Favoriterna i telefonboken

Jag skickade ett mass-sms till de vi tycker mest om i telefonboken.

Jag skrev att vi ville umgås med någon torsdag, fredag eller lördag.

Jag skrev vidare att jag inte orkar fucking åka någonstans.

Utdelningen blev grill hos oss torsdag och lördag samt middag borta i kväll.

Så vi har umgåtts our heart’s content.

Och jag har druckit vin som om jag hört talas om utbredd vinranksröta.

Jag har inte druckit alkohol sedan i vintras och nu tänker jag fuck it. Ja, det gör jag. 

Jag dricker vin eftersom jag kan och det är egentligen inte mer med det.

Men det är sorgligt.

Jag vill vara nykter och gravid men det alternativet finns inte så då kan jag lika gärna vara påverkad och inte gravid.

Allra helst skulle jag vilja ha de där sprutorna jag fick i låret men de säljs inte på systembolaget.

Jag är inte en fullblodsalkoholist även om jag kan förstå att det låter så. Men om jag inte hade barn, om mitt första barn var ett dött barn, då hade jag druckit tills hjärnan släckte lyset.

Godnatt.

  1. Anna skriver:

    Sorgen efter ett barn blir väl inte mindre för att det ”bara” är ett missfall? Annorlunda kanske, vad vet jag. Lika lite som att man sörjer ett handikappat barn mindre än ett friskt, jo det finns dom som tror det.Man tar sig upp ur gropen, halkar ner halvvägs ner igen, kryper upp igen, ramlar ner en bit osv och efter en tid så upptäcker man att gropen inte är lika djuk längre även om man fortfarande åker ända ner till botten ibland.Hur man hanterar sorgen, vad man mår bra av är olika för varje förälder – även om tips från andra drabbade många gånger är guld värda.SORG är KÄRLEK som blivit hemlös………..Kramar

  2. Elida skriver:

    Visst är det så, hellre gravid och nykter än ogravid och lite lätt berusad. Men det alternativet finns ju inte. Jag fick svaret att jag ”fick göra som jag ville” när barnet dog i ett sent missfall. Jag svarade att i så fall ville jag helst fortsätta planera min sons födelse. Det fick jag inte. Och i den akuta krisen var det då alternativet ogravid och lite lätt vinpåverkad som återstod. Ibland. Men också det första barnets död överlever man… Även som nykter. Men det är okej att inte känna det hela tiden, det räcker att veta.Jag såg för övrigt missfallsfrågan. Den är vanlig, det är vanligt att människor omkring en ska berätta att det bara var ett foster. Som om vi inte visste… som om jag inte var medveten inpå bara huden att barnet var för litet för att överleva – att just det faktum att barnet i medicinsk mening var ett foster var det som gjorde att det inte fanns en chans. Men ingen säger väl glädjestrålande ”Jag är med foster” när man passerat vecka 12 och berättar nyheten. Det är bara när de dör vi ska kalla dem foster, skjuta dem ifrån oss litegrann (antagligen för att det är så hjärtskärande för omgivningen att tänka sig att det kan hända deras familj och deras barn).Själva missfallsfrågan har jag besvarat på två sätt. Det ena handlar om uttrycket ”det är så vanligt” (hur det nu kan tänkas hjälpa den drabbade). Där jag svarat med att förklara att 20% av registrerade graviditeter leder till missfall. Men bara några få procent av dessa sker efter vecka 13. Det är inte vanligt. Inte alls vanligt. Det andra handlar om att någon säger att ”du fick ju missfall”. Och ja, det fick jag. Men missfall är inget substantiv. Missfall är namnet på processen. Han VAR inget missfall, han dog i ett missfall. Det är en jäkla skillnad.

  3. Det tog lång tid innan jag blev gravid och varje gång jag fick min mens, eller strax innan så gick jag och köpte några goda viner. Sen när jag fick mensen så kunde jag ju i alla fall dricka vin… En gång slog jag på stort och köpte ett amaronevin. Den flaskan står fortfarande kvar….

  4. Liza skriver:

    Jag följer oxo din blogg!Klart du ska få dricka vin du behöver eg inte förklara dig för någon inte ha skuldkänslor!!Det är dig väl unnt!!! Jag missunnar dig inte!! kram

  5. Emma skriver:

    Finaste Malin!Jag läser varenda blogginlägg, varenda mening, varenda ord och jag gråter. Jag gråter för din skull, för jag känner din sorg och smärta, för ditt förlorade barn. Jag är så hemskt ledsen för din skull. Jag kan aldrig, någonsin, förstå hur ont det måste göra.Men jag hejar på dig.Jag hejar på dig för att du inte ska fastna i det mörka och det sorgsna. Jag hejar på dig för du ska när du är färdig med sorgen vakna upp och se det vackra igen. Jag hejar på dig för att dina tårar så småningom ska sluta rinna och för att du återigen ska skratta högt och innerligt. Jag hejar på dig!

Comments are closed.

LOADING..