

Jag har precis klippt luggen på de tre fel sätten som finns.

1. Själv

2. Under tidsbrist

3. Argt

Blev bra.

HAHA! Nej, det blev det givetvis inte. Men det blev gjort, och gjort ligger precis nästgårds till bra.

Och här kommer ännu mer HAHA!

Imorgon ska vi spela in reklamfilm, så jag måste vara snygg. Tror jag.

Vi ska spela in hemma, så mitt hem måste vara vackert. Men det är det ju inte. Fast jag har torkat av dörrarna, och liksom hur ofta gör man det.

Åh, vilka avtorkade dörrar du har, lär de säga samtidigt som de försöker dölja sin avund.

Okej, ses imorgon, godnatt!

  1. Malin jag behöver hjälp! I början på juni tar jag psykologexamen och jag behöver vara snygg! Inte smälta in i väggen koft-snygg, det ska jag vara resten av yrkeslivet, utan färgglad blommig cool-snygg som tagit examen!! Jag tänker klänning och jag tänker att du brukar leverera. Röstar därför klänningsinlägg till alla oss som INTE vill vara ute i sista sekund och riskera panikinköp.

  2. Maulin, nu när ni har så hiskeligt många barn, kan du inte skriva ett inlägg om vilken bil/minibuss ni transporterar er i?

    Puss o kram från en som läst dig i tio (!) år. (Shit vad länge….)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vilket är värst att göra i sängen?

Röka eller blogga?

Röka?

Okej, bra, för jag gör bara det andra.

Man ska inte ta med sig jobbet när man ska varva ner och sova. Men på den andra sidan om vår sovrumsdörr pågår så mycket lull-lull och distraktioner och disk och svammel och röra. Här inne är det zen. Bland bebiskläder, nattblöjor och amningsinlägg. Men ändå. Zen.

Sen blir det ännu mer zen. Zenare i livet.

Jag ville bara berätta att jag återigen varit en duktig förälder som spelat spel med mina barn. Vi plockade fram Jeopardyspelet som vi inte spelat sedan minst 2005.

Hela familjen samlad, händerna på knapparna, lappar och pennor redo i den händelse någon får en dubbelchans.

Och så hittar ett barn den här lappen i blocket.

  1. Åh.. Vem är det.. Vem är det. Är det Malin skitsvårt att förklara.. Är det ett av barnen då dör DE skämsdöden. Är det din pappa skrattar jag också ihjäl mig. Men visst är det väl Elin??? Är det Jasmina.. Nä då tror jag inte mina ögon. Varför är detta så himla kul.. Jag vet inte. Jag bara garvar. Det kanske man inte ska. Man ska nog beklaga… Så tråkigt att någon har klottrat en penis. Så himla tråkigt. Jag beklagar detta. Eller.. 😂🤣

  2. HAHAHAHA…så roligt…ser framför mig din min när du upptäcker att barnet ser bilden…å sen tittar upp på dig…å du måste förklara…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Juloutfit!

Hans moster beställde en onesie med julprint. Hon tyckte att den var så ljuvlig. När hon fick hem den visade det sig att den var gjord av.

Fleece.

Det gjorde onesien ”något mindre ljuvlig på ljuvlighetsskalan”.

Men! Om man trycker ner en ljuvlig unge i den och sedan tar en stor ljuvlig unge att hålla fram ungen.

Då är den fortfarande gjord av fleece.

 

  1. Är fleece farligt nu också? Och hur är det med ylle, det kommer ju från stackars (?) djur? Jag är nog en illa bevandrad miljömupp:-)

  2. Sparkdräkt är det så klart! Jag har slutat köpa fleece och de två tröjor jag har tvättas så sällan som möjligt. Vädrar dem ofta däremot. Men ska nog också byta till ullfrotte och kanske en go, mjuk ulltröja!

  3. Det där är väl ändå en sparkdräkt? Eller hette det bara så för 100 år sedan? Synd med materialet, försöker själv byta ut all fleece mot ullfrotté här hemma, sakta men säkert…

  4. Haha. Bäbiskläder har verkligen inga svenska namn. Det du kallade onsie kallade jag overall och i affären stod det att det var en pyjamas.

  5. Jag undrade också vad som var fel med fleece. Sen googlade jag och såg att när man tvättar det så fäller det ut plastpartiklar i vattnet som inte tas upp av reningsverken. Så det hamnar i åar och tillslut i havet. Microplast ni vet. Men vem äger inte fleeceplagg? Hela vår familj i allafall. Men nu vet man. Söta är de ändå både stor och liten i Wollinska familjen.

  6. Vad är onesie var min första tanke?! Kan man inte använda vanliga svenska ord…………Men ljuvlig är han i den!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vackra damer, söt bebis och kroppsbalans

På fredagen gick jag på stan med Jasmina och uträttade 1037 stycken småärenden. Småärenden, idiotens syssla. Ge mig sjuhundra toalettskrubbningar, att skrubba min toalett är terapi och jag ger inte bort den sysslan för alla pengar i världen. Men att urätta ärenden, på olika platser i stan, det är det tradigaste jag vet. En del människor har ångest över att vi sover bort en tredjedel av livet, andra av att lägga dyrbar tid på att köa till jobbet. Min ångest ligger i ”lämna tillbaka boken på biblioteket, byta ett barns födelsedagspresent, lämna in trasigt halsband, köpa schampot som bara finns hos frisören i stan”

Det är alldeles för mycket politik i kommande mening, och jag orkar inte idag, men allvarligt talat:

Hur kan folk köpa städhjälp när det är allt annat som tar tid?

Lekte fancy med min kappa. Det funkade.

Vi åt lunch på Fyra kök. Bästa stället i Kalmar om man vill titta på folk som går förbi på Kaggensgatan. Och det vill man.

Vid bordet bakom oss satt en ensam man i sextioårsåldern. Efter en stund kom en annan ensam sextioårig man fram och frågade om han kunde sätta sig vid bordet så att han kunde vara nära fönstret.

”Så att man kan titta på vackra damer”, sa han till den andre mannen.

”Fast då räcker det ju med att du vänder dig om, för här sitter vi”, sa jag.

”Jamen, det är ju därför jag vill sitta här!” sa han då.

Sedan blev han lite förlägen och sa, lite tystare, att man måste få ”skoja lite i här i världen”.

Det är klart att man får. Det är klart att man måste få skoja om att titta på vackra damer.

Allt är inte förbjudet.

Men tänk om han hade sagt ”Nej, tack jag tittar hellre rakt ut genom fönstret”

Då hade anekdoten inte varit lika trivsam.

På eftermiddagen tränade jag Body balance tillsammans med Jasmina.

Tydligen hade jag gett bort mina träningskläder till ena dottern, som i sin tur gjort hål på knät samt ”sytt om” byxorna i midjan, så jag lånade Joachims cykel och trampade bort till HM och gjorde en RAFS-RAFS-räd.

Efter passet stannade Jasmina kvar och tränade Power medan jag åkte hem och ammade.

Ni undrade om Jasmina verkligen tränar tre till fem pass per dag. Ja, det gör hon.

 

 

  1. Fast kan man i timmar hänga på FB/insta…titta på serier…titta på andra som utövar sport…mm så kan man väl träna varje dag..? Varje människas val vad man gör med sin tid tänker jag, topp om hon mår bra av det.
    Och BodyBalance! Älsk på det! Styrka och smidighet i ett paket. Värdig träning, bra jobbat! 👍💪

  2. 3-5 pass per dag? Så säger folk till mig att man måste ha vilodagar och inte träna varje dag. Jag brukar ta en halv vilodag i veckan, en bra träningsvecka alltså. Då kan jag då lugnt fortsätta med det.

  3. Hon tränar alltså mer på en dag än jag gör sammanlagt under ett decennium. Well Done & hatten av får man säga!

  4. Tjena… Å jag som tycker att jag är duktig som går en till två timmar om dan 😮. Gångstavar är det löjligaste och skönaste som finns att använda. Men så är det. Man rör på sig så mycket man orkar/hinner/vill. För övrigt har jag också gjort tusen ärenden idag och det är så jädrans tråkigt. Sen skickade jag maken att handla maten. Det pallar jag bara inte. Hälften av nöjet med att ha en gubbe är att slippa handla mat. Alltså detta väljande idag.. Jag blir galen. Hundra sorter av allt och när man har hittar något man gillar.. Då slutar de med den sorten eller märket. Sen det här med sopsortering. När vi ändå är inne på dödstråkiga saker. Man sköljer ur förpackningar och sorterar och bär skiten i det oändliga.. Sen läser man att 75 % bränns i allafall.. Sen importerar de sopor från andra län för att det inte räcker till att värma halva stan som har anslutit sig till sopförbränningsanläggningen. Hur jädrans miljövänligt blir det i långa loppet? Hur man än vänder sig så har man röva bak.

  5. Vi köper städ varannan vecka för att det tvingar oss att röja undan och ta itu med alla högar med någon sorts regelbundenhet. Fast jag antar att både högar och ärenden är färre när en bara har ett barn. Jag skulle gärna ha fem barn, men jag kan liksom inte. Så det är både avundsjukigt och jättemysigt att läsa om Gosse.

  6. Men hur sjutton hinner/orkar hon det?!?! (Undrar jag helt avundsjukt och inte ett dugg dömande) Lyllos hennes kropp, jag lyckas inte ens få till mina ryggrehabövningar som tar tio minuter. Kan ju iofs göra dem istället för att sitta och slösurfa bloggar när ungarna ger mig chans… Ska gå och göra dem nu! 😆

    1. Hon tränar passen i ett svep. Hon tycker det är roligt, hon får en paus från att vara hemma med småbarn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

FREDAGSHUS! FÖR ATT NI LÄNGTAR OCH TRÄNGTAR!

Kungsholmen

När du tränger yyyytor.

Och när du tränger en köksbänk som föreställer evigheten bakom en köksö från tiden innan köksö var ett begrepp.

När du tränger ett badrum så stort att du måste ha en telefon om du står vid handfatet och vill fråga personen i badkaret något.

Majorna, Göteborg

Det här köket talar till mig. Särskilt kaktusen. Som ägnar sig åt leaning (hejhej alla ”Medan du sov”-fans)

Och herregodegud, ett stort fönster vid diskbänken, en kär fredagshusvän.

Varje gång jag ser en bokvägg så letar jag efter min bok. Hittar jag den inte blir jag sur. Men jag kan inte förneka mysigheten i det här utrymmet.

Enligt bondepraktikan blir skörden rik om man sover med huvudet mot en fönstervägg. Nu ljög jag. Men det kan ändå vara sant.

Midsommarkransen

Den här tapeten! Som modern renässans!

Vad brukar vi säga om gångar likt denna? Just det, vi älskar dem.

Och så fredagsfinalen:

DEN ROSA SOFFAN!

  1. Har bott i en likadan kransenlägenhet 2 trappor ned och fick lite längt när jag såg bilderna! Tills jag insåg att jag nu har en liten tjej och 3 trappor utan hiss känns svettigt!

  2. Förstår inte varför vi envisas med diskbänk mot vägg i det här landet, när möjligheten diskbänk mot fönster finns.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Idag för fyra månader sedan

kom Gosse.

Det känns som länge sedan, men tro inte för ett ögonblick att jag har glömt smärtan.

Att vi pysslar med barnföderi. Att vi överlever något som gör så fruktansvärt ont. Jag är fortfarande förundrad.

Det händer att jag ibland längtar mig tillbaka till förlossningen för att klara smärtan bättre, att hantera allting lite mer proffesionellt, inte skrika så förbannat högt.

Vilken idiot. 

Igår frågade jag barnen om de ville höra exakt hur jag skrek när Gosse kom ut. Då ville de genast veta under vilken förlossning jag skrek högst. Sedan påminde ett barn ett annat barn om att det var under sagda persons födelse som mamma bajsade på sig varpå den personen blev kvällens driftkucku.

Föräldraskapets pandoraaskar man öppnar och inte kan stänga igen.

Värt det.

Värt det.

Värt det.

Värt det.

Jättevärt!

  1. Och jag vill bara tilläga att jag vet att du vet att du har 5 barn. Det är högst osannolikt att du utesluter dom pga minnet. Och jag vet att du skriver om dem och uppmärksamar dom lika mkt och du har ju faktiskt skrivit om dom på detta inlägg. Och jag kan tänka mig att Gosse är det tacksamaste av barnen att fota o skriva om! Ja du hör ju. Jag saknade bara de andras bilder under varje ”värt det” Nog om det nu.

  2. Grattis Gosse, tiden går så fort! Men hallå Malin! Du har ju fem barn. Det är 5 gånger värt det på de andra också. Inte enbart 5 gånger på Gosse (tänkte mest på att det är 5 bilder på honom) Appråpå vad du kan skriva mer om liksom.. dina andra gossar o töser. Annars är det mesta du skriver om tillfredställande. Det är därför jag läser din blogg. Inget hat eller elakt menat även om det må så verka! Jag inspireras av dig och din inställning till barn/familjeliv. Jag ska ha minst 5 barn har jag bestämt. Jobbar på nr 3 och är 31 år gammal…det SKA nog gå :)

  3. Åh även min lille gosse blir 4 månader idag❤️ Njuter så mycket av den här lilla trean, sista i flocken för här blir det inte fem barn😁

  4. Älskar bilder på dina fina barn och allra svagast är jag för Gosse bilder! Kommer ju ihåg när min egen pojke var en liten gosse…oj så mycket känslor på en och samma gång. Tack för att du delar med dig!

  5. Jag vill ha en trea (delvis) av den anledningen att jag vill göra en ”bättre” förlossning. Första var katastrof, andra gick bättre, tappade det bara ett par gånger. Därför kommer tredje gå så himla bra!! Logiskt!

  6. Grattis till er alla! Helt klart säkert absolut jättevärt! Tack till er mammor från en som aldrig fick några egna (biologiska) barn! Mitt liv berikas och blir så mycket bättre på grund av andra kvinnors barnafödande! Ja, alltså barnen/ungdomarna berikar mitt liv!

  7. Åh. Som man saknar bäbisgos. Jag måste genast påminna mig om. Magsjukor när alla spyr samtidigt, vattenkoppor och sömnlösa nätter med gallskrik hela tiden, vab som man fick jättedåligt samvete av för att man satte arbetskamrater på pottkanten, bajsblöjor som aldrig tar slut eller också tar blöjorna slut och man har glömt att köpa, känslan av att aldrig riktigt orka och hinna med det man ska…. Fan. Det var fortfarande.. Värt det 💓

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..