Känslor av stor inbillad skräck (SOM KAN HÄNDA FÖR ALL DEL)

Här sitter jag och tänker. På katastroftankarna.

Vi dränerar. Det där dyra och roliga nöjet som folk med källarvåning ägnar sig åt. Mmm dränering. Grävning. Djupa diken intill huset. Stora högar med jord. Hej då häcken och växterna.

Vi har sagt alla dräneringsfloskler, det hör till.

”Det blir fint när det är klart”

”Det är ett nödvändigt ont”

”Skönt att ha det gjort innan våren”

Och så vidare.

*

Det blev en nära tre meter djup avgrund framför ytterdörren.

Det var inte gott för mig.

Joachim satte upp en stopp-lapp på dörren och två stolar.

”Men tänk om någon går i sömnen?” sa jag.

”Ingen går i sömnen”

”Men OM”

”Och då ska de först gå ut från sina rum, sedan ut i hallen, ta sig förbi stolarna och låsa upp dörren?”

”Ja, och det är ju bara osannolikt tills det händer. Så säger man ju alltid efteråt: ”jag kunde aldrig tro att..” Sedan händer det och då spelar det ingen roll att man inte hade väntat sig det”

Så jag la på två extra stolar. Och det spelar ju verkligen ingen roll. Den enda skillnaden är möjligen att det låter ännu mer när barnet ramlar ner i helvetesgapet tillsammans med fyra stolar istället för två.

När vi var på Gran Canaria i februari 2012 så var jag hysteriskt rädd att barnen skulle ramla ner från femte våningen. Jag trodde att de skulle gå upp mitt i natten och öppna dörren och komma ut i den där gången. Så varje kväll barrikaderade jag dörren med de fyra trästolar som stod i köket. På småtimmarna vaknade jag med ett filmiskt ryck till sittande, sedan sprang jag in i barnens rum och räknade fötter under täcket.

Att skaffa ett rum på bottenplan var uteslutet. För då har de nära till poolen.

Livet med barn är att sträva mot ett avslappnat tillstånd som aldrig uppstår.

Alltid på helspänn. Spänd.

Nu är hålet igenfyllt. Stolarna är borta. Axlarna ner, för den här gången.

En stunds respit tills nästa skräck.

  1. Alltså det där panikrycket… Vår säng är inte bred nog för bebis så ibland när vår tremånaders har svårt att somna lägger jag nästet på tvären ovanför min kudde. Därmed ligger jag själv alltså längre ner i sängen än min make. Härom veckan vaknade jag med ett ryck och greppade i panik tag i vad som i mitt huvud var fallande bebis pyjamaskrage men som visade sig vara makens känsligaste kroppsdel 😂

  2. Trodde bara att det var jag som var sådan här (fick mitt första och enda barn sent i livet).Är ju så himla tacksam (och livrädd).

  3. Trösten i att inte vara ensam I sin inbillade skräckvärld där verkliga faror finns ÖVERALLT!! Tack alla som delar!

  4. Jag är en rätt cool mamma. Inte så många katastroftankar. Så cool att jag gör idiotiska saker. Som att hyra en simhall och bjuda alla sonens kompisar på badkalas. Jag räknade oavbrutet blonda barnhuvuden alternativt mörkblå badbyxor. Alla blöta ungar såg identiska ut men antalet var konstant. Puh!

  5. För ett år sedan på hotellrummet i Berlin. Tror att 11-åringen ska upp och kissa på natten. Hör att han öppnar en dörr (toadörren väl) och sedan hörs ingenting… Väcker maken och han rusar efter barnet som öppnat dörren ut till hotellkorridoren och är redan på väg långt bort. Skräcken och lättnaden.. Vi har sovit med säkerhetskedjorna riggade sedan dess.

  6. Problemet är ju att det aldrig tar slut. Först tänkte man att bara man överlevt tiden med plötslig spädbarnsdöd då kan man slappna av – fast så blev det ju inte. Min äldste (av tre) har fyllt nitton och har körkort. Kan jag slappna av – NOT. Hur mycket kan inte hända med tonåringar som kör bil och för att inte tala om när de är ute hela nätterna. Nu längtar jag tillbaka till tiden när jag var vaken och alla tre sov i sina sängar – då var det ju lugnt (förutom plötslig spädbarnsdöd då).

  7. Internt tips för Kanarieöarna, riktat till oss som har mardrömmar om att barnen antingen faller ihjäl sig från hög höjd eller faller i poolen och dör drunkningsdöden: Ocean Beach Club vid Playa del Cura och så ta 2-3r mot trädgård. Ingen vill ha den där trädgården över privat pool eller balkong med havsutsikt, så de är rätt billiga (relativt sett till övriga rum). Man har altan i markplan, utan pool och området vid trädgården har en metallgrind på 1.5meter med LÅS runt sig. Så för att trilla i en pool måste barnen ha kortet som låser upp porten. Det är som en fantastiskt utbrytningssäker dagisgrind :)

  8. Åh det är vidrigt – VIDRIGT – den där ständiga jäkla rädslan. Alltid i beredskapsläge. Jamen typ iaf. Och så den ständiga strävan efter avslappningens utopi. Lite mindfulness när barnen somnat och ett par andetag i mörkret innan man gör om allt imorn.

  9. Jag skriker av skratt! Det anar inte hur SKÖNT det är att höra att man inte är ensam om detta. De som inte har katastroftankar FATTAR INTE. För det går inte att sätta sig in i hur jävla verkligt det blir i ens egen föreställningsvärld. Egentligen borde man ju KBT’a bort det. Men då kanske det händer nån katastrof (eftersom man inte parerar med oro och stolar) så jag föredrar att skratta åt det.

  10. Vet känslan. Ett av mina ungar har gått i sömnen en gång. Så jag skaffade en säkerhetskedja på dörren. Och gömde nyckeln. Och då har jag bara en trappa utanför dörren. Sen ska man hitta på nya gömställen till nyckeln varje natt… Sen ska man komma ihåg på morgonen när man ska ut var man gömt den.. Man blir sinnessjuk av att ha barn.. Sinnessjuk…

Comments are closed.

LOADING..