Hur många barn vill man ha?

Kommentar om den eviga frågan.

”Hej Malin!

Jag har med stor glädje läst din blogg under många år. Då och då dyker frågan upp: Hur vet man när man är nöjd med antalet barn?

Jag har tänkt för mig själv; Men herregud! Det vet man ju bara!!!! Jag har alltid vetat att jag vill ha två barn. Så det så!

Nu ligger jag här i sängen och myser med min nummer 2. En ljuvlig dotter som snart är 6 veckor. I ungefär 5 veckor har några frågor planerat sig i mitt huvud, och hjärta. Är detta verkligen mitt sista barn? Hur är det att ha tre? Hur ska jag få mannen att vilja ha tre? Behöver vi köpa nya bilar då? Etc. Etc. Etc.

Jag skrattar högt åt mig själv! Nu är jag en av de där som grubblar kring antalet barn :) Än så länge roas jag bara. Men om något år kanske jag ställer frågan här. När vet man att man är nöjd? :)

Stor kram”

Svar: En del vet ju. En del känner med EMFAS och EFTERTRYCK att det är nog. Och livet blir onekligen lättare så, föreställer jag mig.

Många kvinnor vet dock aldrig.

Man kan ju alltid skaffa ett till. 

Och tänk om man ångrar sig?

Tänk om man om tjugo år sitter och undrar varför man inte försökte med en trea?

Om du redan tänker på trean när din bebis är sex veckor så är jag rädd att du har ett jobbigt samtal med din man framför dig.

Jag tror inte på att ”få någon annan att vilja”. Det är knepigt. Men jag tror på att ge kvinnan man älskar så många barn hon vill. Det är väldigt gammaldags av mig kanhända, men jag är för etablerad i mammaskapet för att bry mig om vad någon tycker om den åsikten.

Att längta efter ett barn gör ont och upptar all tankeverksamhet och eftersom man inte kan kompromissa och skaffa ett halvt barn så är det för mig självklart att gå mamman till mötes.

Det är klart att det blir lite knivigt om han vill ha ett och hon vill ha åtta, men jag gissar att det i de allra flesta fall handlar om en differens på ett barn.

Det vill säga: när jag tänker på alla kvinnor som inte har fått just trean därför att han inte ville. När det är kvinnor som bär barnet, tar det största ansvaret, lägger ner mest tid på hemarbetet, vabbar flest dagar. Och så vidare.

Ni behöver förmodligen inte köpa ny bil, och om den ni har är för liten, köp en större. Detta är den mista funderingen någonsin, i sammanhanget.

Håll det öppet, lukta din bebis i huvudfjunet, du behöver inte bestämma dig nu.

Tillägg: Hur var det för er andra? Hur visste ni? Bestämde ni er eller fick det rinna ut i sanden? Om ni var oense, vem fick bestämma?

 

  1. Sanna skriver:

    Jag har inga biologiska barn, men min sambo har ett sedan tidigare förhållande.
    Jag vill ha ett gemensamt barn men han vägrar. Nu tycker han det är bättre vi går skilda vägar än att vi skaffar ett gemensamt barn. Då har vår relation ändå varit fantastisk fram tills denna fråga dök upp.
    Men han är livrädd att han ska bli lämnad med ett litet barn igen, som han blev förra gången.

    Jag är 35år och skulle så gärna vilja utöka vår familj, jag skulle vilja göra det tillsammans med honom. Uppleva det tillsammans med honom, dela det. Känner att jag är för gammal för att våga chansa på att lyckas skapa ett nytt förhållande med någon annan och skaffa barn. Vill inte träffa någon enkom för barnalstrande utan behöver ett större utbyte.
    Så står jag inför att i så fall skaffa barn på egen hand. Det blir inte som jag egentligen velat, jag vill ju ha barn med honom – för jag tar redan hand om hans barn som att det vore mitt. Känner att vi redan lever familjelivet. Men han är nöjd att ha barn på deltid och tycker inte det är värt det… Då har han ändå ett väldigt ”smidigt” barn.
    Detta är en enorm sorg för mig.

    1. Emilia skriver:

      Hej Sanna,
      Är i precis samma sits. Hur gick det för dig och er? Skaffade ni gemensamt barn?

  2. L skriver:

    Jag blev mamma som 21 o 22åring till två helt FANTASTISKA barn. Det var min högsta dröm o allt gick som på räls. Min man hade en dotter sen innan som alltid bott hos oss, och när yngsta var 1 år steriliserade han sig. Han ville inte ha fler o jag är känslig för hormoner. O vi hade inte svårt att bli gravida, så det HADE blivit fler annars! ;) Åren har gått, barnen är 10 o 11, hans flicka tar studenten i år. Tyvärr brast vårt 15 år långa förhållande i fjol. Det där livet vi skulle ha tillsammans försvann, o allt blev nyorientering o sorg. Jag är 32 o ALLA runt mig får barn. Men jag är så klar!! Jag hade sug ibland de första åren efter mina två, men det tonade bort. Jag ÄLSKAR bebisar o småbarnsår, och att bli mamma var större o viktigare än allt. Trodde att jag skulle få många barn, 4-5. Som 19åring grät jag när jag såg barnvagnar på stan, för att jag inte fick….. Men nu har jag gjort den resan.

    Mitt liv nu är ett annat. Jag hade haft så lätt att fortsätta i mammafåran. Jag är bra på det, o har självförtroende där. Jag var alltid en duktig flicka med höga betyg, men socialt har jag varit osäker. Därför har det varit så enkelt att fokusera allt på barnen. Där är jag självsäker, trygg o kunnig. Och från min mamma har jag med mig att det i princip är det ENDA viktiga i livet, att få barn. Men exmannens val gjorde att jag också måste välja en annan väg. Jag pluggar nu äntligen på universitetet, o lever för första gången vuxenliv UTAN småbarn. Att börja om skulle kännas så fel. Jag är rädd att det inte skulle gå lika bra. Att det inte skulle vara lika roligt. Att jag inte skulle känna mig lika engagerad. Osv.
    Allt detta är helt givet för mig. Men alla andra tycker saker. ‘Du kan träffa nån ny’. ‘Du kanske ändrar dig’. Osv. Såklart KAN det bli så. Men det känns ungefär lika troligt som att jag skulle börja springa varje dag! ;)
    Jag har tom funderat på att sterilisera mig, bara för att ingen ska kunna ifrågasätta mig. Men när jag inte löper nån risk att bli gravid ändå känns det ju onödigt…..

    Så vad jag vill säga är väl. Det måste inte vara ett självklar insikt om att NU är det komplett som gör en nöjd. I början var det respekt för min mans önskan som formade mitt liv. Nu känns det som det blev rätt beslut för MIG. Jag fick bli mamma till en underbar son och en underbar dotter. En i princip ogrumlad lyckotripp. Jag är så nöjd med det!

  3. Anna skriver:

    Oj vad lätt det låter när det mest handlar om att komma överens om fler barn.
    Fick en dotter efter utomkvedshavandeskap, missfall och till sist IVF. Utan äggledare nu så fler barn kommer inte av sig själv.
    Gjort ett syskonförsök som dessutom får bekostas självt som slutade i missfall. Att betala stora pengar för hopp, blod och tårar.
    På ett sätt känner jag mig så nöjd och vi är så komplett med ett barn i familjen men ibland skriker hjärtat efter en bebis. Mannen vill helst inte försöka fler gånger eftersom varje misslyckad försök tar så hårt på oss.
    Jag är glad att ingen av oss är stora barnälskare som drömde om en stor familj.

  4. Kattis skriver:

    Jag lider av en hormonell störning som gör att jag inte har ägglossning. Så med båda mina pojkar var jag tvungen att äta hormontabletter och gå på undersökningar 2 ggr i månaden, bara för att få älska dem. Efter den sista sa jag ifrån att jag vägrar genomgå dessa behandlingar då jag mådde väldigt dåligt av dem och sen mådde jag även dåligt under båda graviditeterna. Min man sa att det är helt ok. Men blev vi gravida utan behandling så blev vi.
    Så nu när minstingen närmade sig 2,5 så hade vi nöjt oss med det fina friska barn vi hade och räknade med att det aldrig skulle bli en nr 3. Från ingenstans började jag må illa och ett test visade att en riktigt envis liten kranar nu växer i mig. Detta utan att haft någon menstruation sedan sommaren.
    Detta blev en liten kris för både mig och min man då vi hade planerat vårt liv utifrån 2 barn men livet har ibland sina egna vägar.

  5. Jag har alltid sagt att jag ville ha 4 barn. Fick först två döttrar, yngsta var sjuk och nära att stryka med många gånger under sina först 3 livsår. Kände då att 2 är inte så dåligt. Tiden gick, flickorna blev större, jag blev klar med skolan och kände att hmmm, det här går ju bra. Började jobba och vips var jag gravid med nr 3 ;) en liten prins dessutom. Go’ och glad var/är han. Kände där och då att 3 är ju rätt bra, vi har två flickor och 1 son. Maken (numera ex-maken) hade sin drömbil. Förhållande började knaka och vi velade fram och tillbaka. Jag var nöjd med mina 3 fina barn men nånstans i hjärtat kändes det inte som om jag var klar … 2,5 år senare var jag gravid med nr 4. Han som absolut inte var planerad och kom vid sämsta möjliga tillfälle … Ex-maken sörjde sin bil och köpte en ”mini-buss”. MEN när jag låg på förlossningen och de blåste liv i min livlösa son kände jag där och då i hjärtat att NU, NU är jag nöjd. Inga fler barn … Idag är han 10,5 år och världens mest underbara unge <3 ett hjärta av guld och min för evigt lille bebis ;) Så, det var nog meningen ändå att jag skulle ha 4 trots att jag var rätt nöjd efter 2 ;) och trots skilsmässan i fjol så har vi det bra, mina barn och jag :)

Comments are closed.

LOADING..