En fjärdedel lööööv

”Du skriver så fina texter om din yngsta son, Malin, men de andra tre barnen får knappt lika mycket uppmärksamhet (i bloggen) ens om man lägger ihop dem. Hur kommer det sig?
Jag har följt dina bloggar i så många år, och det skulle vara trevligt att få lära känna de andra barnen lite mer också, men de kanske inte vill?!
Minns att du skrev en del om ”Lasse” när han var mindre, men långt ifrån lika mycket som du skriver om Stellan.

Kram”

Svar:

Det korta svaret: Jag älskar honom mest.

Det långa svaret: Jag älskar honom meeeeeeeeeeest.

Nej då, jag älskar dem lika mycket allihop.

Jag har alltid bloggat mer om barnen när de är yngre och sedan låtit dem ”försvinna lite ur bild med åldern”. När Lasse var liten hade jag bara Fotbollsfrubloggen på Aftonbladet och där publicerade jag aldrig bilder på barnen.
På Mama och Amelia har fokus varit familj och barn och det har känts bra att visa upp barnen.

Så det blir mycket fokus på den här lilla älsklingen, hela familjens maskot.

Det är ju så lätt att vara förälskad i tvååringar som bara springer runt och är rultiga med sina felsägningar och små vredesutbrott och allt vad de sysslar med.

  1. Åh, han är så fin! Minns när ni fick honom, känns som igår när jag satt på sängen med datorn och läste raderna! Tänkte då, åh en bebis, åh en pojke! Hade själv en bebis på 9 månaders, en flicka och tänkte att jag som har en bebis, varför tänker jag så! Det var nog för att jag redan varit en pojkmamma, haft en egen bebispojke! 6 veckor senare var jag gravid med nummer 3, en pojke! Nu när jag läser tänker jag åh om Stellan är 2 betyder det att min bebis också kommer att gå som 2-åring i år, åh är det verkligen så?!? Tack för en fin blogg!

  2. Karin skriver:

    Tack för svaret, Malin. Förstår dig helt angående förälskelsen. Har två kottar hemma, varav den ena är jämgammal med Stellan och han charmar brallorna av mig varenda dag. Framför allt när han pratar engelska med sin pappa.

Comments are closed.

LOADING..