När det gör riktigt ont

Dagens kolumn handlar om Karl som ringde in till Radiopsykologen i P1.

Alla dessa barn som går runt och är ensamma. Som måste bära all smärta utan stöd från någon annan.

Hur upptäcker man dem?

  1. M skriver:

    Jenny: Det behöver inte alltid handla om att föräldrar är elaka eller likgiltiga, det kan vara så att de helt enkelt inte mäktar med pga egna trauman. Dömande människor är det sista de här barnen behöver.

  2. Mari skriver:

    Alla vuxna som träffar de här barnen regelbundet kan se dem och hjälpa dem. Personal på skola, förskola, fritids. Kompisars föräldrar. Tränare. De misstänker ofta, de ser, oroar sig och vet men rädslan för att trampa eventuellt oskyldiga föräldrar på tårna är större än modet. De blundar och hoppas att de har fel för att inte riskera att kränka någon. Med kunskap om hur man bemöter dessa barn på bästa sätt, hur man frågar, ger stöd, vilken skyldighet var och en faktiskt har och lite jävla mod skulle många barn få en chans till att ha det väldigt mycket bättre.

  3. JMC skriver:

    Om man misstänker att barn utsätts för brott, t ex misshandel, kan man kontakta Barnahus. Det finns på flera orter i Sverige. På så sätt kommer man i kontakt med polis, socialtjänst etc på en gång, som vet hur frågan behöver hanteras.

  4. Jenny skriver:

    Att barn ska behöva ha det så. Så fruktansvärt. Jag begriper mig inte på sådana föräldrar eller människor.

  5. M skriver:

    Till Frida: Jag kan bara prata om min egen erfarenhet… men om någon hade frågat mig hur jag hade det så hade jag upplevt det som ännu en integritetskränkning. Så ja, det kan faktiskt bli värre om någon frågar. Jag vill inte avråda någon från att fråga eller bry sig, men tänk på att det inte alltid landar så som det var tänkt. Ha i åtanke att det kanske inte alltid är den bästa sättet att hjälpa. Att tycka synd om ett utsatt barn är också kränkande.

Comments are closed.

LOADING..