Sam simmade sammit sum

Dagen för kanalsimmet kom. I lördags kom den dagen.

Hu.

Jag försökte ladda men fann det svårt med barn samt bebis som vägrade sova.

Jag åt mycket pasta tre timmar före loppet och drack vatten tills mitt kiss var ofärgat som Joachim sagt att jag skulle göra. Jag trodde att detta skulle väga upp det faktum att jag inte tränat. Mja.

På min himmel med tarmar i trim och klart kiss fanns ett mörkt moln. För en vecka sedan sparkade jag foten i badstegen på pappas båt. Det har ömmat och gjort ont när jag går. Jag trodde att det skulle gå över lagom till lördagen men det gjorde det inte. (igår svullnade foten upp och jag ska eventuellt gå till läkaren i veckan men ORKA)

Nu förflyttar sig lördagen till Kattrumpan där starten utspelar sig.

Som den amatör jag är gick jag vid starten in i fel fålla, männens fålla, varav en manlig kontrollant tryckte en saftig hand över tuttarna tills han upptäckte att jag var en kvinna(om än med en mer eller mindre manlig bringa)

IMG_9075

Jag såg folk doppa sig i vattnet och tänkte att de gjorde det för att ”känna på temperaturen”. Så löjligt, tänkte jag för mig själv. Jag bryr mig inte om det är 17 eller 20 grader. När startskottet sedan brann av och alla sprang ner i vattnet så mindes jag varför man med FÖRDEL blöter ner sin våtdräkt före loppet. Det sa bara POFF och jag var en ballong i vatten.

Nåja, luften pös ut efter en stund och jag kunde ägna mig åt att ta simtag. Att ta simtag i systraströmmen är att göra en fingerfläta. En fläta av sjögräs. Vattnet var lågt och rem efter rem av gröna rep lade sig runt halsen, mellan fingrar, över fötterna.

Synen som jag hade ett par meter framför mig när vi rundande klapphuset var detta: ett frissigt murrimurr av kolsyrat vatten när alla försvann och lämnade mig i deras uppiskade bakvatten. Ett vitt bubbelinferno som om en miljard laxar parade sig just där. Sedan blev det stilla och tyst. Det tog tio minuter och så var jag ensam.

IMG_9101

Man förstår att man är sist när den där orangea likbåten cirkulerar runt kroppen. Kanoter med kontrollanter ligger nära och ser till att det där otränade huvudet hela tiden håller sig ovan ytan.

När jag passerade Stagneliusskolan och alltså var halvvägs hörde jag speakern ropa ut vem som hade vunnit loppet. Foten ömmar och jag försöker tänka glada tankar. Hela tiden hör jag mina barn och min familj heja och ropa.

IMG_9139

En stund efter Stagneliusskolan skulle jag passera bro nummer två och där simmar jag rakt in i en vägg, en vägg av strömt vatten. Det tar fullständigt stopp. Jag tittar åt höger och märker att jag inte tar mig framåt. Jag simmar still. Och uppe på bron står människor jag älskar tillsammans med människor jag inte känner och hejar på mig. Jag kan inte ge upp. Jag tar i från den friska foten och crawlar som en besatt genom vattenkraften och på något sätt tar jag mig igenom.

IMG_9144

Fotbollsfruns pappa kontrollerade noga.

När jag närmar mig bro nummer tre är simglasögonen fullständigt igenimmade, jag ser i princip bara lite vaga konturer vilket gör att jag simmar in i

IMG_9159

”en liten vassrugge” och nästan simmar in i muren till höger om bron. Två tjejer i kanot pekar mig mot hålet och kampen fortsätter när jag upptäcker att vattnet är lika strömt där.

Och så en ny bro med strömt vatten.

Och så den femte bron. Den långa. I ljuset långt där borta kan jag ana människor som står längs kanten. Men det är långt, långt, dit.

I början av bron möter jag en kanot med två kontrollanter, de vinkar till likbåten i slutet av bron Hon lever.

Och jag simmar. Och kommer ingenstans. Det är stopp. Jag känner krampen smyga upp från friska foten upp i vaden NEJ NEJ NEJ. Jag begriper ju, att om jag får kramp måste jag ge upp och låta strömmen ta mig tillbaka till början av bron och plockas upp ur vattnet.

JAG VÄGRAR.

Jag har kanske hundra meter kvar och använder de sista krafterna till att crawla mig genom strömmen. Simmar in i brons stenvägg. Aj. Fortsätter och kämpa mot ljuset i tunneln. Och plötsligt kommer jag ut på andra sidan. Den där man fortfarande lever.

Nu är det bara upploppet kvar. Jag hör speakern prata om ”vår älskade fotbollsfru”. Jag är så slut i kroppen. Det ÄR ingen bra idé att simma 1800 meter i öppet vatten otränad.

IMG_9172

Och så kommer jag i mål. Och det är så underbart fantastiskt.

IMG_9175

Tiden blev 53 minuter. 2010 var den 44 minuter. Men i år var jag otränad, födde barn för sju månader sedan, hade ont i foten och broarna var så STÖRT motströmt.

Så jag är nöjd.

Och ännu lite mer nöjd blev jag förresten när jag upptäckte att fyra simmare kom in efter mig.

Jag hade tänkt att målskylten skulle vara nerpackad när jag kom fram men jag var alltså inte sist.

14750 kronor har ni köpt meter för och TACK SOM SAUTIKEN för detta.

Nu för jag över pengarna till Barncancerfonden och hoppas att jag vågar trotsa strömmen nästa år också.

 

 

 

  1. Yvonne skriver:

    Bra jobbat Malin! Hade ingen möjlighet att simma det i år, men nästa år så får vi tampas om sista platsen.

  2. Lisa skriver:

    Ursäkta språket men FY FAN VAD BRA DU ÄR MALIN! Jag hade ALDRIG klarat av det. 1800 meter är ju galet långt att simma!! Bra jobbat!

  3. Åh vad du var duktig. Jag blev riktigt rörd när jag läste hur du kämpade. Bra gjort!!! Jag köpte 3 meter :)

Comments are closed.

LOADING..