Nej tack, jag mår dåligt helt på egen hand

Statens medieråd har tagit fram en serie bildkort som är tänkta att användas hos BHV att diskutera och resonera kring.

Varför? För vems skull?

Sedan min bebis föddes har jag haft dåligt samvete. Jag har faktiskt tänkt blogga om detta, att jag har dåligt samvete varje gång jag inte är där och tittar på honom.

Varje gång jag diskar och han sitter i babysittern och ser på mig.

Varje gång jag tittar på tv och han ligger i sitt babygym.

Varje natt när vi släcker lampan och han ligger där med öppna ögon och undrar vad som hände.

Jag har till och med tackat nej till ett fantastiskt jobberbjudande, därför att jag inte vill missa tid med mitt barn när det är litet. För att jag ska sitta här och möta hans blick varje vaken stund.

Och som lök på laxen ska jag alltså titta på omyndigförklarande kort på BHV? Vad är det vi ska diskutera kring? Att mitt barn blir en apatisk och känslokall massmördare som klipper svansarna av dansmöss om jag inte tittar upp från min skärm?

Hur mycket tror Statens himla medieråd att föräldrar tittade på sina barn ”förr i tiden”? När alla var bönder och jobbade och slet från gryning till kvällssol? Föräldrar i alla tider har tittat åt andra håll, på sin hässja, in i kakelväggen under spisfläkten, på sena Rapport på gammel-teven.

När jag väntade mitt andra barn ville jag vara med i föräldragruppen hos dåvarande BVC. Sen ville jag inte det.

Hos barnmorskan nästkommande besök förklarade jag:

”Jag klarar inte av att se höggravida kvinnor röka i pausen, jag blir ledsen.”

”Ja Malin, vad ska vi säga till dem?” utbrast barnmorskan uppgivet.

”Att sluta? Att de skadar sin bebis?”

”Mm”

”Men vad säger ni till dem?”

”Att deras barn riskerar att ha låg födelsevikt”

”Och vad säger de då?”

”Skönt, då gör det inte lika ont att föda”

Men kan inte råda bot på vuxna människors dumhet. Och om BHV inte ens vågar tala klartext kring rökning under graviditet, hur ska de då klara av att gå in på mobilanvändningen?

Tusen gånger om dagen funderar jag över vad min bebis tänker när han ser mig titta i min mobil. Men sen tänker jag att jag elva miljoner gånger om dagen ligger och tittar in i hans ögon, skrattar med honom, byter hans blöja, pratar med honom, ammar honom, sjunger för honom och älskar honom med hela mitt ansikte och alla miner det rymmer.

Jag tror absolut att föräldrar tittar för mycket i sina mobiler och plattor, jag ska inte trivialisera ämnet helt och hållet. Men var är forskningen som visar att det faktiskt är skadligt för barn? Jag som kolumnist och förälder kan tycka vad jag vill, saluföra vilka åsikter som helst (inom lagens gränser), men BHV ska bara förmedla sådant som det finns evidens för. De ska inte lägga fram ett kort som föreställer en förälder som tittar i sin mobil när barnet leker i sandlådan och fråga ”Vad tänker du om den här bilden?”

För vad i hela friden ska man svara på det?

Och framförallt: Vad ska det vara bra för?

Vad har ni för tankar om det här?

 

 

  1. Tove skriver:

    När jag ser korten tänker jag ”se där, föräldrar och barn som pausar från varandra en liten stund” eller som någon skrev ”se där, en pappa som provat allt.” Men såklart, hade det varit så man skulle ha tolkat situationerna hade de inte hamnat på kort hos BVC. Hashtag moralpanik.

  2. L skriver:

    Japp, evidens visar att varje gång en förälder tittar i sin mobil så dör ett barn i en badbalja och evidens visar att varje gång en barnmorska i Sverige viftar med ett bildkort så blir världen en bättre plats att leva på.

  3. Dam skriver:

    Re maria hult 12/12 21:37:
    Vill gärna se var forskning och evidens finns för din utsaga – det finns ingen offentlig statistik.
    Tycker korten är exakt sådant skuldbeläggande moraltrams och tyckande som alltför många bvc nuförtiden ägnar sig åt. Jag blev helt förfärad när jag såg det här.

  4. Måste nog vara en motvallskärring här… Mina barn var små på den tiden telefonerna bara gick att använda till samtal och på sin höjd sms så det var inga problem för just mig. Tillbringar dock en hel del tid kring yngre barn, både nära anhörigas och vänners mindre barn och jag tycker mig vara ganska observant. Senast i somras räddade jag en 2½ åring ur den djupa poolen på Mallorca för att mamman satt med blicken djupt försjunken i telefonen, vilket hon hade gjort hela förmiddagen. Efter att jag ”plockat” upp mammans helt normalt oförsiktiga barn ur poolen och gjort henne uppmärksam på vad som hänt daskar mamman till barnet riktigt hårt på rumpan som ”straff” så hon skriker rakt ut. Mina barn 12 och 16 år blev helt chockade!!!! Jag kan tala om att min spanska absolut inte är bra trots flera års studier men jag lovar att den mamman inte kommer att kröka ett hårstrå på det barnet, eller på något annat barn heller för den delen. Fy f-n så arg jag var! Jag förstår att det finns tillfällen där man som förälder måste använda telefonen (kolla på karta vart man ska osv. men det finns faktiskt forskning som säger att barn till föräldrar som använder skärmen alldeles för mycket uppvisar samma symptom som barn till föräldrar med viss psykisk sjukdom. Barn som ber om uppmärksamhet men inte får någon, som så gärna vill visa eller berätta något men får ”snart” eller ”sen” till svar och så är det magiska ögonblicket förbi. Självklart kan man inte se sitt barn hela tiden men låt det vara för att du bäddar, lagar mat eller viker tvätt. Passa på att titta i din telefon när barnen tittar på film eller är upptagna med egen lek och du inte är i samma rum. Jag tror att de flesta av oss, handen på hjärtat, många gånger fastnat framför skärmen så mycket längre än vi tänkt oss och det är det som är det farliga! Oj så långt detta blev…. men som tur är skriver jag när barnen har somnat! ;)

  5. Sofia skriver:

    Bildkort vi kommer att skratta åt i framtiden.

Comments are closed.

LOADING..