Något av det finaste jag har sett

Hon klippte pixie och färgade blått.

Att se henne se på sig själv i spegeln blev för mycket. Så jag började gråta. Hos frisören.

Att färga håret, att klippa kort. Det är inget statement. Hon vill ha det såhär för att det är snyggt. För att hon inte vill ha håret i ansiktet, bakom öronen eller i nacken.

Att det skulle vara coolare med färgat hår eller att man är mer speciell för att man har kort hår, en vågad frisyr, det är ju bara löjligt.

Att kalla de som har långt ofixat hår för fega och grå är så dumt. Hela poängen är ju att man ska få se ut precis som man vill, och att det är personligheten som avgör vem du är. Att det är ditt snälla hjärta som ger dig färg.

Personen på bilden skulle kunna ha en påse på huvudet och ändå vara finast i stan eftersom hon alltid tänker på andra och sätter andra människors väl framför sitt eget.
Hon kan svara sin tjatiga bror lite halvsnäsigt och må dåligt över det när hon ska gå och lägga sig på kvällen en hel dag senare. Jag försöker förklara att han glömde det efter en sekund. Men hon mår dåligt.
Om jag skulle bekymra mig över allt snäsigt jag sysslade med finge jag ta tjänstledigt.

Jag vet att det är sentimentalt att prata så om sitt eget barn eftersom alla mammor har de finaste och mest godhjärtade ungarna.
Men, min blogg, min unge.

Min lilla blå.

  1. Min dotter färgade sitt hår blått när hon var 16. En dag satt hon och väntade på tåget när det kom en liten flicka förbi och sa ”åååhh pappa, titta så fint hår hon har”. Pappan: ”sschh, sånt ska inte du ha, du är en ordentlig tjej, då har man inte sånt hår”. Då stegade min dotter fram till pappan och sa ”hörru, jag vet att jag är tjock och att jag har blått hår, men jag pluggar till ingenjör och du ska inte säga till din dotter vad hon ska göra”.
    Hon gick ju bara i ettan på gymnasiet, men det visste ju inte pappan…haha.

  2. Anna skriver:

    Sååå snyggt!!!!!!!!

  3. Erika skriver:

    Så himla fin!…och modig! 👍😊

  4. Anna skriver:

    Så fin!

  5. C skriver:

    Kära Malin,

    kan du hjälpa en förvirrad blivande mor? Jag har nyligen fått reda på att jag är gravid med andra barnet. Sonen är snart tre år. Barnet är planerat och efterlängtat men lyckokänslorna har uteblivit. Det känns som att jag sviker mitt barn?! Här går jag omkring och låtsas som ingenting, men jag vet något som inte han vet om. Nämligen att allt kommer att ändras och att hans värld kommer att kastas omkull… Det låter dramatiskt, ja, men det är väl ett faktum att det är en stor omställning att få syskon, speciellt första gången. Han har ju fått mycket tid med oss och han är ändå relativt stor, men orostankarna över hur han ska ta allt och hur vår relation kommer att förändras finns där ändå…

    Kan du inte skriva något lugnande om vilken gåva det är att få ett syskon för att lugna en hormonell gravid kvinna?

Comments are closed.

LOADING..