När livet i morgonrocken får ett abrupt slut

Mamma ringer i samma sekund som jag trycker Publicera.

”BORSTA TÄNDERNA”

Det tänker jag alltså inte göra. TROTSA.

Sätter mig i soffan igen.

Telefonen ringer. Tänker att det är mamma igen som förresten i all välmening etc vill berätta om någon som hon känner som har en svägerska som DOG eftersom hon inte borstade tänderna. I all välmening alltså.

Men det är pappa som ringer.

Han kan inte arbeta utomhus när det regnar som det gör nu och då får han hamsterhjärta och måste rasta sig själv.

Han vill att vi ska åka och fika, han kan skjutsa mig till lasarettet sedan. Vad är det förresten med farbröder och lasarett? Alla normala människor säger sjukhuset.

Jag finner det svårt att att tacka nej. Jag vill ju helst sitta kvar i min egen skit och må dåligt av gårdagens saft.

”Jag kommer om trekvart” säger pappa. Det är farbrorspråk och betyder Jag kommer om tio minuter. Jag kommer stå i badkaret och rakhyvla mig själv när han stampar in genom dörren och undrar om jag är ”klaur”.

Livet är piss och bebisen är död men inte alla har föräldrar som ringer och tjatar hål i huvudet om tandborstar och lasarett.

  1. Lina skriver:

    Milda, du säger ju emot dig själv när du gör skillnad på vad du kallar ”ett ofött foster och ett barn som dött”. Malin födde sitt barn (eller har du missat att det var en förlossning inblandad?), precis som alla vi andra som förlorat barn i andra eller tredje trimestern, så varför skulle då hennes och Joachims barn inte räknas som en ”riktig” förlust? Hon födde ett barm , barnet var dödfött. Varför vill du göra skillnad på förlust och förlust överhuvudtaget? Av personlig erfarenhet, efter att ha fött en dotter i vecka 23+6 som dog (hon levde vid födseln och räknades som ett barn enligt lagen), och två söner (tvillingar) i vecka 19+4 (som medicinskt och lagligt räknas som foster, men som för mig och deras pappa lika mycket är våra barn) så kan jag tala om för dig, att den där skillnaden du inbillar dig finns, den existerar inte.Bra för dig att du kunde ”rycka upp dig” efter din skrapning, men varför skulle det ge dig rätt att tala om för andra hur se skall förhålla sig till att deras graviditeter inte slutar lyckligt, oavsett i vilken vecka det slutar?Och slutligen: att ha sorg är inte det samma som att vara deprimerad, sorg är en naturlig och hälsosam reaktion på trauma. Och även om sorgen skulle utösa en depression – än sen då? Depression är inte heller så farligt, och de flesta är kortvariga. Och där talar jag också av egen erfarenhet.Hoppas att du, Malin kan fokusera på stödet du får här och i din andra blogg, och inte låter dumheterna ta plats i dina tankar. /Lina

  2. Jag blir helt förskräckt över att flera tror att det är onormalt att bli apatisk, under isen och helt ”off” när man går igenom en stor sorg. Vad tror ni? Att det bara behövs ett plåster på såret och sedan är det leva livet igen.När man blir gravid, oavsett om det är med nummer ett eller nummer fyra, är det en enorm lycka och man blir snabbt ”ett” med barnet. Ett barn som rycks ifrån en, oavsett om det är i vecka 8 eller vecka 35, är en stor, stor sorg.Det måste få ta tid. Man kan inte ”rycka upp sig”. Den som skriver så har aldrig upplevt en stor sorg. Var glad för det. Men var beredd när den väl kommer. För den möter vi alla förr eller senare i livet.Jag hoppas att du, Malin, inte tar till dig dessa omedvetna (?) dumheter som skrivs.

  3. Lotta skriver:

    Tycker det känns mer än konstigt att läsa att folk tycker att Malin ska få behandling för att hon är ledsen, som om det vore en sjukdom att bli frisk ifrån. Än så länge är det som hänt väldigt nytt och det är helt normalt att sörja. Det måste ta sin tid och få värka ut. Förstår inte hur det är idag, man ska bara skaka av sig saker som händer och inte känna efter. Tror inte att det håller i längden. Ta du den tid du behöver Malin och var glad att du har föräldrar som bryr sig så mycket om dig att de ringer och tjatar. :) Stor kram!

  4. Cia skriver:

    till Milda:Jag förstår vad du menar. Kloka ord från en klok människa! Tror faktiskt också att du Malin har en depression nu. Kankse dags att få behandling för det. Kram.

  5. .. jag vet inte om jag ska gratulera dig till att du kom över din sorg så snabbt eller om jag ska beklaga den, men jag väljer att gratulera dig att du ”bara bestämde dig”. Så, grattis. Men jag tycker att det är rent ut sagt skit att försöka säga åt Malin att ”rycka upp sig”. Alla människor har olika långa sorgeprocesser och det är helt naturligt att det tar tid. För helt jävla ärligt, det är inte ett år sedan Malin och hennes familj förlorade sitt barn. Du har full rätt att tycka att man inte kan sörja ett ofödd barn på samma sätt som ett fött, men det betyder inte att Malin (eller någon annan) tycker detsamma. Du menade säkert ditt inlägg i all välmening (hoppas jag innerligt i alla fall), men det kom ut fel. Ganska riktigt förjävligt fel.

Comments are closed.

LOADING..