Har jag någonsin känt skam över min utbrändhet?

ptfia1
Hur tar du hand om din hy? Vilka produkter använder du, och hur tycker du att de hjälper dig?

Tvättar alltid bort sminket, hur trött jag än är. Byter produkter rätt friskt och gillar att variera. Det viktigaste är att hitta grejer som återfuktar eftersom min hud är torr i grunden och lätt blir yttorr (gud, låtsas som att jag har koll). Är nu inne på sista slurken av Maria Åkerbergs fuktmask som jag överdoserar genom att använda varje kväll och låta den ligga kvar över natten, gärna ihop med några droppar olja från Estelle & Thild. Har slut på dagkräm och inte orkat köpa ny så kan ha använt fuktmasken även på morgonen (FÖRLÅT jag vet, dåligt). Ska genast köpa ny dagkräm och nattkräm imorgon. Oklart vilket märke, tips?

Har du någon gång känt att du ”skämts” över din utbrändhet, eller tyckt att det varit jobbigt att prata om? Hur tar man upp utbrändhet/psykisk ohälsa med personer som har svårt att förstå det. Utan att det blir så himla dramatiskt. Hur kan man förklara på ett ”enkelt”/pedagogiskt sätt? Har du några tips?

Skämts över den: Ja. Första tiden var bara skam. Skam. Skam. Identitetskris. Skam. Ångest. Allt det där. Var jag verkligen ”en sån” som blev utbränd, ”en som inte pallade” och alla andra fördomar som folk har om utbrända. Var livrädd för hur folk skulle se mig när de förstod att jag var utbränd. Men eftersom jag skrev om det på bloggen från början (mindre tydligt i början, mer när jag hade fått sjukdomsinsikt) så hjälpte det mig. Eller rättare sagt, ni som läste och gav den otroliga responsen hjälpte mig. Er kärlek gjorde att jag inte hade något att skämmas för. Ska fundera på din sista fråga och tar den i ett eget inlägg.

Vad vore drömsamarbetet för dig just nu med bloggen?

Thule! Har haft ögonen på dem länge och tycker så mycket om allt som jag sett och upplevt med dem hittills. Skulle med glädje jobba med dem. Har nämnt det tidigare så får helt enkelt skriva ut det igen så kanske det kan bli verklighet!

Hur stor familj är din dröm att få?

Ärligt talat så vet jag inte. Har alltid svarat 2-3 barn på den frågan men jag är osäker på om det stämmer längre. Har 0% längtan efter ett till barn och känner att jag har fått mitt barn, hon är bäst och perfekt och allt så varför skulle jag behöva mer. Är förvånad över att jag känner såhär eftersom jag alltid sett flera barn som en självklarhet. Just nu känns ett barn som ett självklarhet, men är öppen för att det kan ändras i framtiden. Det finns ju en väldigt stark norm om syskon och två barn som jag (tyvärr) känner en stor press från.

Vad vet du om teckenspråk? Kan du teckenspråk

Ingenting tyvärr. Funderade på att välja teckenspråk i gymnasiet men valde spanska och tyska istället.

Har du några tips på hur man träffar nya vänner som vuxen?

Var öppen när du träffar nya människor i olika sammanhang, kanske finns det en potentiell vän i en kollega eller en kompis bekant? Och våga fråga om att ses i något sammanhang när du väl får feeling för någon. Sammanhang som träning, musik och annat för ju också ihop människor. Börja på crossfit, gå på kör, börja vandra, testa en kurs i kroki eller annat som verkar kul, bra möjligheter till kompisar. Joanna driver ju Friendcation (kolla in på Facebook) som är som klippt och skuren för dig som söker nya vänner.

Fortsätter svara på era frågor i kommande inlägg.
  1. Jag ville bara säga att det går UTMÄRKT att ”bara” (?) ha ett barn. När jag fick min dotter kände jag precis som du; hon är perfekt, jag har fått allt jag ville ha. Hon är 11 år nu och det blir inga fler barn. Helt självvalt och jag är helt tillfreds med det beslutet. Många har dock tjatat och frågat under åren och t om berättar för mig hur självisk jag är som inte gett min dotter ett syskon… fattar inte varför andra människor ska lägga sig i sånt ÖVERHUVUDTAGET?

  2. Hej Fia!

    Jag har följt dig i perioder, men senaste dagarna har varit rätt tuffa för mig, och jag har då funnit din blogg igen. Jag älskar den. Du känns lik mig i mycket, och jag har även lyssnat på din podcast, ofiltrerat som jag tycker är väldigt bra.

    Sluta inte med att uppdatera som du gör, du visar mänsklighet och jag älskar det. Jag skriver mycket om sådant också, och för mig är det en frihet att både skriva och läsa om andra, typ dig. Jag gillar personliga bloggar. Du är en inspiration!

    Kram från en annan Sofia

  3. Stå på dig och följ din egen känsla när det gäller barn/syskon. Ni ska göra som NI känner blir bäst för er, inte vad alla andra tycker att ni bör göra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Såhär skrev jag i min dagbok

sofia-stahl0-8
Den här texten skrev jag ungefär ett halvår (tror jag) innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Det gör ont i hjärtat när jag läser den och förstår att det är jag som skrivit den, att känslorna och frustrationen är min. Att den handlar om mig.

»Nacken känns lika tung som fötterna som inte går att lyfta. Huvudet känns olustigt opassande på huvudet och ögonen hotar att ramla ur skallen. Jag känner mig omedveten om klockan, märker inte att tiden passerar och att jag inte har ändrat ställning. Fem minuter passerar, siffrorna växer och jag sitter kvar. Kroppen väger ton och bly utan slut. Jag kan knappt flytta handen för att lyfta telefonen. Vill kasta saker i golvet. Känner hur jag andas fast det inte märks. Stirrar utan att se. Jag känner mig mörk i tanken och vill skrika. Försöker pressa ur mig tårar men de vägrar komma. Tänker att ett sådant här tillfälle passar bra till att på riktigt dunka huvudet i väggen för första gången. 

Märker inte hur timmen passerar och att jag nu sitter i mörker. Orkar inte tända lampan. Mår inte bra. Vill ha hjälp men vet inte hur man gör. Känner mig delad, som två olika utan vettig själ. Hittar ord jag aldrig skulle ta i min mun, vill inte erkänna min svaghet för världen. 

Äter fast jag inte orkar. Pannan värker, vill koppla av med en film men orkar inte flytta den alldeles för tunga kroppen. Kommer ingenstans. Vill bara lätta i sinnet och klamra mig fast. Kim gick till jobbet och jag grät fyra tårar, försöker pressa fram fler men de fastnar lätt när engagemanget brister. Jag sitter här och väntar. Väntar på att han ska komma tillbaka och passar på att förakta mig själv. Jag föraktar mig själv för att jag inte kan ta mig samman. 

Försöker sopa ihop kroppen och i alla fall tända en lampa. Känner hur patetiskt det är att sitta i mörker som en falsk invalid. Jag är fast i min kropp nu. Kroppen som är så tung. Vill bara skrika. Kan inte sluta trycka ner tangenterna. Känner mig som två personligheter. 

Finner ingen mening med att försöka vara glad. Vill bjuda in vänner men vågar inte låta dem se mig såhär. Vill inte visa mig svag. Vill bara gråta men orkar inte pressa fram mer än fyra ynkliga tårar. Slutar skriva och sitter som paralyserad. Inser hur sjukt det ser ut. En helt vanlig tjej sitter paralyserad i soffan med stelnad blick utan att märka hur hennes liv passerar. Samma tjej vill leva det glada livet, inte bara sitta och stirra. Nu spenderar hon alldeles för mycket tid med att titta utan att se. Vill inte vara ensam. Den tunga kroppen fortsätter att ignorera försöken att resa sig. Så har ytterligare en halvtimme av hennes liv passerat. Fortfarande stirrande i mörkret.« 

Foto: Erik Dilexit

LOADING..

Längtar jag någonsin bort från ekorrhjulet?

/ Innehåller en annonslänk / 

ptfiasblogg0s-4
Hej Fia! Funderar ibland över om du någonsin längtar bort från storstadslivet. Har själv flyttat till storstad från att ha bott mer naturnära och tycker att omställningen är ganska jobbig. Känner aldrig att jag kommer ut i den lugna naturen på riktigt och skulle gärna vilja höra dina tankar angående detta. Längtar du bort från ekorrhjulet eller trivs du bland alla folk och bilar?

Om jag gör! Verkligen. Det kommer till mig oftare och oftare, speciellt den senaste tiden. Drömmer om att ha en egen trädgård, om att bli trädgårdsmästare och florist och att vara i naturen dagligen på ett annat sätt än jag är idag. Varje sommar spenderar jag flera veckor i mina föräldrars sommarstuga och jag hittar ett lugn där som är så speciellt. Trivs på många sätt med livet jag lever nära stan (eller i stan beroende på hur man ser det), men ju äldre jag blir desto mer längtar jag till lugnare områden och att vara närmare naturen. Skulle aldrig ha trivts i innerstan, Hammarby Sjöstad är det mesta stad jag kan bo i för att det är vid vattnet och har Hammarbybacken och Nacka reservatet precis intill. Jag vet att jag kommer att bo närmare naturen igen, men inte riktigt när.

Jag vill veta hur det var att vara utbränd och planera ett bröllop!

Jag var inte sjuk i utmattningen när vi planerade bröllopet. Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression vid midsommar 2012 och vi gifte oss 2016. Då hade jag kommit ur den akuta fasen och börjat jobba igen, livet gick åt rätt håll och jag mådde rätt bra. Med det sagt så var bröllopsplaneringen otroligt krävande och slitsam. Om det var för att jag varit utbränd eller för att vi hyrde en rå lokal med tusen grejer att fixa och är sådana som vill göra extra allt eller om det var kombinationen av allt är oklart, men jag blev både stressad, less och otroligt trött. Hade inte klarat av att planera ett bröllop tidigare än jag gjorde efter min utmattning.

Vad har Edith för mat-och sovrutiner? Har en son som är en månad yngre än henne så det är intressant att höra hur andra med barn i samma ålder har för rutiner.

Hon somnar strax efter kl. 19 (lite senare nu efter omställningen till sommartid) och sover till ca 06 i genomsnitt. Ibland någonstans mellan 05 och 07. En del nätter sover hon som en stock från att hon lägger sig tills det är dags att gå upp och ibland behöver vi gå in och klappa på henne, byta en blöja eller ta in henne till oss. Hon sover max en timme och en kvart på vilan på förskolan (annars somnar hon inte på kvällen). Hon äter frukost hemma med oss när vi går upp, lunch och mellanmål på föris och middag hemma ca 18. Välling innan hon somnar. Ungefär så 🙂

Var har ni köpt gardinerna?
Ellos! Annonslänk: Här!

Känner du dig osäker inom något område i livet som ofta skaver och gör sig påmint?

Ja, beskriver det ofta som att jag har två personligheter. En som är stark, trygg och självsäker med en stark självkänsla och bra självförtroende. Som vågar vara sig själv och kör på. Den andra är ångestfylld, osäker, har dålig självkänsla och har katastroftankar. Allt är fel och ingenting är självklart. Oftast så är jag i den första, men den andra finns där hela tiden. Ibland slår den ut mig hela dagar eller under en period och ibland så kommer den och tar över ett visst område eller en stund. Det här låter antagligen jätteflummigt, det är svårt att förklara. allt är jag, men ibland så tar någon av sidorna över. Är det någon som känner igen sig i det här?

Hur får ni avlastning i vardagen?
Vi har städhjälp en gång varannan vecka och en robotdammsugare som kör på rullande schema, hehe. Min lillasyster (och hennes Liam) är gulliga och hämtar Edith på förskolan och är barnvakter med jämna mellanrum. När våra föräldrar hälsar på så hjälper såklart till med Edith och är gärna barnvakt.

Jag undrar om du tycker det är känsligt att prata pengar och ekonomi?
Inte egentligen. Tror att jag är ganska öppen med det, men tycker nog att det är svårare att fråga andra om vad de tjänar än att berätta vad jag själv tjänar till exempel. Önskar att det inte ansågs så känsligt. Tycker det är nyttigt och viktigt att prata om pengar och ekonomi, både för att ha koll på sitt eget, kunna jämföra om t.ex. ens lön är på en rimlig nivå med andra i samma yrke osv.

Fortsätter svara på era frågor i kommande inlägg.

 

  1. Känner också igen mig så väl i de här 2 sidorna, det verkar vara ganska vanligt. Å ena sidan lugn, trygg, kompetent, å andra sidan liten, skygg, osäker, vill inte vara med av rädsla för att bli utstött osv.

    Något jag har otroligt svårt för är komplimanger, särskilt om det gäller utseende, jag bara gapgarvar och drar nån snabb kommentar på min egen bekostnad= mer gapgarv. Det kräver en verklig ansträngning av mig för att klara att ta emot en komplimang. En vän till mig som vet hur jag har det med det där, brukar ”coacha” mig lite försiktigt.
    ”Nej, Hanna, vad heter det?”
    ”Öhm…”
    ”Kom igen nu, ta ett andetag.”
    ”Tack så mycket, det var roligt att höra.” Jag lovar, det är det svåraste jag någonsin säger, mycket svårare än förlåt eller hjälp. Varför eller vad det beror på? Ingen aning.

  2. Jag har en till fråga, kan du inte skriva en underlivsuppdate efter förlossning. Undrar hur det får med framfallet. Trot jag har fått det själv efter andra förlossningen. Känner du dig bra eller är du fortfarande instabil? Har du läst om levatorskador?

  3. Jag känner absolut igen mig av din beskrivning om de två sidorna i dig! Var väldigt skönt att få läsa att någon annan också har det så. Kram!

  4. 🙋 Jag känner igen mig på pricken i det där med 2 personligheter, skulle kunna printscreena och beskriva mig just så.

  5. Jag känner igen mig i vad du beskriver som att du är två personer.
    Jag är likadan. Även socialt. Oftast är jag självsäker och tar plats och är social. Andra gånger ifrågasätter jag allt och vill helst vara ifred.

    Jag behöver få vara både och för att må bra

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..