ANNONS

”I tio år klarade jag av tjatet, bönerna och tårarna”

/

På 80-talet var KLM-kedjan i ishockey världens mest fruktade kedja. Namnet stod för spelarna Krutov, Larionov och Makarov – de oslagbara lirarna i Rysslands (dåvarande CCCP) förstafemma. Enligt experterna den bästa som någonsin existerat. Tillsammans med backarna Kasatonov och Fetisov vann laget allt som gick att vinna; OS-guld, VM-guld och Canada Cup.

KLM-kedjan är sporthistoria. Det är en magisk saga om legendariska spelare vars namn fortfarande får många hockeyälskare att bli blanka i ögonen. Vi hatade dem för att de alltid vann, men älskade deras oerhörda spelskicklighet trots att Superfemman ofta krossade vårt eget Tre Kronor. De iskalla målen, stenansiktena som aldrig röjde känslor, som tog emot slag och fula tacklingar med en axelruskning och ett iskallt leende.

Superfemman hamnade till slut i NHL, men den enda som inte riktigt lyckades där var Vladimir Krutov som avslutade sin långa karriär i Sverige. När jag jobbade på Sundsvalls Tidning intervjuade jag honom när han värvades till Östersunds IK på 90-talet. Jag fick ganska torftiga citat eftersom både hans engelska och svenska var usel, men det spelade ingen roll. Det var stort att möta honom i verkligheten.

Krutov dog 2012, men har återuppstått i mitt liv sedan fyra veckor.

IMG_5922

Jag och lilla Krutov.

I tio år klarade jag av tjatet, bönerna och tårarna. Sedan kapitulerade jag – och köpte en liten hundvalp. Som nu har fått namnet Krutov. Detta tack vare sonen som spelat ishockey i hela sitt 16-åriga liv och som kan sin hockeyhistoria.

Jag tycker mig se vissa likheter. Teckningen i hund-Krutovs lilla ansikte gör att han ser bister ut, och hittills varken skäller han eller gör väsen av sig. Likt hockey-Krutov är han liten, satt – och cool.

IMG_5826

Krutov nio veckor gammal.

images

Den ”riktiga” Krutov. Lika bister som min lilla valp!

Jag däremot pratar bebisspråk, applåderar hans behov (när de körs utomhus), säger ”ajabaja” och ”fy” tjugo gånger om dagen och avbryter seriösa konversationer med barnspråksgullande. Jag har blivit den där jobbiga hundägaren om bara pratar om min egen hund, om färg på bajs, sömn- och mattider utan att genera mig. Helt galet ocoolt.

Och jag bryr mig inte. Ett helt nytt liv som hundägare väntar, och jag är nyfiken på vad det ska innehålla. Mer än oro för fästingar, sönderbitna skor och bajs på mattan. (Det har redan blivit en sväng till grovsoporna med två vita mattor…)

Kanske blir min valp lika snabb, stark och spelsmart som sin namne. Han har i alla fall fått det tuffaste namnet. Tycker jag.

Jag googlade de 100 vanligaste hundnamnen och Molly toppar listan med 8052, det finns 6286 Bella och 4875 hundar som heter Charlie.

Krutov är inte med på listan, och det finns ingen Makarov, Larionov, Fetisov eller Kasatonov heller.

IMG_5752

Intresset för husdjur under corona har gått upp rejält. Här sonen med Krutov.

I corona-tider har intresset för husdjur gått upp rejält, och i en artikel på nätet läser jag att trafiken på Svenska Kennelklubbens hemsida har ökat med 66 procent jämfört med 2019. Flera uppfödare har dessutom slut på valpar eftersom trycket varit så stort. Kanske blir det ändring på den där namnlistan när en ny generation vill bli hundägare. Vad tror ni om hundar som lystrar till namn som Zlatan, Borg och Kalla i framtiden?

Eller Salming. Jag tror att min Krutov skulle älska att lira med en svensk hockeylegend-hund nästa sommar.

IMG_6324

Om Krutov ska leka med någon annan än min dotter finns det drygt 8000 Molly att välja på. Det är det populäraste hundnamnet.

0
13

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Tålamod är en vän som är svår att lära känna

/

Det finns två vägar att gå – förbanna allt som händer i dessa corona-tider eller blicka framåt och göra det bästa av det nya. Det handlar bara om att acceptera situationen som den är. En skolkompis till mig som är designer har gjort en tavla som jag låtit rama in. Där står det ”Det är så här nu”, i stora röda versala bokstäver och jag anammar det. Jag har ställt den så att jag ser den när jag sitter hemma och jobbar, och när allt känns trist i min hemma-karantän är tavlan som en tröst.

Det är så här nu.

Ja, det är inget vi kan göra åt det mera än att jobba med vårt tålamod. Hjälpa varandra att orka.

Coronan börjar tära på många nu. Jag hör det när jag pratar med mina vänner (på telefon eller via datorn), humöret som går upp och ner. Samtidigt är det sommar, en semester som hägrar och vi får inte glömma bort att njuta av sol och värme. Kanske kan de två faktorerna få oron som ligger under ytan och skvalpar, tristessen som förlamar, maktlösheten och saknaden av beröringen att kännas lättare? Det är svårare att vara deppig en ljus sommarkväll. Svårare att låta vemodet komma över en när man får doppa fötterna i havet.

IMG_5611

Kanske är det det här som behövs. Att kunna doppa fötterna i havet och släppa oron?

Under mina år med cancer har jag verkligen lärt mig att öva på mitt tålamod. Från början hade jag så svårt med att rehabiliteringen efter hjärnoperationen inte gick så fort som jag ville. Att håret inte växte tillbaka direkt, att hjärntröttheten inte ville släppa taget. Jag fick hela tiden påminna mig själv att jobba långsamt. Ta steg för steg. Dag för dag. Pressa ner frustrationen i skosulorna och bara trampa vidare i luften. Jag lärde mig att tålamodet var en vän i vardagen. Någon att luta sig emot och söka tröst hos när allt annat kändes jobbigt och slitsamt.

Tålamodet är som en ny vän som är svår att komma nära. Som man får jobba för att lära känna tills det en dag släpper och man känner känslan att: ”Nu! Nu är vi kompisar på riktigt!” Och när man väl lärt känna sitt tålamod kommer en känsla av lugn över en. Vi förstår varandra. Vi jobbar mot samma mål.

När ovissheten river i själen, när coronan krossar alla planer och drömmar, när det värsta inträffar och livet förlorar mot sjukdomen tar jag tålamodet i hand, lutar mitt huvud bakåt, gråter en skvätt och tar några djupa andetag. Andas ut och fokusera.

Inte tappa sugen. Inte tappa modet. Inte ge upp.

Tålamod.

IMG_5524

Vissa vänner är lätt att komma nära, andra får man jobba på.

0
13

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Kanske är det känslan som är det viktigaste

/

IMG_5124

Firade midsommar med det här härliga gänget på Ystegårn!

Hur mycket är det meningen att man ska komma ihåg? Är jag en dålig människa om jag inte minns en person som jag träffade för kanske tjugo-trettio år sedan? Är jag nonchalant om jag inte minns vem jag firade midsommarafton med för tio år sedan – och var?

Eller har jag träffat alldeles för många människor i mitt liv, hunnit göra så mycket så att hjärnan lite random slänger bort vissa händelser och möten för att den tycker att minnet är för gammalt? Ungefär som när jag rensar garderoben och inser att den där gamla trasan kommer jag inte ens ihåg när jag hade sist – och så kastar jag den.

Jag hörde någonstans att vi bara minns sånt som har haft betydelse för oss. Och då pratar jag inte vanlig glömska eller tillfälligt dåligt minne på grund av stress, depression eller utmattning.

Men stämmer det verkligen? Jag tycker ofta att jag minns skitsaker, oviktiga saker, sånt som andra struntar blankt i medan något som verkligen är viktigt kan vara totalt bortblåst. Kanske har jag bara selektivt minne. Jag fokuserar på saker JAG tycker är viktiga och kommer jag ihåg det – resten faller i glömska.

Om det inte handlar om dofter.

En doft kan kasta mig till platser, händelser och personer över hela världen, som en tidsmaskin som ena stunden är inställd på fem år och nästa på 45. När jag till exempel kommer in på Idrottshallen i Hudiksvall får jag hela spektrat av ett handbollsliv över mig. Doften av klister och svett, publikens taktfasta stampande i golvet innan matcherna, jubel, skor som gnisslar… Jag golvas av doften där jag har upplevt både himmel och helvete.

Eller när min son bara var några månader och jag valde att varje dag bära samma parfym, trots att jag vanligtvis gillar att byta. Jag ville att han skulle förknippa doften med mig. Att han skulle känna sig trygg när han kände den, att han även i sömnen förstod att hans mamma var nära. Och att hon doftade gott.

IMG_4671

Doften av ett liv.

Förra veckan plockade jag en bukett liljekonvaljer och som vanligt doftade blommorna skolavslutning, sol, bruna ben och löften om ett härligt sommarlov.

Ljuvliga minnen, fina minnen.

I morgon är det midsommarafton och kanske är det dags för nya minnen då? Kanske träffar du en person som du kommer att minnas även om trettio år. Eller också har du glömt hens namn redan på midsommardan och bara minns hur kul ni hade.

Kanske kysser du din blivande man eller fru för första gången i morgon utan att veta om det och i detta magiska ögonblick upplever du något som du aldrig kommer att glömma.

En blick. En smekning. Doften av parfymen hen bär.

Eller ett pirr i själen som återkommer varje gång du tänker tillbaka.

Hur mycket är det meningen att man ska komma ihåg?

Kanske är det känslan som är det viktigaste.

IMG_5103

Den här känslan kommer jag att minnas! Från ett mysigt firande på Ystegårn.

Glad midsommar på er alla – och vill ni fira med mig, Öster Eriksson, Per Sonerud, Pär Johansson, Åsa Linder och Ulrika Beijer bland annat så gå in på helahalsingland.se i morgon 14-15-15.30. Härlig musik och roliga samtal utlovas, vi sänder från Ystegårn Café och Bistro.

IMG_5100

Ulrika Beijer sjunger, och ni ser Åsa Jinder till vänster.

2
8

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00