I provrummet glömmer jag allt

Elin följde med mig till sjukhuset i morse. Lite prover och annat.

När det var avklarat bjöd jag på frukost på stadens hotell. Inte alla hotell, vi gick bara till ett.

Jag behövde köpa kläder till barnen, de har inte fått något sedan jul. När vi står och väntar utanför Åhléns ringer en kvinna på mobilen och säger att hon har hittat mitt kontokort i en parkeringsautomat. Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva om detta i bloggen eftersom Joachim svettas rakt fram och smackar med munnen så att det slår lock för öronen när jag slarvar. Men jag måste ju tacka här också. Tack kvinnan.

Jag köpte lite klänningar och shorts och annat. Joachim vill att jag ska köpa shorts i kalsongtyg till Lasse men det vill inte jag. Han ringer när jag står på HM.

”Köp tunna shorts”

”Nej, jag har kommit fram till att det är fult”

”Då åker jag in till stan och köper ett par, och då kan jag lova dig att det inte blir något basic, det blir spindelmannentryck”

”JAG KÖPER”

Hu, kalsongshorts med spindelmannen. Som på marknader.

När vi var klara med barnen ville jag prova jumpsuits. Så dumt.

Elin följde med in i provrummet. Jag tog på mig saker som var för små, för stora, för fula.

Jag drog upp trosorna för långt, jag knep med skinkorna, jag poserade.

Elin tvingade på mig en trång bustier och skickade bild till Joachim.

Och vi skrattade, vi skrattade så att provhyttsskynket fladdrarde som över en vind på vindens ängar. Jag älskar att driva med min egen kropp.

I provrummet blandas all vanlig ångest med ångesten över att man ser ut som en kvinna som nyss var gravid och nu bara pyst ihop till ett skal av stelnad geggamoja.

  1. m skriver:

    Provrum är ångestladdade. Men kan även vara roliga! Det gäller att gå in med rätt attityd. Jag går ofta in med tanken att ”detta kan nog passa riktigt bra!”. Det är jävligt fel attityp, men jag lär mig aldrig. Känner för å skicka iväg en stor kram till dig. Så här kommer den, på massor med mils avstånd. På en platt skärm. En kram med värme: *KRAAAAM*

  2. jenni skriver:

    hej Malin!jag har följt din blogg ett tag och alltid beundrat hur du skriver.jag kan inte påstå att jag vet hur du känner just nu, men jag har själv ett barn och hon är mitt ljus.att läsa om er förlust är heartbreaking på alla plan.jag beklagar verkligen att din fina bebis inte fick leva.livet är så jävla orättvist många gånger.jag hoppas att livet är extra snällt mot dig nu framöver.det var egentligen bara det jag ville skriva.med vänlig hälsning,Jenni

  3. Provrum har en märkligt läkande effekt.. minns att jag provade mycket kläder när jag sörjde min pappa. Och att all smärta faktiskt kunde försvinna under några sekunder när jag hittade jeans som satt perfekt på rumpan. De där få sekunderna, andrummet, var värda mycket.

  4. Brukar tycka det är störigt när folk skriver sina svar även i den man kommenterars blogg men ville veta säkert att du såg mitt svar på mitt ultraljudsinlägg så här kommer det. ”Visst hade den klarat sig fint i december också. Sambon är född 12/12. Menade mest att jag slipper gå över tiden in i en helt annan månad. Hoppas inte min rubrik gjorde dig ledsen men du ska veta att jag verkligen sörjt med dig över ditt förlorade barn och jag fick lite av en reality check. Könet blev liksom väldigt sekundärt så länge den levde där inne. Skönt att läsa att du kan skratta lite igen. Kram”

  5. Hejsan!Skit i ruttna kommentarer om vad vi glömmer eller gör fel. Jag brukar alltid svara ” Om du var perfekt så är det ok med kommentar. men det är du ju inte” till maken när han gnäller.Jag brukar tänka vilken tur att det mesta blir rätt i alla fall.Härligt att ni fick skrattanfall!Många kramar

Comments are closed.

LOADING..