Ser tillbaka på mitt mammaskap

Veckans kolumn var så jobbig att skriva. Rent ut smärtsam.

Men det gör inte mer ont för att jag delar med mig, så då kan jag lika gärna göra det.

”Vad ska det bli av den unge som inte blir tillsagd?”

Ja du, se dig omkring i samhället, ser du en massa psyksjuka vuxna som förstör och beter sig eftersom deras föräldrar inte sa till dem stup i kvarten? Att sitta still, att vara tyst, att skynda sig på, att sakta in, att skärpa till sig, att lägga av, att lägga ner.

Ett knippe oroliga föräldrar med två- och treåringar har nervöst frågat mig hur vi har gjort när vi slutat med napp.

”Varför måste ni sluta?”

”Tandläkaren har sagt att tänderna blir förstörda”

”Okej, då tycker jag att du ska fråga tandläkaren nästa gång hur många vuxna hon känner som går runt med förstörda tänder till följd av nappanvändande”

Det är så lätt att tro att små saker vi gör eller inte gör varje dag i vardagen får stora hemska konsekvenser i framtiden.

Men så är det ju inte.

Och av den anledningen ska vi lugna ner oss och vara snällare mot oss själva.

På kuppen blir vi lugnare och snällare med barnen.

Och det kan aldrig vara fel.

Här följer nu fyra slumpmässiga svartvita bilder på mig och mina barn för att illustrera mitt föräldraskap.

Som det är nu.

Ett, fyra och fem.

Tre och fem.


Två och fem.

Äldst och yngst. Jag undrar så vem han tänker att hon är.

Älskade älskade barn, du gav mig både hemorrojder och dubbelhaka. Men för dig skulle jag bära både dubbelröv och hemorrojder på hakan.

  1. Johanna skriver:

    Hej Malin!

    Jag håller verkligen med dig men jag har en fråga, vad gör man när barnen slåss, skriker och retas (med varandra). Gör man ingenting slutar det alltid med att den yngsta kommer gråtandes for att hen råkat illa ut, dessutom drabbas jag själv av skyhöga stressnivåer av allt ljud när de far fram. Så vad gör man i dessa situationer for att hålla alla sansade och själv inte bli skrik- och gapmonstret.

  2. Loppan skriver:

    …och någon måste ju alltid vara undantaget som bekräftar regeln, så här har du mig som vägrade ge upp nappen som sovkamrat förrän jag var i 5-års åldern, fick två pyttetänder (som nu är ersatta med kronor) och fick ha tandställning för att rätta till gommens storlek.

    …så min dotter fick sluta med napp strax innan hon fyllde 3.

  3. Malin skriver:

    Tack för att du skrev detta. Jag slåss med mig själv varje dag med dessa tankar. Jag är en sån usel jävla elak mamma till min 16-åring. Jag tjatar och klagar och när han ändå inte gör som jag säger, så klagar jag lite mer och verkligen försöker få honom att förstå hur fel han gör. Det enda jag lyckas åstadkomma är att förstöra vår relation. Jag vill att han ska må bra, lyckas i livet, bli sitt bästa jag, men jag försöker uppfostra ihjäl honom. Det gör så ont i mitt hjärta. Min fina, kloka, vackra son.

    Min dotter, som är 7, har världens bästa mamma. Mamma bara älskar henne för den hon är, stöttar henne i allt hon tar sig för, hyllar henne, stärker henne, får henne att känna sig älskad och stark och trygg. Måtte jag inte förstöra henne också.

  4. Malin skriver:

    du förstår nog inte hur skönt det var att läsa detta, jag är nämligen där precis NU.
    med en 3åring och en 4-åring är jag förbannat, sabla trött på min egen röst, mitt eget tjat och mina evinnerliga försök till uppfostran. Hur mycket av det går verkligen in? Hur mycket av min stress och mitt tjat leder till något annat än dåligt samvete och ont i huvet hos mig själv?

  5. Lotta skriver:

    Jag vill klicka tusen gånger på hjärtat både på detta inlägg och på din kolumn.

Comments are closed.

LOADING..