De skrikande barnen

Det kom ett mejl.

”Hej, Malin Wollin! Har du funderat över varför svenska barn skriker? Gör de det därför att barn alltid har skrikit och alla barn skriker överallt?
Så är det inte. Jag är född på 1950-talet, och jag har inget minne av att barn brukade skrika på den tiden. Redan när jag var bebis brukade min familj åka tåg från Luleå till Öckerö utanför Göteborg varje sommar, och så åkte vi tåg tillbaka upp till Luleå på sensommaren igen. Resan tog 26 timmar. Det fanns inte mycket för mig (och sedermera min yngre bror) att göra på tåget: det fanns ingen lekhörna, och givetvis hade vi inga mobiler eller annan elektronisk utrustning att leka med. Många år efteråt frågade jag min mamma hur jag och min bror brukade uppföra oss under alla dessa långa timmar. Skrek vi? Sprang vi omkring i korridorerna? Klättrade vi omkring på bord och stolar eller i folks bagage? Nej, sa mamma, ni satt stilla och tittade ut genom fönstret.
Men det där är ju sjukt, invänder du kanske. Tack och lov att inga ungar uppför sig så nuförtiden!
Men så är det inte heller. Min brorson har träffat en rysk flicka från Estland, och nu i sommar var jag i den ryska byn i Estland på brorsonens bröllop. Det var drygt 90 personer på bröllopet, varav sju barn. Ett av barnen var tre år, ett var fyra år, ett var sju år, ett var åtta år, och tre var i 10-11-årsåldern. Alla barnen var ryska.
Barnen var med på bröllopsfesten från starten klockan 15.00 och ända fram till midnatt. Skrek de? Sprang de omkring och välte omkull saker eller dundrade in i varandra eller andra?
Absolut inte. Inget av barnen skrek en enda gång, inte ens de minsta. De satt vid bordet och åt, och de minsta fick förstås hjälp att äta. De tittade sig intresserat och ibland storögt omkring. De var medvetna om att de själva var finklädda, och de verkade stolta över sina fina kläder. De gick små promenader ibland, men ingen sprang omkring.
Varför skriker barn i Sverige? Varför springer svenska barn omkring som yra höns?
De gör det därför att de vuxna och hela det svenska samhället tillåter dem att göra det.
Ann, Malmö”
Svar

Ah, ljuva femtiotal då både föräldrar och lärare slog ungarna med nävar och tillhyggen! Så tyst och skönt när alla ungar höll truten och var rädda för överheten. Så mysigt att frukta auktoriteter. Jag förstår din nostalgi, alla härliga minnen med örfilar, smisk och luggningar. Alla fåniga rättigheter barn inte åtnjöt. 

Och vad roligt med bröllopet i Estland där barn öster om oss såg sig intresserat omkring och var rädda om sina finkläder, det låter helt fantastiskt.

Jag tycker inte att ”barn skriker idag”. En del barn skriker eftersom de är frustrerade, det är jobbigt att vara liten och inte bli förstådd. Andra barn skriker aldrig. Det finns faktiskt barn som aldrig någonsin har skrikit, helt enkelt eftersom de inte är lagda åt det hållet, precis som barnen i Estland kanske!

Vill du veta vad jag tror Ann? Jag tror inte att det bara är barnen som skriker. Jag tror att vuxna skriker mer nu än på femtiotalet. Vuxna stressar mer och skriker mer, barn gör som de vuxna gör.
Jag är helt övertygad om att det är Joachims och mitt fel att våra barn skriker ibland.

Och vet du Ann, barn som skriker växer upp och blir skattebetalare också. En del gifter sig och har skrikiga barn på bröllopet som kladdar ner sina finkläder.

Det är mycket möjligt att skrikande barn förpestar ditt liv. Men då har jag ett råd i all välmening.

Flytta till Estland.

 

  1. Karl skriver:

    Jag bor intill en skolgård och barnen skriker något fruktansvärt numera. Högt, gällt och galet. Rent psykostiskt låter det. Visst skreks det en del förr, men långt från samma nivå som nu. Vi har också grannar under oss, där de två barnen skriker och klampar runt så ofta de är där. Föräldrarna verkar ha exakt noll att säga till om. Om inte annat kommer ungarna vara döva när de fyller 50.

  2. Anna skriver:

    Mitt i prick, Malin!

  3. Emma skriver:

    Jag har läst Franska barn kastar inte mat och gillar den! Främst för att den tar bort en del av allt skuldbeläggande som vi håller på med här i Sverige, t ex: Det är bra och lärorikt och inte bara ett nödvändigt ont att lämna ifrån sig sina barn till förskola, både för barnen och föräldrarna. Föräldrarna förväntas ha andra behov än att bara vara förälder. Det är okej att inte vilja leka med barnen på lekplatsen. Osv. Men det är kanske ett sidospår i just den här diskussionen. Boken tar ju också upp ”uppfostran” och får det att låta ganska enkelt och självklart att uppfostra civiliserade barn. Och det finns väl ingen som inte vill att det skall vara så? Det vi diskuterar här är ju när detta faktiskt inte funkar i praktiken! Jag håller med om att mitt barn kan vara ”stökigt”, men det beror inte på att jag är slapphänt utan beteendet har andra orsaker. Barnet KAN inte uppföra sig i vissa situationer.

    I Franska barn pratas det negativt om ”barnkungar” som tror att de kan göra vad som helst, och det är den biten jag inte gillar med boken pga att den är inte speciellt nyanserad. Jag tror att det i många fall finns föräldrar där som desperat försöker uppfostra sitt svåra barn på bästa sätt, men inte lyckas. Och så får de (vi) stå där med skammen. Den bristande förståelsen från omgivningen hjälper ju inte direkt. Jag vet inte själv exakt hur jag ska hantera min situation, men jag kan lova att jag jobbar på det och jag är varken slapp, lat eller oengagerad.

  4. E skriver:

    Ja, ni, Lotta, Bettan och Anna. Då kanske jag och Emma och alla andra föräldrar som vågar oss ut och bada eller handla mat med våra barn helt enkelt låsa in oss? Mitt barn är litet och kanske lär sig spela enligt era franska regler med tiden men min unge kan inte ”uppfostras” till att vänta på sin tur, det kommer helt enkelt ta längre tid för mitt barn än för andra. Vad vi mammor (för det är vi som döms, papporna förväntas ju vara lite mer slapphänta) inte behöver så är det era expertkommentarer.

  5. Maria skriver:

    Ja läs gärna boken Franska barn kastar inte mat. Visst är svenska barn generellt sett mer ouppfostrade än andra. Har t o m en utländsk vän som när jag frågade honom vad som var sämst med Sverige svarade de ouppfostrade barnen. Jag blev helt paff men förstår honom nu.

Comments are closed.

LOADING..