När han kom

 

Natten till den nittonde september vaknade jag klockan 03:20 av värkar. Det var väl inget konstigt med det, jag hade haft värkar kvälls- och nattetid i flera veckor. Men någonting fick mig att ladda ner en värkapp. Den där ”vänta lite nu här”-känslan. Lite ”App app app, vad skådar min södra kvinnoöppning?”

Efter en timme kunde jag se att värkarna kom med sju minuters mellanrum. Hjälp.

När jag föder barn säger jag till så sent som möjligt, det blir lugnast så. Således låg jag för mig själv i mörkret och tittade vindögt av trötthet på mobilens display. Graham Norton på Youtube och dylikt.

Klockan 06:30 ringde Joachims klocka och då satt jag på kanten av hans sängsida och tittade på honom. Creepy.

”Hinner jag äta frukost?” ville Joachim veta.

”Ja, det gör du”

Jag plockade undan lite i badrummet, sorterade tvätt och gick halvnervöst fram och tillbaka i huset. Sms:ade Elin att det var dags att komma bort. Sedan väckte vi barnen och berättade att vi skulle åka till sjukhuset. Enorm uppståndelse uppstod.

”OMG OMG OMG!” lät tonårsdöttrarna.

”Lycka till” sa nioåringen från sängen.

Fyraåringen åt frukost med kinden i handen. Om att vara storebror vet han än så länge ingenting, han tar det som det kommer.

Nu var det helt plötsligt två och en halv minut mellan värkarna. Jag sprang ner i källaren och duschade, sprang upp och ringde förlossningen. Nu stod Joachim i hallen, påklädd och väldigt redo.

”Malin, kom nu”

”Men tänk om det är för tidigt?”

När man ringer förlossningen brukar det bli så här:

”Hej, jag är gravid och undrar om det är dags att åka in”

”Är det ditt första barn?”

”Nej, mitt femte”

”Välkommen upp!”

Så vi åker, trots att jag är lite tveksam eftersom jag verkligen inte vill komma in och lägga en massa öppningsvärkar på sjukhuset. Jag klarar hellre av dem hemma. Jag vill trampa runt på mitt eget golv och vara djurisk. Luta mig över mina egna möbler och låta avgrundsdjupt.

Vi blir inskrivna klockan 07:30 och får komma till ett undersökningsrum där det konstateras att jag är öppen pyttiga fyra centimeter. Fyra centimeter? Vad ska jag göra med det? Vad ska jag pyssla med nu? Bara vara här och låta tid förflyta? Efter fem minuter är jag uttråkad.

”Joachim, vi åkte in för tidigt”

Jag märker att rädslan inför förlossningen som jag har känt under graviditeten ligger där latent under mina grottiga förberedelsekänslor.

Jag vill inte vara rädd. Jag vill vara en blivande fembarnsmor som är lite mer ”Jag passade på att föda i vasken så att jag kunde skjutsa barnen till skolan efteråt”

Jag vill inte frukta smärtan, men herregud det gör jag.

Och den kryper sig på.

Jag vaggar omkring i undersökningsrummet och efter en timme får vi komma in i ett förlossningsrum.

”Det trycker på, jag vill kissa!”

Jag har fått för mig att urinblåsan ska explodera när bebisen trycker på. Den tanken slog mig redan under förra förlossningen och nu är skräckscenariot tillbaka med full styrka. Antalet gånger en urinblåsa har exploderat vid förlossning, någonsin, i hela världen: 0. (Källa: Gissningsvis)

”Du får inte gå på toaletten, men vi kan köra in en toalett”

In rullar en potta på en tron. Joachim går ut.

Allt man tror är pinsamt slutar vara pinsamt i detta rum. Jag älskar att det är så.

Någon gång under processen lägger jag mig på rygg på britsen eftersom barnmorskan vill vara beredd. Vi pratar inte så mycket om det, men båda tänker på förra förlossningen. Hon vill vara beredd på att fånga detta barn.
Jag frågar om sängen är tillräckligt lång. Det är den.

Jag har bestämt mig för att andas genom värkarna, att bara blunda och gå in i mig själv. Inte spänna mig, inte försöka ”resa rumpan ifrån mig själv”
Jag inser att jag inte riktigt lyckas med detta när jag ser mina fötter och hur jag liksom försöker kanalisera ut smärtan genom att snurra dem ömsom medurs, ömsom moturs. Jag är en smärtpåverkad motorbåt där jag ligger.

I förlossningsjournalen, där det även står att detta är min tionde graviditet, kan jag se att jag klockan10:52 är tio centimeter öppen och nu tar barnmorskan hål på hinnorna.

Inför den här förlossningen har jag bestämt mig för två saker:

Jag vill försöka undvika att föda på en krystvärk, ska försöka få till i alla fall två.

Jag berättar också att jag vill ta emot barnet. Alltså att dra upp det till mitt bröst när det föds.

Första krystvärken kommer. Jag skriker så att jag inte tror att det är sant. Jag kan verkligen inte föda barn utan att göra Joachim lomhörd.

Och på något sätt så lyckas jag andas och låta krystvärken gå över. Men herregud, det gör så fruktansvärt ont. Det spelar ingen roll att jag har fött många barn, jag är ett sugrör över en silo. Och så kommer nästa krystvärk. Jag skriker och jag tänker för mig själv Jag bryr mig inte om jag spricker från naveln till svanskotan, jag tar inte en till.
Så jag pressar på och vrålar genom väggar tills ett barn trycks ut.

Och jag håller mina händer där, jag drar mitt barn upp till mig.

Ett varmt, vått och halt barn att hålla i min famn. Mitt barn doftar så gott.

”Malin, jag ser vad det är”, säger Joachim som har stått vid min vänstra sida. ”Du hade rätt, det är en kille.”

Min bebis.

 

Let’s go.

Öppningsvärkar i undersökningsrummet.

Sista selfien som fyrabarnsföräldrar.

Så ont och så ljuvligt. Hej, jag älskar dig. Direkt.

Det är klart att det var du, det visste jag hela tiden.

Och så var han här. De är fem, vi är sju, det är fulländat nu.
Det är så oförklarligt och så självklart på samma gång.

 

 

  1. Åh så underbart att läsa om din fina final! Jag minns att jag såg på avsnittet med Malou när du beskrev den förra förlossningen medan jag var gravid för första gången och förfasades över hela berättelsen och alla känslor som du tvingades känna. Jag fick något av en mardrömsförlossning sen och kämpade med minnet av den under hela denna graviditet som jag delade med dig tidsmässigt! Tre dagar innan er gosse kom fick även jag en drömförlossning och en son som jag älskar mer än livet självt! Är så himla lycklig över honom, livet och att jag också fick en fantastisk final i mitt barnafödarliv! För mig är det så självklart att jag bara vill ha två och den där känslan av att vara klar är banne mig lite euforisk i sig själv! Tack för att du delade mig dig!

  2. Jonna skriver:

    Så härligt att du fick din revansch, en drömförlossning och att familjen nu är fulländad!! Wow alltså!

  3. Nennan skriver:

    Wow!! Sista bilden är ett bokomslag!!!
    För en bok om hur sköra, urstarka, mjuka och fantastiska vi kvinnor är! Tack!!
    Du beskriver så underbart väl hur man flaxar runt med praktiska göromål och tankar för att man snart kommer balansera mellan ljus och mörker. Känslan av att man visste vem det var som man hade som inneboende, på pricken. Känner också igen känslan i att själv ta emot sitt barn -har gjort det med alla mina fem små. Ingen behöver påminna dig om att njuta – det är så tydligt att du njuter på allra högsta nivå av gossen. Du är såå värd allt njut!

  4. Sarah skriver:

    Vilken vacker och fin berättelse! Att föda barn är verkligen gripande och övermäktigt. En stilla undran väcks ändå hos mig. Gjorde du allt detta utan smärtlindring? Eller utelämnade du detaljer om hur du knarkade lustgas och fick kuta som en katt för att sätta ryggbedövning? Bedövningens vara eller icke-vara ändrar ju inte storyn i sig, men för mig som bara fött ett barn är det helt ofattbart att ta in att någon människa på jorden klarar barnafödandet utan allt mildrande som finns att tillgå :) (även om jag vet att flera klara det alldeles galant)
    Tack för att du delar med dig!

  5. Anna skriver:

    I mars i år fick vi ett missfall i vecka 15. Det var, och är, så tufft! Jag får kämpa med mina tankar varje dag och har svårt att se glädjen i andras graviditeter och förlossningar, detta trots att vi nu är gravida igen. Jag har en del att jobba med för jag vet att ”felet” ligger hos mig. Fler vänner och bekanta hade bf i närheten av ”vårt datum” och jag drog en lättnadens suck när vår dag fick förbli vår. Att sedan få veta att Gosse kom till världen på just vår dag känns nu bara alldeles underbart ❤️ Dels för att hans mammas texter, alltså dina, och din bok ”en mamma blir till” hjälpt mig genom detta och dels för att jag faktiskt kan känna att jag glädjs för andra igen! En liten bit på vägen i all oro och allt det svåra har jag kommit 🙏🏻
    Tack för alla dina kloka och roliga ord! All kärlek/Anna

Comments are closed.

LOADING..