ANNONS

Det är svårt att få sitt öde serverat via mobilen

/

IMG_4420

Kroppens belöning: en powerwalk i grönska och med ett glittrande vatten i närheten.

Beskedet kom på telefon och satt med mobilen i handen sedan flera minuter. Allt är upp och nervänt i dessa corona-tider och jag skulle inte få komma in på Neuro för att sitta ner med min läkare öga mot öga.

Istället fick jag ett meddelande att läkaren skulle ringa upp kl 14.30 och redan fem minuter innan satt jag mig tillrätta med mobilen.

Jag hade tänkt att jag skulle jobba på som vanligt medan jag väntade att han ska ringa och säga hur det såg ut i min hjärna, men fingrarna ville inte lyda mig. De ville inte skriva en rad. De ville inte googla, inte jobba med excelarket, inte leta bilder.

Fingrarna och kroppen ville bara sitta där på stolen och stirra på mobilskärmen som om de var rädda för att missa signalen som jag satt på högsta volym för att själv inte skulle missa den.

14.34 ringde det. Fyra minuter efter utsatt tid, nästan punktligt och jag svarade.

Det är svårt att få sitt öde serverat via en mobil.

Jag är van vid att kunna se på min läkares kroppsspråk eller min hur det har gått, på telefon blir det svårare. Stelare. Opersonligare.

Men visst; känslan jag hade i magen var rätt – min hjärna är fortfarande tumörfri!!! Hurra!!

IMG_4426

Fortfarande tumörfri!!

Samtidigt tror jag aldrig att jag varit så lugn inför ett av mina leva-eller-dö-besked tidigare. Jag vet inte varför, men just nu känner jag mig så stark mentalt att det vore otroligt om röntgen skulle visa att en tumörusling krupit in i mitt pansarklädda hjärnfort.

Samtidigt sjönk jag ihop i stolen efter att vi sagt hejdå och att ”vi hörs igen i november”, vid nästa sexmånaderskontroll av hjärnan och jag insåg att kroppen har levt under anspänning utan att ha berättat det för hjärnan, och jag blev så trött. Så matt. Jag ville bara sova där sittande på stolen.

Sedan 2012 lever jag med kontroller som kan omkullkasta planer, rasera en framtid och krossa ett liv. Och varje gång när jag blir en våt trasa av ångest, sekunden efter att ha varit Powerwoman, blir jag förundrad över hur lite jag vet om det som händer i kroppen på riktigt. Det är som att den spelar i en egen liga.

Medan jag och psyket gör mål på mål i en mental handbollsmatch och jublar för varje snygg kombination eller kontring, håller kroppen emot som en omutlig målvakt och bara när signalen ljuder och matchen – eller i det här fallet telefonsamtalet – är över faller den ihop.

”Varför sa du inget om att du var så spänd inför det här?” vill jag fråga min kropp.

”Därför att jag inte vill oroa dig”, inser jag att den skulle svara.

Det är därför jag kan vara lugn trots att mitt liv står på spel inför de besked och röntgentimmar som kommer med jämna mellanrum.

När jag orkar resa mig upp från stolen ger jag kroppen en rejäl belöning.

Jag tar med den ut på en powerwalk i naturen, jag går intill vattnet med långa steg och njuter av doften av syren. Och senare på kvällen firar jag mig själv med ett glas av det godaste vinet jag vet.

Tack för att jag får fortsätta leva.

Tack för att det inte var min tur än.

IMG_4437

Ett glas av mitt favoritvin på balkongen. Det får man unna sig när man får ett underbart besked!

5
55

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00