ANNONS

Mitt mål – att våga stå stilla

/

IMG_8533

Det är sista dagen på året, och om bara några timmar ska jag åka till den planerade festen i Matfors där vi först ska träna – och sedan äta. Mjölksyra och champagne, precis som det är i mitt liv.

I går såg vi på SVT:s Årskrönika och efter bara en kvart vände sig sonen om sa:

”Mamma, vilket tur att det här skitåret snart är över!”

Då hade bilderna på terrordåden och flyktingkatastrofen rullat ett tag och visst verkade det som om 2015 var ett avskyvärt år på många sätt. Krig och katastrofer, människor på flykt, död och skräck var en stor del av 2015, men det fanns ljusglimtar.

Människor har gått samman som aldrig förr och skänkt pengar, kläder och erbjudit främmande människor sitt hem och sin vänskap. Vi har stått upp för allas barns rätt att leva, att idrotta, att ha någonstans att sova och flera gånger under året har jag känt gråtklumpen i halsen av stolthet när jag läst eller hört historierna om svenskarnas medkänsla och hjälpsamhet.

Hurra för alla er som gjort något för en annan människa under 2015! Hurra, hurra, hurra!

Jag hoppas att godheten och medmänskligheten kommer att segra under 2016 och jag hoppas att vi ska vara snällare mot varandra.

Och mot oss själva.

Jag vet att jag ska vara det i alla fall.

Jag har pressat min kropp så enormt mycket under de senaste åren. Cancern har slitit hårt, cellgifterna och strålningarna har däckat mig och jag aldrig unnat mig vila. Jag har kämpat, slitit och pushat min kropp för att orka.

Min vilja har fått mig att leva – det tror jag stenhårt på – och träningen har gjort att jag leder med 7-1 över tumören i mitt huvud.

Jag har valt träningen som vapen, och jag slagits hårt.

I morgon ska jag lägga till ytterligare ett vapen: Att våga stanna upp.

Det är mitt mål 2016.

Att andas in och andas ut – lugnt och metodiskt. Att njuta ännu mera av att jag fortfarande lever, tre och ett halvt år efter tumörbeskedet.

”Hur länge får jag leva?” frågade jag läkarna den värsta dagen i mitt liv. Den 10 juli 2012.

”Det vet vi inte” var svaret jag fick.

Men jag lever än.

Och det ska jag fira i kväll – och alla andra dagar!

Pamela_Andersson_julkrönika-2
IMG_8382

6
29

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00