Älskar barn

Jag vet att jag skrev igår att jag inte tycker att det är jätteroligt att leka med barn. Jag vill revidera det en smula. Inte för att jag skäms, inte ett dugg. Vuxna ska vara bra på att betala räkningar och laga middag och tvätta toasitsen och jobba på sitt jobb. Leka är för ungdomen och så är det bara.

Men att se på när barn leker.

Liksom, hur vet de vad de ska säga? Hur vet de vad de ska pyssla med? Hur vet de vad den ena legogubben sa till den andra?

Jag sitter mittemot han som är 3,5 just nu. Han har lagt ifrån sig tekniken och på eget bevåg stegat fram till matsalsbordet där hans storebrors lego ligger utspritt. Det är hemskt rörigt och vi har tusen andra bord som de får vara på, jag borde utropa VARFÖR LIGGER DET TUSEN PLUTTIGA LEGOPRYTTLAR PÅ MATSALSBORDET? Men det är ju också hemskt gulligt som han håller på. Så jag sitter och tittar istället.

Han pratar om vad legogubbarna har på sig för kläder, han byter kläder, han för dialogen framåt.

”Ahhh, jag dog”

”Så, nu fick jag min keps”

”Hej då, tack så mycket”

”Hej då, varsågod”

”Lalala jag ska hem, till min mamma”

Just det.


Älskade pillepill.

(Oh it is so gonna sound TINKLE TINKLE när jag dammsuger upp det svindyra strösslet på golvet.)

 

 

  1. Eem skriver:

    Det kanske har nämnts förut men jag tycker du är så lik Debra Morgan från Dexter. Visserligen en finare version men fortfarande väldigt lik. Lycka till på bokmässan. Du kommer göra succé!

  2. Tina skriver:

    Mardrömmen att behöva gå på toa mitt i natten och trampa barfota på en legobit som ligger på HELT FEL PLATS… sen självbehärskningen att inte vråla svordomar rakt ut så att huset vaknar (har dock misslyckats med denna ambition några gånger). Har tyvärr inga barn som bygger med Lego längre, men kommer ihåg deras härliga fantasi

Comments are closed.

LOADING..