Söndagsmamman

Duktig har jag varit!

Går upp sent på grund av herregud så underbar sängen är.

Efter frukost tvingar jag de två äldsta att göra sig helt i ordning innan de kan börja med sina ungdomsbestyr. Duktig mamma.

Jag gör sedan fint i köket och städar bakom kökssoffan. Otroligt duktigt.

Sedan drar jag ut spisen. Hur ofta gör ni det? Ett barn kom förbi och ville veta hur många gånger per år jag städar i det bortglömda helveteshålet. En gång, är svaret. Två gånger ett bra år. Hu. Men ändå: duktigt.

Nu bestämmer Joachim att vi ska gå till Skälby julmarknad, så då gör vi det.

Någon får träffa tomten. Sedan får man önska sig. En jöd fjisbi vill han ha.

Det bästa på hela jordklotet är bebisar. Sedan kommer grisar.

Jacka HM, tröja och mössa Heart of Lovikka, jeans MTWTFSS, stövlar Blankens.

När vi kom hem satte jag skyffeln i källaren. Jag kastade ut mattor, rensade kring datorbordet (Ny regel: INGEN förtäring vid datorn), torkade rent, dammsög, skrubbade golv, sanerade tvättstugan (hur kan en plats där man BARA gör saker rena bli så äcklig?)

När källaren var klar städade jag badrum och satte en deg (inte samtidigt)

Sedan vek jag tvättar och gjorde rent köket igen. Eftersom när man är hemma med många barn så är köket rent en kvart i stöten.

På kvällen hällde jag ut degen på köksbänken och just som jag skulle sätta fart så tittade en söt sjuåring in i köket. Han fick vara uppe en stund till och så ringlade vi katter tillsammans till tonerna av julskinkan som har rymt. Skrattade gjorde vi också. Helt lyckligt. Jag tänkte för mig själv att om någon går förbi i mörkret därute och tittar in så ser de en glad mamma som skrattar och bakar med sitt barn.

Där står en duktig mamma, tänker de.

  1. Lena M skriver:

    Vilken härlig kväll, och ibland är det viktigt att bara få göra något med ett av sina barn, och så där spontant är det bästa. Jag tycker du verkar vara en härlig och fritänkande mamma, kram och en lite för tidig god jul hälsning!!

  2. Eva skriver:

    Vad duktigt! Verkligen!

    Malin, vill du dela lite om vemod kring att barn växer? Har du det? Hur ofta? Hur ser du på det (är det friskt/sjukt/egalt osv)?, Hur ska man tackla att man plötsligt vill att ens lååånga nioåring ska hoppa ner i en vagn och behöva vaggas – och nästan, bara nästan säga det till henne? Hur ska man tackla att det inte bara är roligt ”att barnen växer och blir så stora och duktiga” utan att det lämnar ett tomt hål? Vad gör man av sin kommentarslust när man för femtioelfte gången vill säga och säger till sina barn: Tänk när ni var 1, 3, 5, 6 år.., då sade ni xxx(valfri gullighet) och yyy(valfri klurighet)!” Är man en galen morsa som pratar om att man älskade sina små små barn, som man förstås älskar nu med? Hur gör du med dina nästantonåringar, hur beter man sig med små flcikor som ska bli stora? Mina flickor är 7 och 9, behöver råd. Jag vill ju lotsa dem ut i livet, inte stänga in dem i mammas nostalgotempel. Kan du/har du poddat om detta månntro? Vore ett väldigt intressant ämne.

    Tack på förhand från en som till och med blir vemodig över att DINA barn blivit så stora, när jag ser dem på bild och suckar som en gammal tant?

Comments are closed.

LOADING..