Gråta över mammakänslan

Veckans kolumn

handlar om fenomenet ”skrikande barn”. HÄR finns kolumnen.

Vad är ett skrikande barn? När blir ett skrikande barn ett orimligt skrikande barn? Vem är skyldig till ett skrikigt och störande barn? Föräldrarna? Mamman? Eller är vissa barn bara födda jobbiga? (Ja) Och är den jobbigheten föräldrarnas fel? (Nej) Eller mammans? En del barn är ”livligare”, ”rörligare”, mer ”missnöjda”. Varför är det så? För-att-det-bara-är-så. Och vem är det jobbigast för? De som sitter vid bordet intill eller föräldrarna som för en gångs skull vågade livet och tänkte att de kunde vara i möblerade rum en stund men ångrar sig och åker hem och skäms och är ledsna?

Jag tror inte att det finns föräldrar som låter sina barn förstöra för andra. Jag tror bara att det finns stressade, oroliga, ledsna och trängda föräldrar som försöker klara en dag i taget.

Föräldrar skäms, jättemycket, hela tiden. Det är inte säkert att man har den minen i ansiktet – att man skäms jättemycket hela tiden – men under huden pågår skammen.

En gång i tiden umgicks vi med en familj som hade tre barn som alltid satt tysta på rad. Som var snälla och tysta och försiktiga. Jag såg på mina barn som tre Pippi Långstrump med eld i röven och dåligt språkbruk, och kände mindervärdeskomplex.

Jag tycker att man ska hjälpa till istället för att ge onda ögat. (Om det inte är så att man befinner sig på ett väldigt specifikt vuxenställe. Som lyxigt SPA eller svindyr restaurang.)

Mina barn är roliga och snälla och tänker på andra. Precis som alla andra ungar.
Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag har skämts över dem när jag har trott att andra människor dömer mig. Jag har tillrättavisat dem strängt och varit alldeles för hård för att visa att jag minsann är en ordentlig mamma. Åh, alla dessa ”uppvisningstillsägelser för publikens skull”. Om jag tänker på alla de där gångerna får jag så stort ångestpåslag att jag måste hoppa i havet.

Åt helvete med att låta omgivningen göra att jag skäms för mina barn. Jag är stolt och det ska vi alla vara. För vi kämpar på. Barn låter, barn märks och finns och bråkar och strular och är bångstyriga. Det är liksom det som är grejen med barn. De kan inte vara stilla och tysta och betala räkningar. Det är därför det finns vuxna.

Och det är klart att du kan vända dig om och be ett barn sluta sparka dig i ryggen på flyget. Det är inte det saken handlar om. Så kom inte med de tröttsamma ”en gång sparkade ett barn mig i ryggen hela flygresan och föräldrarna bara lät ungen göra det”.

När Clara och jag flög till Grekland började en tvååring skrika mitt i flygningen och det var den värsta skrikfesten jag varit med om. Vad skulle de göra? Stiga av vid nästa hållplats och ta en taxi till Grekland? De provade allt och den underbara personalen försökte hjälpa till. (Mycket kärlek till personalen på flygningen från Stockholm till Kreta den 20 april 2017, ni var fantastiska).

Jag kan skriva hur långt som helst om det här. Om känslan av att inte vara en bra mamma. En känsla som bara växer när man försöker fostra barnen live bland människor.

 

  1. Lisa skriver:

    Tack för det här inlägget, precis vad jag behövde läsa idag. Jag är en mamma som försöker och skäms. Ibland väntar jag inte ens på de fördömande blickarna utan skäms innan och ser framför mig hur de kan störa andra. Har också vänner med inga eller mindre barn och då är det liksom jag och mina barn som ska ”visa” hur man gör och jag känner hur de tänker, så där ska jag inte göra med mina barn. Och jag tänker det hemska ” vänta ni bara….” Barn är barn, såklart ska vi försöka uppfostra men också trösta oss med tanken att det är deras uppgift att ”testa” oss föräldrar, för det är så de lär sig var gränserna går. Och alla barn är olika. Jag vet att jag gör så gott jag kan men skäms ändå de gånger jag känner att det inte räcker till, i mina eller andras ögon

  2. Eva skriver:

    Svar till Marehy: Ja, exakt! Det ligger mer ansträngning bakom de barn som sköter sig än bara tur! Det kallas uppfostran, något som nästan är lite fult att uttala idag. Vi glömmer ofta det. Och Malin, även om jag till viss del håller med dig så baxnar man idag över somliga föräldrars inställning. Jag är den första att titta vänligt, hjälpa till om det är tufft för en förälder i en kö el liknande, men om föräldern inte gör det minsta för att ändra sitt barns framfart själv, har något gått snett. Klassrummen invaderas sedan av den där egoinställningen, lärare kan inte sköta sina jobb. Det är jag, jag, jag, när en fostran till medmänsklighet handlar om att lära sig att det finns ett VI.

  3. Maria skriver:

    Men åh jag HATAR den där känslan! URK! (Och skrattar lite åt den när jag märker att tex jag och min svärmor uppvisningsfostrar barnen samtidigt. Hon för att jag ska tycka att hon är bra nog och jag för att hon ska tycka att jag är bra nog.) Att man ska behöva ha så dåligt självförtroende som mamma (eller som farmor)? NÄ DET BEHÖVER MAN INTE! Vi älskar varandra och det är vad som är viktigt.

  4. Anna skriver:

    Det finns en skillnad.
    Att en unge skriker en hel flygresa är bedrövligt. Men märker man att föräldrarna försöker finns det ingen som helst anledning att ruttna.
    MEN när föräldrarna SKITER I DET och uppenbart låter ungjäveln hålla på. Det är inte okej.

  5. Maeryh skriver:

    Jag är en förälder med ett ”stilla” barn enligt andra föräldra-vänner. Men dessa vänner verkar tro att hen bara föddes så. Vi jobbar hårt på att lära ut empati, sociala koder och hänsyn!

Comments are closed.

LOADING..