ANNONS

Tålamod är en vän som är svår att lära känna

/

Det finns två vägar att gå – förbanna allt som händer i dessa corona-tider eller blicka framåt och göra det bästa av det nya. Det handlar bara om att acceptera situationen som den är. En skolkompis till mig som är designer har gjort en tavla som jag låtit rama in. Där står det ”Det är så här nu”, i stora röda versala bokstäver och jag anammar det. Jag har ställt den så att jag ser den när jag sitter hemma och jobbar, och när allt känns trist i min hemma-karantän är tavlan som en tröst.

Det är så här nu.

Ja, det är inget vi kan göra åt det mera än att jobba med vårt tålamod. Hjälpa varandra att orka.

Coronan börjar tära på många nu. Jag hör det när jag pratar med mina vänner (på telefon eller via datorn), humöret som går upp och ner. Samtidigt är det sommar, en semester som hägrar och vi får inte glömma bort att njuta av sol och värme. Kanske kan de två faktorerna få oron som ligger under ytan och skvalpar, tristessen som förlamar, maktlösheten och saknaden av beröringen att kännas lättare? Det är svårare att vara deppig en ljus sommarkväll. Svårare att låta vemodet komma över en när man får doppa fötterna i havet.

IMG_5611

Kanske är det det här som behövs. Att kunna doppa fötterna i havet och släppa oron?

Under mina år med cancer har jag verkligen lärt mig att öva på mitt tålamod. Från början hade jag så svårt med att rehabiliteringen efter hjärnoperationen inte gick så fort som jag ville. Att håret inte växte tillbaka direkt, att hjärntröttheten inte ville släppa taget. Jag fick hela tiden påminna mig själv att jobba långsamt. Ta steg för steg. Dag för dag. Pressa ner frustrationen i skosulorna och bara trampa vidare i luften. Jag lärde mig att tålamodet var en vän i vardagen. Någon att luta sig emot och söka tröst hos när allt annat kändes jobbigt och slitsamt.

Tålamodet är som en ny vän som är svår att komma nära. Som man får jobba för att lära känna tills det en dag släpper och man känner känslan att: ”Nu! Nu är vi kompisar på riktigt!” Och när man väl lärt känna sitt tålamod kommer en känsla av lugn över en. Vi förstår varandra. Vi jobbar mot samma mål.

När ovissheten river i själen, när coronan krossar alla planer och drömmar, när det värsta inträffar och livet förlorar mot sjukdomen tar jag tålamodet i hand, lutar mitt huvud bakåt, gråter en skvätt och tar några djupa andetag. Andas ut och fokusera.

Inte tappa sugen. Inte tappa modet. Inte ge upp.

Tålamod.

IMG_5524

Vissa vänner är lätt att komma nära, andra får man jobba på.

0
9

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Kanske är det känslan som är det viktigaste

/

IMG_5124

Firade midsommar med det här härliga gänget på Ystegårn!

Hur mycket är det meningen att man ska komma ihåg? Är jag en dålig människa om jag inte minns en person som jag träffade för kanske tjugo-trettio år sedan? Är jag nonchalant om jag inte minns vem jag firade midsommarafton med för tio år sedan – och var?

Eller har jag träffat alldeles för många människor i mitt liv, hunnit göra så mycket så att hjärnan lite random slänger bort vissa händelser och möten för att den tycker att minnet är för gammalt? Ungefär som när jag rensar garderoben och inser att den där gamla trasan kommer jag inte ens ihåg när jag hade sist – och så kastar jag den.

Jag hörde någonstans att vi bara minns sånt som har haft betydelse för oss. Och då pratar jag inte vanlig glömska eller tillfälligt dåligt minne på grund av stress, depression eller utmattning.

Men stämmer det verkligen? Jag tycker ofta att jag minns skitsaker, oviktiga saker, sånt som andra struntar blankt i medan något som verkligen är viktigt kan vara totalt bortblåst. Kanske har jag bara selektivt minne. Jag fokuserar på saker JAG tycker är viktiga och kommer jag ihåg det – resten faller i glömska.

Om det inte handlar om dofter.

En doft kan kasta mig till platser, händelser och personer över hela världen, som en tidsmaskin som ena stunden är inställd på fem år och nästa på 45. När jag till exempel kommer in på Idrottshallen i Hudiksvall får jag hela spektrat av ett handbollsliv över mig. Doften av klister och svett, publikens taktfasta stampande i golvet innan matcherna, jubel, skor som gnisslar… Jag golvas av doften där jag har upplevt både himmel och helvete.

Eller när min son bara var några månader och jag valde att varje dag bära samma parfym, trots att jag vanligtvis gillar att byta. Jag ville att han skulle förknippa doften med mig. Att han skulle känna sig trygg när han kände den, att han även i sömnen förstod att hans mamma var nära. Och att hon doftade gott.

IMG_4671

Doften av ett liv.

Förra veckan plockade jag en bukett liljekonvaljer och som vanligt doftade blommorna skolavslutning, sol, bruna ben och löften om ett härligt sommarlov.

Ljuvliga minnen, fina minnen.

I morgon är det midsommarafton och kanske är det dags för nya minnen då? Kanske träffar du en person som du kommer att minnas även om trettio år. Eller också har du glömt hens namn redan på midsommardan och bara minns hur kul ni hade.

Kanske kysser du din blivande man eller fru för första gången i morgon utan att veta om det och i detta magiska ögonblick upplever du något som du aldrig kommer att glömma.

En blick. En smekning. Doften av parfymen hen bär.

Eller ett pirr i själen som återkommer varje gång du tänker tillbaka.

Hur mycket är det meningen att man ska komma ihåg?

Kanske är det känslan som är det viktigaste.

IMG_5103

Den här känslan kommer jag att minnas! Från ett mysigt firande på Ystegårn.

Glad midsommar på er alla – och vill ni fira med mig, Öster Eriksson, Per Sonerud, Pär Johansson, Åsa Linder och Ulrika Beijer bland annat så gå in på helahalsingland.se i morgon 14-15-15.30. Härlig musik och roliga samtal utlovas, vi sänder från Ystegårn Café och Bistro.

IMG_5100

Ulrika Beijer sjunger, och ni ser Åsa Jinder till vänster.

2
5

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Det är svårt att få sitt öde serverat via mobilen

/

IMG_4420

Kroppens belöning: en powerwalk i grönska och med ett glittrande vatten i närheten.

Beskedet kom på telefon och satt med mobilen i handen sedan flera minuter. Allt är upp och nervänt i dessa corona-tider och jag skulle inte få komma in på Neuro för att sitta ner med min läkare öga mot öga.

Istället fick jag ett meddelande att läkaren skulle ringa upp kl 14.30 och redan fem minuter innan satt jag mig tillrätta med mobilen.

Jag hade tänkt att jag skulle jobba på som vanligt medan jag väntade att han ska ringa och säga hur det såg ut i min hjärna, men fingrarna ville inte lyda mig. De ville inte skriva en rad. De ville inte googla, inte jobba med excelarket, inte leta bilder.

Fingrarna och kroppen ville bara sitta där på stolen och stirra på mobilskärmen som om de var rädda för att missa signalen som jag satt på högsta volym för att själv inte skulle missa den.

14.34 ringde det. Fyra minuter efter utsatt tid, nästan punktligt och jag svarade.

Det är svårt att få sitt öde serverat via en mobil.

Jag är van vid att kunna se på min läkares kroppsspråk eller min hur det har gått, på telefon blir det svårare. Stelare. Opersonligare.

Men visst; känslan jag hade i magen var rätt – min hjärna är fortfarande tumörfri!!! Hurra!!

IMG_4426

Fortfarande tumörfri!!

Samtidigt tror jag aldrig att jag varit så lugn inför ett av mina leva-eller-dö-besked tidigare. Jag vet inte varför, men just nu känner jag mig så stark mentalt att det vore otroligt om röntgen skulle visa att en tumörusling krupit in i mitt pansarklädda hjärnfort.

Samtidigt sjönk jag ihop i stolen efter att vi sagt hejdå och att ”vi hörs igen i november”, vid nästa sexmånaderskontroll av hjärnan och jag insåg att kroppen har levt under anspänning utan att ha berättat det för hjärnan, och jag blev så trött. Så matt. Jag ville bara sova där sittande på stolen.

Sedan 2012 lever jag med kontroller som kan omkullkasta planer, rasera en framtid och krossa ett liv. Och varje gång när jag blir en våt trasa av ångest, sekunden efter att ha varit Powerwoman, blir jag förundrad över hur lite jag vet om det som händer i kroppen på riktigt. Det är som att den spelar i en egen liga.

Medan jag och psyket gör mål på mål i en mental handbollsmatch och jublar för varje snygg kombination eller kontring, håller kroppen emot som en omutlig målvakt och bara när signalen ljuder och matchen – eller i det här fallet telefonsamtalet – är över faller den ihop.

”Varför sa du inget om att du var så spänd inför det här?” vill jag fråga min kropp.

”Därför att jag inte vill oroa dig”, inser jag att den skulle svara.

Det är därför jag kan vara lugn trots att mitt liv står på spel inför de besked och röntgentimmar som kommer med jämna mellanrum.

När jag orkar resa mig upp från stolen ger jag kroppen en rejäl belöning.

Jag tar med den ut på en powerwalk i naturen, jag går intill vattnet med långa steg och njuter av doften av syren. Och senare på kvällen firar jag mig själv med ett glas av det godaste vinet jag vet.

Tack för att jag får fortsätta leva.

Tack för att det inte var min tur än.

IMG_4437

Ett glas av mitt favoritvin på balkongen. Det får man unna sig när man får ett underbart besked!

5
55

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00