ANNONS

Vad är det här för idioti?

/

IMG_1786

Hela havet stormar i hjärnan. Precis så känns det när man får ett epileptiskt anfall. Jag vet.

Jag drabbades av epilepsi mitt i livet. Det var det anfallet som gjorde att man hittade min hjärntumör den där julikvällen 2012 när livet vändes upp och ner.

Jag låg där på ett toalettgolv på St Görans sjukhus och hörde allt, alla sköterskor som kom springande för att hjälpa till, en av mina bästa vänner som ropade på hjälp och försökte hålla mig upprätt, ljuset i min hjärna som blev nattsvart.

Jag var medvetslös i en timme och när jag vaknade upp var mitt liv som jag levt i 47 år förstört.

Inget var sig likt längre. Kommer aldrig att bli.

Tack och lov fick jag ett nytt liv, ett lite krångligare liv med mera tuffa utmaningar och hårdare villkor. Men ett liv. Som jag kan fylla med nästan vad jag vill.

Och jag vill fylla det med glädje. Ömhet. Kärlek.

Mitt nya liv ska trots olika begränsningar vara ett liv värt att leva, och det ska innehålla sommarkvällar på bryggan, varma kramar från barnen, makens trygga famn. Vänner som får en att skratta så att man viker sig. Spännande idrottsögonblick som får pulsen att stiga och segrar som får mig att gråta glädjetårar. Ärlighet, godhet och trygghet. Frihet och öppenhet.

Jag tänker på det när jag läser att en tredjedel av Polen, cirka 80 städer har deklarerat sig som hbtq-fritt. Det är 2020 och en tredjedel – nästan lika stort som Ungern – tycker inte att alla människor är lika mycket värda! Vad är det för idioti?

Det är 2020 och vi har en partiledare som står och delar ut flygblad till flyktingar som lämnat sina hem, sålt allt de har för att få chansen till ett bättre liv, med budskapet att de inte ska komma till Europa. Till Sverige. Att det är fullt här. Att folk blir skjutna, att barn drabbas av tårgas och kanske aldrig får chansen till självklarheter som att inte vara rädd, att våga sova, att få leva lyckliga… Det tycker inte partiledaren att alla har rätt till.

När dödens skugga har fallit över en, trots att man undkommit, blir man aldrig densamma.

Kanske på ytan, men inte i själen. Det vet alla som drabbats av cancer, eller andra sjukdomar som totalt förändrat deras liv. Ingen som inte fått en cancerdom kan förstå känslan av att ha blivit lurad på en framtid. Och vi som fortfarande finns kvar, vi som fortfarande lever, gör det med en ödmjukhet och tacksamhet för att det inte är vår tur än.

Varje gång jag får ett epileptiskt anfall tror jag att det är kört. Att nu dör jag. Hjärntumören har kommit tillbaka. Sedan går anfallet över och jag pustar ut, tack gode Gud för att det inte var dags än. Jag saknar tryggheten att veta att huvudvärk är just bara huvudvärk och inte en begynnande hjärntumördiagnos.

Å andra sidan kunde det vara värre. För några hundra år sedan trodde man att personer med epilepsi var besatt av demoner, och så sent som på 1970-talet kunde restauranger i USA komma undan med att neka personer med sjukdomen att komma in. Det var fullt.

För 52 år sedan avskaffade den svenska riksdagen epilepsi som hinder för att få gifta sig. 2020 har vi politiker utan empati för utsatta barn, och städer där alla måste vara stöpta i samma form. Är vi tillbaka på 1600-talet?

Man kan få ett epilepsianfall för mindre.

5
42

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00