Önskerubrik: ”Kan vi prata om medmänsklighet?”

Imorse mötte jag en cyklist som pekade finger till en gångare. Häromdagen krockade en stressad man med barnvagnen och sa inte ett ord. Förra veckan såg jag två män hånskratta åt ett fyllo som vinglade fram på gatan och såg svårt medtagen ut. I tisdags glömde jag mina solglasögon på en toalett. Någon snodde såklart dem istället för att lämna in till personalen.

Människor är så arga idag. På ytan. Nästan dagligen ser jag handlingar och beteenden som är ilskna, sura, taskiga och sunkiga. Folk som är aggressivt inställda. Folk som hugger. Folk som inte möter blicken. Folk som inte ber om ursäkt. Folk som skyller ifrån sig. Folk som armbågar sig fram.

Jag upplever att vårt samhällsklimat är hårt. Att det är lättare att utsättas för en icke medmänsklig handling än en medmänsklig handling. Det är mörkt. Men så ibland så glittrar det till och man blir varm i hjärtat. Och jag vill tro att vi egentligen har så mycket gott att ge, vi har bara tappat det lite på vägen.

Som i helgen när mamma hjälpte en liten gullig tant över vägen för att hon hade gått fel och knappt tog sig upp för den lilla sluttningen. Som den här gamla gamla damen som lyste som solen när Edith vinkade och och log mot henne. Som föräldern som sa ”heja dig” när jag kämpade med en övertrött bebis på promenaden. Som alla stärkande historier man läser i Facebook-gruppen Heja Livet.

Lika lätt som det är att skärma av sig från omgivningen – att bara trycka in hörlurarna, ta på sig sitt stoneface och zona ut – lika lätt är att det att aktivt göra en medmänsklig handling.

Det vore fint om vi kan avsluta det här inlägget med att ni berättar om värmande medmänskliga ögonblick som ni upplevt eller gett någon annan. Visst kan ni dela med er? ♥

  1. Jag är en sån som väldigt väldigt ofta glömmer saker. Oftast glömmer jag plånboken eller mobiler på caféer, restaurangtoaletter, cykelkorgen m.m. Under mitt 27-åriga liv har jag ändå aldrig blivit av med min mobil eller plånbok eller dylikt. De har en tendens att alltid komma tillbaks till mig. Antingen att de legat kvar på stället, att nån plockat undan dem i säkerhet eller helt enkelt letat upp mig. När min familj & vänner retar mig för min tankspriddhet så har jag sagt att jag har den att tacka för all medmänsklighet jag fått se! 😃

    Minns särskilt när jag cyklade och tappade en jättefin lovvikavante som en granntant stickat åt mig. En utländsk man sprang ett helt kvarter för att få stopp på mig (jag hörde inte hans rop pga hörlurar). Helt fantastiskt så snälla människor som finns! 😃

  2. Min dotter Ellie och Edith är nästan lika gamla och när vi rör oss bland folk ser jag konstant bevis på människors godhet. Leenden, glada vinkningar och folk som lyser upp så fort de ser ett litet barn är ett stående inslag i vår vardag. Vi bor i en mindre ort och jag ser sällan de stressade, arga människor du nämner.
    Jag kanske väljer att inte se det negativa men bara idag har vi träffat på den glada personalen på ”tippen” som pratade om sina barnbarn som är i Ellies ålder och den snälla farbrorn på Ica som hejade på Ellie i hennes försök att ta några stapplande första steg.
    När jag i förra veckan var på väg till jobbet (tidig morgon ca 0530) såg en kille som hade problem med sin bil så var vi tre andra bilister som hjälpte honom att putta sin bil till en säker plats så han kunde ringa efter bärgare. Det goda finns överallt!

  3. När jag var o snabbhandlade en kväll på ica maxi kikade jag in på cafeet. Där satt en ensam äldre herre, hängde med huvudet o der var tomt på bordet. En ledsam syn… så jag köpte en kaffe o chokladboll till honom o önskade honom en glad midsommar. Den förvånade blicken å tacksamheten kommer jag leva länge på ❤️

    Häromveckan gick jag en sväng i området med 1-åringen i vagnen när vi mötte en äldre herre som gick långsamt med kryckor. När han vilade på ett farthinder gick jag fram o började prata med honom o gjorde honom sen sällskap hem innan vi gick vidare till lekparken 😊

  4. På en flygplats såg jag en ung man som grejade med pengar, pass, plånbok mm och han tappade 50 euro och började gå sin väg. Jag plockade upp sedeln, knackade honom på axeln och sa att det här var nog din varpå han ser heeeelt förvånad men tacksam ut 🙂
    En annan gång bredvid en ganska trafikerad väg står en väldigt gammal och väldigt förvirrad gubbe utanför sin bil. Det är vinter, snörök och halt. Flera bilar swishar förbi och ännu fler cyklister. men jag stannar och frågar om han behöver hjälp (vilket jag ser att han behöver..) och nä, bilen startar inte. Jag frågar om han kanske har slut på bensin, nja-jo-mja-kanske säger han. Men, han har en liten dunk bensin i skuffen så vi fyller på det. Och mycket riktigt, bilen startar! Han var som sagt rätt förvirrad men behövde nog bara någon som försökte styra honom rätt.

  5. Kommer aldrig glömma den gången en dam trillar på bussen och halva bussen reser sig upp för att hjälpa henne. Eller den gången jag åkte kryckor på bussen och alla såg till att ta hänsyn till mig. Såg även något liknande häromdagen när en tjej som hoppade på kryckor erbjöd sin plats till en rullator och 3-4 pers reser sig upp för att lämna plats till tjejen med kryckor. Överlag tycker jag det är många som har bussvett gentemot äldre, skadade och barn. Det gör mig varm!

  6. Fick höra idag att min farmor, 76 år gammal, hade ramlat på väg hem från busshållplatsen. Då hade en passerande utländsk familj stannat med deras bil och så hade dom hjälpt henne upp, skjutsat hem henne, följt med upp till lägenheten och frågat om de skulle ringa någon! så himla fint <3

    Min gamla farmor som har lika gamla värderingar ang. personer med annat ursprung än Sverige grät i telefonen när jag pratade med henne idag och sa "jag ska ALDRIG mer säga något negativt om utländska personer"

  7. I vintras åkte jag skidor med en kompis. Vi båda är i 40-årsåldern och fick en kort helg utan barn. Ljuvligt! Vi hittade en mysig ganska lagom backe som vi åkte några gånger. Nästan inget folk.
    På väg ner, i början av backen där det var ganska flackt fick jag felskär och ramlade. Allt gick bra. Min kompis hade farit förbi kanten så hon såg inte att jag låg ner.
    Jaja tänkte jag, lite snopet att man ramlade och skulle resa mig upp… och det gick bara inte. Backen var nästan platt så det var som att resa sig från marken, fastspänd på skidor. Försökte på alla sätt men krampade i ljumskar och armar.
    Jaja, jag får väl spänna av pjäxorna då. Men det gick inte heller. Så där låg jag. I ett flackt parti och kom absolut ingenstans!
    Då kom en man i samma ålder och frågade om jag var ok och behövde hjälp. Han fick baxa mig upp!
    Rosig om kinderna blev jag då jag inte är så liten och nätt, varken med eller utan skidor, så han fick ta i. Jag var djupt tacksam och uttryckte min tacksamhet och han skrattade mest.
    Min kompis stod vid luften och undrade om jag valt en annan backe då jag aldrig kom.

    Några veckor efter, denna gång skidresa med familjen var jag snabbt framme och hjälpte en kvinna i samma situation. Hon var lika djupt tacksam som jag var då och även hon lite generad över att hon inte kom upp/loss.

  8. Jag Promenerade hem från Ica en kväll, efter att ha veckohandlat och hämtat ut ett par paket. Tyvärr hade jag underskatttat vikten på paketen och släpade mig fram i snigelfart, tio steg pt gången innan jag stannade och vilade. Halvvägs hem stannade en man med sin cykel, frågade om jag behövde hjälp, lastade upp mina paket på pakethållaren och följde mig hela vägen hem:)

  9. Jag blev så glad häromdagen när mina släktingar fick hjälp. De hade gått av vid fel station och en man stannade när de frågade var de var och hur långt det var till hotellet. Det visade sig att det var 2 km att gå till hotellet. Kanske kort om man är ung men min mammas kusin är 90 år. Den snälle mannen gick hem och hämtade sin bil (han var ute och rastade hunden) och körde dem till hotellet. Min syssling sa ”det finns hopp om mänskligheten” när hon återgav berättelsen.

  10. Hämtade mina två barn på skola/förskola och svängde in om icabutiken på hemvägen för att köpa lite mellanmål. Framme vid kassan var det lite kö och barnen fastnade givetvis vid tidningarna, ni vet de där svindyra med leksaker i. Och såklart började båda barnen tjata om att köpa de där tidningarna. Kvinnan som stod framför oss i kön log vänligt och erbjöd oss att gå före i kön. Hon hade gott om tid sa hon och så slapp vi stå och vänta så länge i kön. Himla dumt att leksakstidningarna står i så låg höjd tillade hon med ett leende. Jag kände hur axlarna sjönk och hur pulsen lugnade ner sig. Kan säga att jag nästan blev gråtig av hennes goda gärning. Så enkelt men gjorde stor skillnad för mig!

  11. Vi bor på landet (ish). Jag var inne i närmaste tätort och hämtade barnen från dagis, på vägen dit mötte jag en gammal dam som gick ute på landsvägen. Reflekterade inte så mycket över det utan stressade NATURLIGTVIS vidare till dagis. På vägen hem så körde jag förbi den gamla damen igen, fast då stod hon och liftade. Då var hon en bra bit ute på landet. Jag hade både bilar framför och efter men ingen stannade. Barnen som var trötta bråkade för fullt i baksätet. Men hennes späda lilla hand fastnade som ett hugg i hjärtat. Jag stannade och vände så fort det var möjligt. Det visade sig att hon hade flyttat ner ifrån sthlm och inte visste vart hon var. Hon ville ju bara gå hem till sin nya lägenhet. Jag lastade in den söta lilla damen och körde hem henne. Jag tänker ofta på henne, tänk om jag inte kommit, hade någon stannat? Tänk om det hade varit mörkt, hon hade inte varma eller synliga kläder. Jag fick en tankeställare, varför stressade jag så? Jag kunde ju bara ringt dagis och tittat tidigare! Men känslan av att hjälpt henne värmde hjärtat lite på kvällen när jag la mig bredvid mina varma goa killar. ❤

  12. I veckan var det stopp i tunnelbanan och bussarna var överfulla med folk. Det var så roligt att se så många yngre personer som gav sina sittplatser till äldre. Det värmde ❤️

  13. När jag för några veckor sedan cyklade till jobbet så såg jag en söt liten tant som hade det kämpigt med sin kasse med matvaror på rullatorn och tappade ur saker. Jag stannade, hoppade av cykeln och hjälpte henne att packa om varorna. Det leendet och tacksamhet hon gav mig lever jag fortfarande på. Så fint att göra någon annan glad! Det gjorde mig glad!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hur gör man slut med en vän?

 5ba3a9498b0b1 5ba3a9498b0f5ptfia vanner.jpeg
En vän berättade att hon hängt med en kompis – en kompis som jag vet att hon egentligen inte vill träffa – så jag frågade hur det kom sig att hon träffade henne ändå. Svaret var ”jo, men jag har inga fler ursäkter”. Och det är just det jag vill prata om. Det händer att relationer förändras eller att en känner att den hemskt gärna vill fördjupa relationen medan den andra absolut inte vill det. Hur gör man? Jag känner så igen mig i min vän som försökt att diskret styra av inviterna om att umgås, men tillslut känner sig tvungen att ses för att det inte finns någon vettig anledning till att inte göra det. Eller egentligen så finns det ju en alldeles utmärkt anledning som är ”jag vill helt enkelt inte ses” MEN det kan ju kännas svårt att säga det rakt ut på grund av att personen i fråga kan bli sårad.

Jag har egentligen bara gjort slut med en vän en gång och var då helt ärlig med hur jag kände, vilket hen förstod och vi gick vidare, men det är ju allt annat än roligt.

Hur gör man slut med vänner? Och hur säger man till en ny bekantskap att man inte vill fördjupa relationen? Dela gärna era tankar kring detta!

Foto: Sarasblick

  1. Jag gjorde slut med en av mina närmsta vänner för ett år sedan. Relationen hade under flera år blivit mer och mer på hennes villkor och tillslut var det inte längre kul att ses. Det tog mer energi än det gav samtidigt som jag blev ”jagad” av henne om att vi skulle ses. Jag gjorde slut via sms (bodde i Thailand då och hon i Sverige). Det var ganska hårt men jag är en gabska konflikträdd personbså det var bästa sättet för mig att få uttrycka mig helt och fullt utan att bli avbruten eller ”övertalad”. Jag visste att det skulle vara slutet för henne när jag skickade smset, men jag har inte ångrat mig. jag växte som person när jag tog tag i det och stod upp för mig själv. Lycka till allihop!

  2. Känner igen mig fullständigt. Jag har gjort slut på flertalet vänskaper. Den ena ”vännen” krävde helt orimliga saker samtidigt som hon i gengäld inte ens frågade hur jag mådde så där gjorde jag slut i rent raseri och skrev saker som jag kanske inte borde ha skrivit.

    Med de andra två vänskapsrelationerna tog det naturligt slut pga att jag bytte stad och därigenom struntade i att höra av mig och på så sätt så dog relationen. Men däremot är jag just nu i en vänskapsrelation där jag inte alls trivs och jag har svårt att ta steget och göra slut, däremot är jag inte superschysst då jag ignorerar meddelanden eller svarar kort så egentligen borde jag bara ta tag i det. Men fanken att det ska vara så svårt alltså…

  3. Åh det härr självklar något som är jobbigt men jag har lärt mig, som med kärleksrelationer, att man bara måste göra det. Vara brutalärlig. För att båda parter ska kunna gå vidare. Vill du vara vän med någon som hänger med dig fast den egentligen inte vill? Vill du att personen ska vara ärlig med dig om det? Om svaret är ja så måste man agera därefter och vara ärlig med det. Två gånger har jag valt att avsluta en relation genom att vara brutalärlig och säga att jag inte har något intresse i att vara vänner/umgås längre. Det har varit svinjobbigt såklart, men känts rätt.

    Sen har jag ofta haft relationer där vi bråkat och inte umgåtts på ett tag men ändå hittat tillbaka till varandra. I de har jag inte ”gjort slut” vilket har också gjort att vi hittat varandra igen. Har även haft relationer där man tappat vänskapen efter ett tag utan att säga något men då har det bara varit så att man slutat umgåtts och inte sagt något heller. Det har inte behövts ”göra slut” då både sidor verkar va på samma plan.

  4. För er som känner er tvungna att omge er med vissa vänner eller för all del kanske en pojkvän som ni kämpar med att släppa taget om. Det finns inga enkla eller rätt sätt. Människor kommer bli förbannade, besvikna, ledsna över ett uppbrott, över att ni vill ”göra slut”. Det är bara tag tjuren vid hornen, som att riva av ett plåster. Det kanske inte alltid finns skäl, men man kommer långt på att resonera att man växer ifrån människor, att man befinner sig på olika plan i livet. Folk kommer aldrig förstå dig, men det behöver dom inte göra heller. Livet är för kort för att ägna dig tid och energi på människor som inte ger något tillbaka, bara slukar er energi. Jag har haft lätt för att bryta med vänner, just för att jag har starka principer, vill att en relation ska vara ömsesidig, att man får ut något av det. Dessvärre har jag svårare att bli dumpad av killar, som inte förklarar ”felet med mig”, varför man lägger tid och energi på att sex med någon man inte ens tycker om lite.

  5. Åh, känner igen mig. Har trott att jag varit en rätt ärlig person, men märker att jag har svårt att vara det i just dessa aspekter. Fan vad svårt det är när man för 7:e gången avstyrt en dejt med kompisen, just för att man känner att man faktiskt inte vill/pallar ses. just den personen jag har i åtanke är en som vill att mkt saker ska hända, och jag upplever ofta att det är upp till mig om hon ska få en trevlig kväll (?!) Det blir en så stor prestation alltihopa. Även att jag upplever att det är jag som ska hålla i gång samtalet, och hon vill liksom bli ”underhållen” upplever jag. Jag kan inte leva upp till det.

    Så svårt!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

En enkel övning som ger så mycket!

Ptfia2 6
/Det här inlägget innehåller reklamlänkar/ Vissa övningar är så simpla att det kan verka onödigt att göra dem. Det är det aldrig! Även simpla rörelser ger något bra. Den här ovan är ett utmärkt exempel på just det här. Det enda jag gjorde var att ligga på rygg med fötterna i mattan, sträva efter att behålla skulderbladen och axlarna i mattan och långsamt släppa ner mina raka armar mot golvet bakom mig.

Ptfia2 10
Ptfia2 9
Vad händer? Cirkulationen ökar, jag får ett kvitto på att jag är stel i bröstryggen och muskler jag inte använder på det här sättet så ofta aktiveras och utmanas. Och jag får ny energi! Den här lilla rörelsen ger alltså ny kraft. Coolt ändå.

För de som undrar, byxor finns här! Tröjan finns här! (Reklamlänk)

LOADING..

Månadens bikt: September

Det har inte riktigt gått en månad än, men jag kan inte hålla mig. Vi lägger månadens bikt prick nu för att jag fick feeling. Märker att ni är en del som återkommer i varje bikt och det är så fint! Det är tack vare alla er som skriver att det här inlägget blir ett levande forum, stort tack för det!

Upplägget: Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er – att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är ert forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

  1. Vill skilja mig från min man men är så irriterande konflikt skygg så jag inte kan ta mig själv samman till att prata med honom om det.

  2. Jag är någonstans mitt emellan att må bra och inte må så bra. Jag tycker inte om att känna tomhet eller nedstämdhet, men heller inte att fejka fram skratt..
    Det går i perioder och jag är rädd att så fort jag blir glad och lycklig så kommer det komma en dålig period med sämre välmående osv..
    Försöker hitta lugnet och tacksamheten..

    Funderar på att gå i terapi men kommer mig inte för riktigt..

  3. I november skulle jag blivit mamma för första gången men på vårt första ul så fick vi reda på att fostret dött några veckor tidigare. I augusti plussade vi igen men bara några dagar senare fick jag missfall. Jag vill inget annat än att ha barn det har alltid varit min stora dröm. Nu får jag dagar där jag mår skitdåligt och vill bara lägga ner att försöka få barn för jag vet faktiskt inte om jag kan ställa mig upp igen om vi förlorat ett barn till. Jag är livrädd att det endast finns en framtid med döda barn framför oss. Samtidigt vill jag inte ge upp min stora dröm i livet. Jag känner mig så hjälplös då det inte finns något jag kan göra än att hoppas på det bästa.

    1. Usch det är det värsta som finns och jag vet då jag varit med om samma sak 2 gånger… Man går till ul och är glad – och därifrån helt förkrossad. Och sen blir ul aldrig detsamma igen för nu VET man ju hur det kan gå.

      Det jag iaf vill säga till dig: Det finns hopp! Även om det tar tid, kraft, tvivel och tårar. För mig tog det nästan 2 år att bli gravid första gången vilket slutade i en missed abortion. Efter det följde en del googling och jag insåg att det kunde vara fel på min sköldkörtel. När jag plusssde igen månaden efter (kunde inte tro det var sant och blev bara rädd) kollade jag upp det och självklart hade jag hypotyreos – låg ämnesomsättning. Jag fick medicin och även en underbar son. Efter det följde ytterligare en missed abortion och sen 2 fina barn…

      Kämpa på, prata med dina vänner lr kanske en kurator, kolla upp din sköldkörtel. Jag håller på dig!

    2. Här är det en till som är med om samma!! 1,5 år har gått och även 3 missfall, vill sååå gärna med få bära ett barn och ber till högre makter att vi ska få bli föräldrar!

      Men jag tror att varje vecka är en vecka närmre vårt barn och det får mig att inte ge upp hoppet!

  4. Åh, det här är en BRA månad. Jag har äntligen (!) återfunnit lite motivation och inspiration till träning – har fått ett träningsupplägg som känns LAGOM men samtidigt lite utmanande. Mer fokus på styrketräning nu i höst och det känns riktigt bra! Nu funkar det även att ta med dottern på 9 månader till gymmet utan skrik – hon tycker det är lika roligt som jag = mer tid för mig och sambon på kvällen eftersom jag slipper lägga träningen då (och som sällan blir bra för att jag är så kvällstrött).

    Och en annan faaaantastisk grej! I förrgår fick vi ett efterlängtat plus på stickan! WIE! Tog ut spiralen för 4 veckor sedan och lyckades även denna gången på första försöket. Lyckligt lottade! Nu hoppas jag på en trevligare graviditet (havandeskapsförgiftning, akutsnitt och annat tråk i förra) och framför allt en vaginal förlossning som jag såg så mycket fram emot sist. Ska inte göra misstaget att äta för jag ska ändå bli tjock utan faktiskt ta hand om mig själv. Äta bra & näringsrikt, röra på mig och sova mycket. Så det så! 🙂

    Nej, jag är bara så glad just nu även om livet med en liten givetvis är tufft ibland. Glad att vi får syskon tätt och att kroppen hittills svarar så bra.

    Nu ska jag värma lite soppa och bre på lite smör på nybakat (köpt) bröd. Sedan får jag besök av en mamma och hennes dotter jag lärt känna nyligen, vi ska ta en promenad (om regnet inte börjar ösa ner) och fika hos mig.

    Heja september! ❤️

  5. Känns som livet bara passerar och jag ser på. Är 30 år, singel och barnlös. Något som inte ingick i min ”plan”. Varit singel i sju år och bara längtar efter den där människan som ska få mig att falla pladask men alla jag träffar är inte redo eller bara vill ligga. Så trött på detta! Trivs heller inte i min hemstad, känns som alla mina vänner har sitt och jag bara sitter ensam på helgerna. Vet ju att det bara är jag som kan göra något åt detta men vad gör man är trött på krogen och bara längtar efter ”Svensson-livet?”

    1. Åh, kan känna igen dig! Mina vänner ”försvann” när jag blev gravid och mamma. Lite tråkigt men man lever ju olika liv! Försöker hitta nya vänner och det går sådär – men jag försöker iallafall! 🙂

      Får jag fråga vart du bor? Och om du nu inte trivs – varför inte kasta dig ut, söka nytt jobb och flytta till en ny stad? Börja om, på riktigt! Läskigt – men skulle säkert bli hur bra som helst!

      Kram på dig ❤️

  6. Det känns som det är något allvarligt fel på mig. Jag är 26 år gammal idag men har sedan jag var 16 år mått dåligt. Jag fick anorexi och gick in i en djup depression när jag var 16 år och det känns som att efter det har jag kroniskt mått dåligt fast på olika sätt. Jag fick aldrig någon hjälp för min anorexi (jag var inte mottaglig för hjälp då heller) och började röka på med vänner. Åren gick och jag hoppade av och på antidepressiv medicin till o från hela tiden. Ätstörningarna hängde hela tiden kvar och jag jojobantade mig igenom många år tills jag tillslut rasade i vikt igen. Förlorade min mens och tappade mitt hår men var äntligen smal. Fortsatte med drogerna som ökade i styrka. Från röka på med vänner ibland tog jag kokain på helgerna, rökte regelbundet varje kväll och för att kunna somna tog jag sömntabletter eller ångestdämpande. Jag beställde amefetamin liknande preparat för att hålla mig energisk på dagarna trots att jag inte åt. Jag klarade inte av att ha ett jobb ett längre tid utan åkte utomlands och knarkade/festade upp pengarna. Den extrema bantningen gick tillslut över i bulimi och tappade helt kontrollen. Spydde maniskt efter varje måltid och hetsåt upp ett helt kylskåp och skafferi varje kväll. Jag var som ett monster. Ett vrak. Fick tillslut hjälp från psykiatrin och en adhd diagnos. Testade lite olika mediciner men ingenting hjälpte. Var också rädd för att bli personlighetslös av medicinerna. Gick in i ett förhållande som räddade mig ur bulimin men när förhållandet tog slut rasade livet igen. Jag överdosade på extacy för ett år sen och bestämde mig då för att sluta helt. Har ordnat upp mitt liv på många sätt men känner mig tom. Jag känner fortfarande mig inte hel. Jag har en rörig historia och mitt liv har ordnat upp sig på många sätt men fortfarande mår jag nästan jämt dåligt.
    Finns det fler med likadanes historia? Är detta jag som person eller pga av min adhd? Finns det fler tjejer med adhd här som kan relatera?

  7. Ibland är det som om någon drar ner en rullgardin i mig och allting bara blir svart. Jag känner mig alldeles tom och har gjort det sen i måndags. Att ta sig an småsaker blir en jättekamp och jag har verkligen kämpat mig igenom hela veckan. Nu är jag ledig till på tisdag. Hoppas att det värsta av den här svarta sörjan hinner försvinna tills dess.

  8. Det finns så många starka berättelser i detta kommentarsfält! Jag skickar tusen styrkekramar till alla och tröstande tankar <3 hoppas att ni känner dem!

    Något som jag ständigt brottas med är att jag är så otroligt dömande och kritisk till mig själv. Elak. Destruktiv. Jag inser mer och mer att jag faktiskt skadar mig själv. Mest är det med tankar om mig själv. Dåliga tankar. Vissa stunder kan jag känna ett sånt sjukt självhat och det skrämmer mig. Jag värderar alltid allt jag säger och reflekterar sönder varje situation efteråt. Det är så utmattande… Jag vill så gärna prata med typ en kurator. Men jag är så himla rädd för att den kuratorn i så fall ska döma mig. Jag har skickat ett sms till en organisation som ska ge hjälp snabbt bara man skickar ett sms men har inte hört något än så det känns tungt. Har knappt tid att ringa heller om dagarna, än mindre hitta en tid för samtal i mitt fullspäckade schema. Men det hindrar mig verkligen, mitt självhat. Det hindrar mig från att leva mitt liv som jag vill. Det hindrar mig när jag ska jobba, det hindrar mig i min utbildning, det hindrar mig i situationer med vänner och sambo. Jag är så sjukt trött på att värdera allt jag säger och gör! Vill bara vara fri från alla tankar…

    1. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag tampas också med tankar kring hur mycket jag hatar mig själv och, precis som dig Anna, så reflekterar jag över i princip alla situationer jag befinner mig i. Vänder och vrider på allt, men det slutar alltid med att jag tycker att jag är en idiot (eller några andra självhatande tankar).
      Den rationella delen av mig vet ju att jag har fel i mina självhatande tankar, men de är så mycket starkare än de rationella, så övertygande!
      Men jag har gått en period hos kurator och det var väldigt nyttigt för mig (en övning i att inte känna sig dömd för vem jag är och det jag känner). Och jag pratade även med kuratorn om att jag var rädd att dömmas av henne och vi diskuterade kring det tillsammans, vilket till viss del har hjälpt mig att omvärdera såna tankar.
      Jag tycker verkligen att du ska våga ringa och boka en tid! Om du inte vågar ringa kanske du kan ta hjälp via någon app, typ Kry, för att få prata med en psykolog?
      Du förtjänar att må bra och tycka om dig själv! Jag vet att det kan vara provocerande att höra men så är det ❤️

      1. Tänk att det kan kännas så skönt att få veta att någon annan känner samma sak…! Tusen tack Tess för ditt svar! Det är ju såklart jättetråkigt att du också känner så här, men det känns som att det redan har hjälpt mig lite att du skrev. Jag tänkte typ ”är det verkligen sant, vill någon svara på det som JAG skriver?” Vilket är helt sjukt för det visar verkligen på den här grejen med att jag är destruktiv mot mig själv. Tack för dina tips, jag ska verkligen försöka ta mig tid att ringa och boka samtal! Många kramar till dig <3

        1. Du är långt ifrån ensam och jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver! Blir också glad att höra att min ”smärta” kan hjälpa någon annan, så fint!

          Vill också säga att även om det inte känns rätt med den första personen du pratar med så våga söka hjälp igen. Idag träffade jag en tredje person (den här gången en psykolog) sedan jag valde att söka hjälp, och även om det inte kändes rätt med de tidigare två så har jag ändå lärt mig mer om mig själv och vågar tro lite mer på att jag förtjänar att må bra.
          Skriv gärna här igen när du fått tag på någon att prata med (kanske sätter lite press på att du faktiskt gör det 😉 ). Du är så stark som vågar försöka komma ur det destruktiva och skrev om det här också! Jag hoppas verkligen att du får hjälp. Kram

          1. Känns skönt att veta att jag inte är ensam. Och ja, jag skriver gärna tillbaka när jag har fått någon att prata med! Känns ju faktiskt lite motiverande när jag vet att någon peppar och bryr sig 🙂 angående att våga söka hjälp igen om man inte klickar med en person så är nog det en anledning till att jag drar mig för det. Jag har gått hos några bra hittills i livet men även en som inte passade mig så bra. Så det kan absolut vara därför jag är rädd för att bli dömd och så.

            Tack för din omtanke! Lovar att skriva tillbaka! Kram

  9. Funderar på att anmäla mig till ultravasan 45km till nästa höst. Mest för att ha något att se fram emot o träna emot o kanske lyckas med. Har svårt att se hur jag ska klara vintern o våren annars. Livet känns så meningslöst. Jag känner mig så meningslös. Är 27 o känner att var det här allt livet hade att erbjuda? Ska det va såhär?

  10. Jag har undrat länge på en sak, varför väljer man att vara otrogen? Jag har varit med om det så många gånger att kollar har varit otrogna mot mig och de kan aldrig ge ett bra svar. Hur kan man välja att vara så elak och respektlös mot en person?

  11. Jag blev psykiskt misshandlad och mobbad av min chef för fyra år sen. Det slutade med att jag sa upp mig och satsade på mitt egna företag. Jag fick social fobi och blev otroligt osäker, vågade inte lita på någon och slutade umgås med alla. Eller ja det rann ut i sanden, jag var rätt nyinflyttad i stan då så hade inte hunnit skaffa så många vänner och dom flesta hade jag via jobbet och dom vågade jag absolut inte lita på. Nu börjar jag komma över min sociala fobi och känner att jag byggt upp mig själv psykiskt efter allt. Men har inga vänner och vet inte var eller hur en skaffar vänner? Eftersom jag har eget företag har jag inga kollegor heller. Började i en sport för ett år sen, så jag i alla fall har ett socialt sammanhang, men det har inte gett mig några nya vänner. Hur skaffar en nya vänner som vuxen? Känner mig ensam, tur jag har min sambo annars hade jag varit ensammast i hela världen.

  12. Hej! 🙂 en fråga till dig Fia:) går Edith på BVC? Om inte, varför? Tror inte du nämt det i bloggen nämligen:) kram kram!

  13. Jag har typ inga vänner. Kanske typ 2. Har bekanta men inga vänner vänner. Men jag har 4 syskon jag umgås mycket med. Samt deras barn.
    Men trivs än då med det för det mesta , men ibland känner jag ”fan ingen vill umgås med mig ” men trivs ändå att vara själv. Läsa en bok, kolla serie. Baka. Har min man också som jag gillar att vara med. Men aa. Svårt de där.

    1. Jag är precis som du! Har nyligen flyttat till en ny stad och har lite familj här som jag hänger med mycket men har inte hittat några nya vänner än. Vet inte hur man gör när man är vuxen? 😝

  14. Har ont i kroppen pga reumatism och endometrios. Orkar knappt promenera en kort bit, får ont av att stå/sitta på jobbet så måste byta ställning hela tiden… är helt ur ”shape” och vill bara äta och sitta i soffan.

  15. Jag känner mig så ensam trots en jättefin sambo och två underbara barn. Vännerna jag har hör aldrig av sig till mig utan det är alltid jag som hör av mig till dom och om jag inte hör av mig är det helt tyst. Känner mig så oviktig..

    1. Detta kunde ha varit på pricken jag som skrivet, känner verkligen igen mig. Sååå trött på att allltid vara den som hör av mig? Och såklart undrande varför..

    2. Det hade kunnat vara jag det här. Precis likadant. Jag bjuder in till luncher/middagar, jag föreslår fikor eller att bara ses, jag bjuder hem. Men nä. Får man ens ett svar så är det oftast nej och sen ingen respons. Har börjat umgås med nya vänner istället och det är sååå mycket bättre! Men det är trist att man måste kämpa så ibland och så känner man sig som världens mest ensamma (jag har börjat sålla ordentligt bland vänner och det är så befriande!)

  16. Har en stor klump i bröstet med oro/ångest över att jag inte är gravid med barn nr 2 ännu. Vi har bara försökt i två månader men förra gången gick det på första försöket… går omkring i en konstant ångestdimma pga alla små bebisar i närheten som påminner om det jag inte har på gång 😔. Försöker balansera hälsosam livsstil med jobb, 2-åring och plugg vilket inte heller är det lättaste.

  17. Tack för denna möjlighet, att detta inlägg kommer varje månad påminner mig om reflektion och gör att jag får ut lite av det som bekymrar mig (vilket jag annars kan ha svårt att göra, har svårt att prata med vänner och familj om det som verkligen tynger mig).

    Just nu funderar jag över följande:

    1. Varför ingen man är så pass intresserad av mig att de är villiga att satsa på mig seriöst? Jag är 28 år och har varit singel hela livet, men dejtat väldigt aktivt sedan jag var 22 år (med ett års uppehåll). Jag börjar mer och mer känna att jag måste förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer att träffa någon att leva med och bilda familj med, trots att det är min högsta önskan. Det gör hjärtskärande ont i varenda cell i mig, och gör så att jag funderar över om jag tycker att livet överhuvudtaget är värt att leva. Jag ser sådan enorm smärta framför mig längre fram, när mina föräldrar dött och alla mina vänner och syskon skaffat sina egna familjer. Vem ska då bry sig om mig? Vem ska resa med mig? Vem ska drömma med mig och planera med mig?
    2. Hur jag ska motivera mig att ”ta tag i livet”. Jag känner mig inte tillfreds med särskilt mycket när det gäller min fritid, ändå spenderar jag nästan varje dag efter jobbet med menlösa saker som att scrolla på instagram och sova. När jag planerar in saker som träning sker det allt för ofta att jag avbokar detta.
    3. Varför jag har så mycket ekonomisk ångest trots en väldigt god finansiell situation och vad jag ska göra åt den ångesten
    4. Om det bara är jag som uppfattar det som om att en upptagen kollega flirtar järnet med mig eftersom jag är svältfödd på uppmärksamhet, eller om det faktiskt är så.

    1. Detta kanske inte är ngn tröst men tänker endå ge dig lite råd:

      -nätdejting? Vidga dina vyer och träffa någon TROTTS att hen bor längre ifrån? Det kanske blir det bästa beslut.

      -börja en kurs? Läs språk, börja bugga, kanske boxas? Eller en matlagningskurs? Där kanske den rätta dyker upp?

      -kolla om det finns dejting-resor-för singlar?

      Jag förstår att det kan kännas hopplöst men det finns nån för alla! Ge inte upp hoppet, öppna upp för Möjligheterna ❤️❤️❤️
      Många kramar!

    2. Vill bara skicka en styrkekram! Punkt 1 hade jag likväl kunnat skriva, känner och tänker likadant. Känner sån enorm sorg över min ensamhet. Den kan ibland golva mig och som du skriver, varje cell gör ont. Jag är 38. Jag har faktiskt förlikat mig, jag kommer leva ensam, dö ensam. Jag vill inte leva om det ska vara såhär. Ibland tänker jag att jag ”får” sätta en tidsgräns. Har inget hänt vid 40, då får jag dö. Usch vad hemskt eg. Men jag vet inte hur mkt mer jag orkar.

      1. Tänker att det finns fler som inte har barn/familj (både frivilligt och inte frivilligt) och jag är en av dem som inte har barn och inte tror mig vilja ha heller.. men vill absolut inte bli ”själv” såklart. Vi får helt enkelt hitta forum där vi kan mötas upp och göra roliga saker tillsammans 🙂 typ nätdejting men för att hitta resesällskap, folk att fira midsommar med osv?!

      2. Nej du får inte dö. Man ska leva tills man dör naturligt. Så är det bara. Man ska inte ta sitt liv bara för man har självmordstankar. Det är meningen vi ska leva tills vi dör naturligt.
        Kram!

    1. Hahaa Ååh jo! Vi hämtar ofta thaimat, pasta, pizza. Finns ju inget godare 😅😅
      Dock väldigt sällan köper jag halvfabrikat, då jag tycker de smakar för lite.

    2. Kul fråga, jag vill gärna höra fler svar! Hemma hos oss är ambitionen att äta riktig lagad mat till lunch (matlåda) och middag, men i själva verket blir det absolut halvfabrikat och nödlösningar någon/några gånger i veckan. Och det känns helt okej faktiskt 🙂

    3. Nej, det gör vi inte heller. Oxå hämtmat ibland men framför allt laga f flera dagar när vi väl lagar så vi äter samma mat iaf dagen efter o ofta dagen efter det oxå.

    4. Eh jo. Och tror att alla gör de mer än de erkänner 😂 det är i alla fall alltid kö på min pizzeria och burger king så… 😜

  18. Jag är gravid med barn nummer 2. Min första graviditet kräktes jag konstant i 6månader och nu mår jag lika dåligt igen.
    Jag som såg fram emot att kunna träna, äta precis Vad jag vill (inte bara pizza utan laga god mat och njuta) men nej.. jag vet att jag borde njuta (vilket jag gör, men önskar måendet vore bättre)

    Samtidig tacksam att det finns en liten böna där inne. Hormoner alltså.

  19. Usch vet inte om jag vågar skriva om mitt patetiska liv 🙁
    Jag fick en cancerdiagnos när jag var 20 år. Det var såklart tufft när man var mitt uppe i livet. Jag gick upp väldigt mycket i vikt pga behandlingen så jag blev väldigt överviktig.det fick jag höra från min omgivning så jag började banta, drog ner mer och mer på maten så till sist utvecklade jag anorexi. Jag sitter fast i min ätstörning än med bättre och sämre perioder. Jag är sjukskriven och kämpar på med allt vad det innebär. Äter sex gånger om dagen. Önskar bara att samhället inte var så utseendefixerat. Att mar bara får vara mat utan en massa dieter och skit. Att alla får vara precis som dom är.

    1. Ville bara skicka över lite styrka till dig <3 Du duger precis som du är, oavsett vad samhället säger att man ska/bör vara.

    2. Fy fasen vilken styrka du besitter som tampats med cancer! Så fruktansvärt att höra hur omgivningen betedde sig och det i sin tur ledde till att du fick kämpa mot ännu en sjukdom.

      Fortsätt sök hjälp och ge inte upp. En dag sitter du och tänker tillbaks på hur allt ordnade sig tillslut och att det är tack vare att du är en jävla krigarmaskin!

      Jag hejar på dig! Kram

  20. Sitter och funderar på varför vissa människor kan vara så fräcka och rentav elaka ibland. Jag har nog, med facit i hand, inte alltid varit så snäll mot mig själv vilket har lett till att jag alltför ofta accepterat folks dåliga beteende. Jag hade till exempel en vän som blev sur på mig när jag lämnade återbud till en tjejkväll för att jag hade fått två panikattacker inom en vecka och behövde vila. Kort därefter blev jag sjuk i utmattningsdepression. Ca ett halvår efter detta träffat jag min så kallade vän som ger mig en känga för att jag inte dök upp på tjejmiddagen (hallå, den blev ju forfarande av fastän jag avbokade?). I samma andetag säger hon att det var mitt eget fel att jag blev utmattad. Jaha, så när jag ville vila fick jag inte göra det och så var det ändå mitt fel att jag blev sjuk ? Otroligt intressant logik…

    jag vet inte varför men jag fortsatte träffa henne efter detta. Droppen var nog när jag träffade hennes blivande pojkvän typ, som var otroligt fräck mot mig och började rota i mitt privatliv fastän vi känt varandra fem minuter… när jag berättade detta för Min ”vän” så blev hon också (än en gång) ganska så fräck mot mig och det går inte längre att kommunicera med henne. Så nu är väl den ”vänskapen” avslutad. Jag tror mitt beteende beror på att jag som liten ofta fick höra att man måste bjuda till, kämpa för sina kompisar och vara glad att någon vill umgås med en osv. Jag brukar påminna mig själv om att jag är vuxen nu och inte längre ensam på skolgången, jag kan välja mitt umgänge och framför allt: jag kan välja bort folk som jag mår dåligt av.

  21. Jag är gravid och vill bara skrika ut det till hela världen men samtidigt mysigt att dela denna hemlighet med min fästman. Ååååh, vill bara att allt ska gå bra

  22. Jag kan få såna otroliga ensamhetskänslor ibland, trots en superfin familj och underbara vänner. Är verkligen omgiven av så så fina människor, men det är singellivet som ibland får mig att känna mig som jordens mest ensamma människa. Har varit singel i hela mitt liv (har absolut dejtat och träffat killar, men inte haft något seriöst förhållande) och börjar undra om det kommer vara såhär för alltid? När ska jag träffa någon att bli sådär löjligt kär i, som är lika löjligt kär i mig?

    Sorgligt att känna så, jag vet. Men runt vargtimmen och söndagskvällar när kompisarna sitter hemma med sina sambos så smyger sig känslorna fram ändå.

    1. Jag känner igen mig till 100%. Har också varit singel hela livet och för det mesta trivts bra men ibland känns det så tungt. Nu har jag också börjat fundera kring ifall jag själv håller tillbaka? Att jag på något sätt saboterar för mig själv och inte riktigt är öppen för kärlek. Vi sitter i samma båt så vill mest säga att du är inte ensam, jag vet hur det känns.

      1. Jag har också funderat på det, att man har någon sorts inre spärr? Jag vet själv att jag dras till killar som inte alltid är den seriösa typen, och ser alla bra killar som vänner istället för nåt mer. Måste ju vara något omedvetet? Men förhoppningsvis hittar vi också våra kärlekar <3

    2. Samma samma samma här, så rädd att jag är boven i dramat och lägger krokben för mig själv. Blir inte bättre av att många i min närhet säger jag är ”för kräsen”? Suck.

  23. Ibland känner jag att jag inte passar in bland mina vänner. Jag känner mig ibland ensam och som om vi har väldigt olika prioriteringar i livet men ibland så har vi jättebra relation och som om vi alltid kommer att vara bästa vänner. Jag vet dock att dom tycker om mig väldigt mycket och att vi har en bra relation men känslan finns där ändå ibland. Jag skulle verkligen vilja träffa en ”soulmate” en person som är väldigt lik mig sjläv och som har samma intressen.

    1. Känner verkligen igen detta. Har ”bytt” vänner många gånger i mitt liv, men det är ett återkommande ”problem” att jag inte helt och hållet klickar och känner mig på samma våglängd som mina vänner.

      1. Hade kunnat vara jag som skrivit! Har egentligen alltid haft ”vänner” men har nog egentligen aldrig passat in. Har alltid varit den som varit lite annorlunda och har vi umgåtts tre personer har jag alltid varit den tredje.

        Märkligt hur det kan vara så!

  24. Vår plan är att jag ska börja jobba i januari och pappan ska ta över stafettpinnen med sonen. Han är då 8 månader (sonen alltså) och jag har tyckt att det känts så himla bra. Tills nu. Får krypningar i hela kroppen av att lämna pojken. Och jag har börjat bli orolig för hur det ska gå med amningen osv. Han tar ju inte napp eller någonting. Och jag jobbar skift. Nattarbete känns ju inte som det är möjligt ens. Kan jag säga det till chefen?? Att jag bara vill jobba dagtid pga ammande barn på natten. Vill bara vara hemma föralltid. Fast vill ju att pappan ska vara hemma lika mycket som jag.
    Det är nog mest det här med amningen som äter upp mina tankar. Tänk om det inte funkar?? Att sluta alltså. Han älskar att amma. Aaah blir så stressad av att bada tänka på det.

    1. Hej! Jag hade precis samma med min yngsta son, åt absolut ingenting och ville bara amma amma amma. Men jag bestämde mig för att sluta natt-amma (för det var knäckande att bli väckt hela tiden för mig, och hans sömn avbröts ju också), det tog två nätter med lite gråt (jag sov i ett annat rum så pappa tröstade och vyssade) och sen slutade han amma helt. Från ingenstans. Han började äta gröt och barnmatsburkar och hemlagad pure och tillslut även välling, allt som vi försökt med tidigare och han ratat. Svårt att förstå sig på dom små liven ibland, men sååå mycket skönare för mig när jag gick tillbaks till jobbet. Det är omöjligt att veta nu hur det kommer gå, men med största sannolikhet går det bra! Och annars får ni väl göra en ny plan, kanske vara hemma tillsammans lite och sen börja jobba?

    2. Hej,
      Förstår precis. Vi har en liknande situation där vi inte vet hur vår dotter kommer vara när svärmor ska ta hand om henne på dagarna i en månad (!) i februari. Det är ju jättesvårt att veta hur barnet utvecklats när det är så långt fram i tiden.
      När det gäller amningen kan jag tipsa om att börja med gröt på kvällarna (från en tesked till full portion på en månad fick vi råd att göra från BVC). Vår tös fick full portion från 5 månader och det hjälpte för att börja klara hela natten utan mjölk. Nu har vi precis lagt av helt med amningen vid 8 månader. Maten vi ger under dagen är mer intressant än bröstmjölken. Men barn är ju så olika.
      Kanske ni kan börja prova att din partner ger ersättning?

      1. Vi har testat ersättning, men som sagt flaskan går bara inte.. däremot har vi börjar smått med gröt nu och det verkar iallafall inte som att han ogillar det. Det verkar dock vara lite svårt att veta HUR man äter. Tycker också det är svårt att veta när man ska ge gröten. Om han är för hungrig blir han bara frustrerad och vill amma, för mätt är han inte intresserad. Ibland har han hunnit somna för natten redan kl 18:30 och vi väcker ju honom inte för att äta gröt liksom. Nu kom jag in på ett annar huvudbry, det här med rutiner??? När ska man börja med det? Och hur gör man?
        Hjälp vad svårt det är att vara förälder. (Och kul och spännande och fantastisk osv)

        1. Jag har inget bra svar för hur man gör med rutiner, det är nog väldigt individuellt för varje bebis. Jag var precis som du orolig en lång tid, fram till 6 månader ungefär, för att vår flicka inte verkade komma in i det här med rutiner alls. Varje dag var helt oförutsägbar. Istället kom det av sig självt när vi började introducera riktiga portioner mat och dra ner på amningen. Det enda vi gjorde var att försöka ha den måltiden ungefär på samma tid varje dag.
          Bästa tipset är nog att fokusera på det som är bra just nu och låta framtiden bli som den blir. Såklart jättesvårt..

  25. För mig har samma sak varit tungt i 19 år (sedan jag var 11) -hatet till min kropp. Varje dag; samma elaka mantra i mitt huvud. Jag möter mitt vackra ansikte med glädje i spegeln men avskyr min kropp. Den är hälsosam och stark på många sätt men för tjock. Alltid för tjock.
    Jag vill leva en enda dag utan ångest för något jag ätit, träning jag inte utfört och utan vidriga tankar om mina lår. Det är allt jag kräver. Kram

    1. Jag vet precis hur det är. Trots att jag gått ned 35 kg, varit nykter i 9 år och slutat röka så blir jag aldrig nöjd. Alltid är det något som pågår i mitt huvud. De stunder av lugn och förnöjdhet som infaller är guld värda. Jobbar med mig själv att vara mer närvarande här och nu. Lägga ifrån mig mobilen och bara vara. Vad vill jag, vad känner jag just nu?

      1. Vad fantastiskt av dig, framför allt med alkoholen och cigarretterna som är så skadliga. Jag tror vi får ha tålamod med våra hjärnor som oftast släpar efter och inte vill inse saker. Bra att du har börja jobba inifrån, jag tror att det verkligen är där det startar. Ska försöka inse det med mig själv också. Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Om att hitta vila i det inrutade och veta när det är dags att bryta

ptfia-toscana-10
Jamen, jag är ju precis lika inrutad som alla andra. Tar automatiskt ost och gurka på mackan trots att det är en rätt trist kombination. Undviker rött för jag tror att jag är blek, trots att jag älskar röda kläder och oftast känner mig fin i det. Tittar omedvetet efter samma typ av sneakers när jag handlar skor, trots att jag har fyra liknande hemma. Dissar en viss typ av böcker för att jag tänker att jag inte orkar ta mig an den just nu. Går samma väg för att det är enklast. Promenerar samma runda i skogen trots att det finns tjugo andra alternativ i närheten och så vidare.

Någon som känner igen sig?

Jag upplever att vi människor är väldigt inrutade. Ibland kan det vara härligt och hjälpsamt. Efter min utmattningsdepression så vilade jag i det inrutade. Det inrutade hjälpte mig att spara energi eftersom allt som är inrutat sker automatiskt. Även nu när jag lever ett friskt liv så är jag fortsatt inrutad med vissa saker. Ibland är det härligt och ibland blir jag irriterad. Jag är också sådär att jag lätt fastnar i något (som ost och gurka trots att jag tycker det är betydligt godare med ost, tomat, flingsalt och basilika) och gör det av bara farten i en evighet – tills jag kommer på att jag fastnat och då bryter det.

Jag tror att det är viktigt att bryta det inrutade ibland. Inte alltid, för jag tror fortfarande på att hitta vila i det inrutade, men ibland behöver vi få krydda upp livet med något annorlunda och något nytt. Få till något som inte gjordes senaste igår och hela veckans om var.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bilderna jag postar vs de jag inte postar

Ptfia blogg 18
Bilden ovan postades på min instagram. En helt vanlig bild där jag ler och ser glad ut efter att ha sprungit Tjejmilen. Kul! Men det vore synd att tro att det här var den enda bilden som togs vid det tillfället, så jag tänker att vi går igenom några bilder som postats och några som inte gjorde det. 
Ptfia blogg 17
Kallar den här ”slänger på mig kepsen i slomo”. Nådde icke flödet.
Ptfia blogg 7
Snyggselfie i Italien. Givetvis postad! 
Ptfia blogg 6
Ännu en snyggselfie … inte postad. 
Ptfia blogg 9
In action. Postad!
Ptfia blogg 10
Allmänt trist bild så ej postad. 
Ptfia blogg 11
Bra ljus, bra mat, bra posé. Såklart den blev postad!
Ptfia blogg 12
Oklart varför den här inte nådde hela vägen *ler*
Ptfia blogg 16
Postad!
Ptfia blogg 15
Klassisk ”jaha tog du bilden nu??” Ej postad. 
Ptfia blogg 20
Äter lite bröd och vet inte alls om att jag blir fotad .. .väl? Postad!
Ptfia blogg 19
Jamen håll ordning på ögonen då! Ej postad. 
Ptfia blogg 22
Ändå bra blick rakt ner i bordet med stort fokus på att få upp något ur sugröret. Postad!
Ptfia blogg 21
Bytte fokus och tappade det totalt. Ej postad. 
Ptfia blogg 27
En bra bild som till och med använts ett par gånger. Men vägen dit var lång ↓
Ptfia blogg 24
”Försöker se bestämd ut”
Ptfia blogg 25
”Sekunden när suget i blicken dog ut”
Ptfia blogg 23
Och avslutningsvis: Låt mig presentera den sämsta bilden som någonsin tagit på mig. Så mycket som pågår här.
Ptfia blogg 28
Mysigt söndagsmys med mor och dotter! Postad och väldigt instagramvänlig.
Ptfia blogg 29
Klipp till två hundradelar senare: SLÄPP NER MIG JAG SKA TITTA PÅ ANKORNA FATTAR DU VÄL.

LOADING..

Ordbajs 148643

Ptfia bloggl
Ni vet när man är så taggad på tanken att få riktigt mycket gjort på jobbet? När man har många saker som man vill/behöver/ska ta tag i och bara beta av. Nästan så att man redan innan det är gjort kan känna tillfredsställelsen av att ha gjort det. Japp! Där var jag imorse. Sedan gick det över och jag blev trött.

Så nu sitter jag och försöker få saker gjorda, men det är så förbannat segt. Försöker att vara effektiv genom att raskt byta grej när jag inser att jag inte kommer någon vart med något, men det fungerar halvbra. Vill helst lägga mig ner och ta en powernap på soffan här på kontoret. Kroppen känns stel och jag behöver träna styrketräning. Ska prova Alexandras Night Fight på tisdag och hoppas att jag kommer bli fast. Det vore så skönt att veta att tisdagar och torsdagar inleds med träning följt av kontoret. Så kan all eventuell träning utöver det vara en skön bonus.

Livet alltså, det är många olika delar som ska klaffa för att man ska få ihop allt. Det är lätt att pussla i teorin men så räcker det med att något ändras eller faller så ändras alla förutsättningar. Bara som det att jag upptäckte att jag är trött i huvudet idag gör ju att jag inte orkar kötta av allt som jag hade tänkt. Nåväl, ska försöka ruska liv i lilla skallen och försöka få något gjort innan det är dags att packa ihop.

Hur mår ni? Puss!

  1. Mår helt okej idag, men kämpar med prestationsångest. Jag har fått tillbaka utmattningssymptom för första gången på sex år och mellan varven så är jag så fruktansvärt trött och får yrsel. Jag har varit så trött i huvudet det senaste halvåret och knappt kunnat få nåt gjort i skolan. Det är så påfrestande att vara i en miljö där allt kretsar kring prestation, utan att själv kunna prestera eller genomföra ens hälften så mycket som mina klasskompisar. Men jag försöker ta en dag i taget, se mina framsteg och inte dra för höga växlar. En gång utmattad, alltid stresskänslig – så lätt att säga, så svårt att förstå och leva efter. Kramar till dig Fia!

  2. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har tusen saker jag vill göra. Men så somnar Ester och jag är för trött för att påbörja något. Jag har iaf fått tvättat en maskin tvätt idag, alltid något 😀

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Podcasten Ofiltrerat: Daniel Redgert

Ptfiai 5b9d260160534
Podcastofiltrerat
I veckans avsnitt av min podcast Ofiltrerat möter jag Daniel Redgert. Killen som kom från ingenstans och plötsligt var en självklar del av mediasverige. Titeln på hans bok ”Vem fan är han??” känns mer än passande. Vem fan är han då? Det försökte jag ta reda på i veckans avsnitt. Vårt möte kom att handla om hans uppväxt i Västerås, varför han så intensivt kämpat för att ta sig till den innersta kretsen på Stureplan och vad det gjorde med honom att lyckas.

Han berättar om hur jobbigt det var för honom att komma ut och om det faktum att han fortfarande är obekväm att prata om sin läggning. Det och mycket annat får ni höra i dagens avsnitt!

”Jag borde kanske prata om det ännu mer. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt, det är jobbigt att prata om det här och nu. Jag tycker det är jobbigt att sitta hos frisören och du vet ”träffar du någon då?” Då säger jag att jag inte gör det fast jag är i ett förhållande och har varit det i tre år. Jag ljuger för människor för att jag tycker att det är så jobbigt.”

”Gör man någon intervju, och det är någon faktaruta. Familj: mamma, pappa, två systrar. Jag har inte klarat av att säga det till journalisten. Jag går ju och tror att journalisten är en böghatare.”

”Det har aldrig gått så långt att jag fått ätstörningar. Men jag har ju försökt stoppa en galge i halsen och sånt där. ”

Lyssna där poddar finns eller direkt här nedan! ↓

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

7 saker jag prioriterar bort just nu

Ptfia00
01. Äta lunch hemma. Har kommit in i en ovana som innebär att jag köper lunch ute. Dels så är det bekvämt när jag och Edith hänger ute och dels så lockar inte kladdet och stöket och torkandet och städandet som kommer med ännu en måltid hemma så äter ofta lunch ute. Bra för att det är enkelt att äta vegetariskt, gott och bra mat, dåligt för att det blir så orimligt dyrt i längden. Och det är inte alltid man blir riktigt mätt.

02. Prioriterar bort det mesta som som tar tid från Edith. Förra veckan fick ett viktigt möte flyttas för att det krockade med vårt babysim och nyligen tackade jag nej till en 30 års fest utan att ens undersöka barnvakt pga att det kändes som det enda rätta. Är väldigt selektiv med vad jag tackar ja till eftersom hon är högsta prioritet.

03. Att lägga den där tiden på att RENSA kaoset i datorn. Jag har FÖR MYCKET som ligger på skrivbordet och i olika mappar och det finns ingen struktur. Ingen. Vill så gärna prioritera det här men har svårt att motivera att lägga tid på det just nu.

04. Att typ raka benen, fila naglarna, peela huden, tvätta sminkborstar och liknande. Men prioriterade att lägga en ansiktsmask häromkvällen för första gången på evigheter. Så behagligt!

05. Att boka in saker på kvällarna. Vill helt enkelt vara hemma med familjen och prioriterar att ägna kvällarna efter att Edith somnat till jobb. Känner dock att jag skulle vilja träffa någon vän ibland och träna någon kväll i veckan.

06. Att göra sådant som är en bit fram men som gör att jag är ute i god tid. Till exempel som att börja med julklappar redan nu. Jag vet ju vad jag ska ge till några personer så varför inte bara fixa det nu så det är klart och så jag slipper göra det tätt inpå? Samma med en deadline. Tänker ofta att jag ska göra klart det långt innan men sitter ändå där en eller två dagar innan, visserligen så jobbar jag bäst då när det bränns lite så får väl acceptera att det är så jag funkar.

07. Är expert på att skjuta upp saker överlag. En av mina sämsta egenskaper. Oftast skjuter jag upp och prioriterar bort sådant som innebär telefonkö, som känns tråkigt, som inte är jätteviktigt och som inte är brådskande. Ogillar verkligen det här beteendet hos mig själv men har så svårt att komma ur det. Känner ni igen er och har ni lyckats ändra det?

I övrigt så har jag en lång lista på grejer som jag vill göra men som hela tiden prioriteras bort pga känns inte tillräckligt viktigt att lägga tid på. Som att börja titta på inredning och färger till nya lägenheten. Vi flyttar i januari så känns för långt bort nu. Som att göra den där fotoboken med våra bröllopsbilder. Som att scanna igenom nätbutiker för att se om det finns något mer att komplettera min tomma garderob med. Som att baka det där brödet som jag tänkt göra i flera veckor. Som att styra upp förrådet i källaren. Som att som att som att som att …

Vad prioriterar ni bort? 

  1. Jag är generellt en ”do:er” men kan som du beskriver skjuta upp saker som inte känns helt prioriterat/skittråkigt men som jag ändå gärna vill göra. Brukar vara av typen organisera garderoben.

    Så som jag har löst det är att jag lägger fram en sak som påminner om det på en byrå som jag ser varje dag – och jag tar inte bort föremålet förrän handlingen är åtgärdad. Sedan gör jag inget tills jag får feeling, och då gör jag allt DIREKT. Det viktiga i mitt upplägg är att göra det direkt feelingen kommer, för då går det att göra det där som känns lite svårt att sätta igång.

    Ibland ligger saker där en vecka, ibland 4 månader. Ligger de där mer än 6 månader så har jag beslutat att jag egentligen inte ”vill” göra det och då stryker jag det ur medvetandet helt och tar bort grejen.

    Nackdelar: nästan alltid lite stökig byrå. Start av projekt vid konstiga tillfällen.
    Fördelar: tråkigheter blir gjorda eller strukna från listan för alltid!

    Ehh. Hoppas du förstår hur jag menar?

  2. Just nu är det träningen, pojkvännen & jobbet som prioriteras – det mesta andra prioriteras bort. Effektiviserar för att hinna satsa på min idrott, t.ex. genom att ägna helgen åt matlåda-fix, tvätt, städ, ärenden osv. Skulle egentligen vilja träffa kompisar lite oftare, men just nu väljer jag att inte göra det, mer än dem jag träffar på träningen. Familjen träffar jag ett par gånger per år, vi är inte så nära så det är okej, hade kanske varit fint att ses lite oftare.

    Hade varit underbart om veckan haft nio dagar eller dygnet trettio timmar… Men, jag är glad att jag har möjlighet att lägga tid på idrotten jag brinner för, att jag har en underbar pojkvän och ett jobb att gå till. Det får räcka så just nu.

  3. Prioriterar bort att äta lunch ute då jag vill ha så liten rast som möjligt för att komma hem fortare. Prioriterar borta allt socialt under veckorna förutom 1 träningskväll. På veckodagarna vill jag bara hämta på dagis så fort det går och hänga med familjen.

  4. Just nu försöker jag enbart prioritera bort min comfort zoon, att tacka ja till spontana utekvällar, våga jobba långa dagar osv!
    Efter ett par år med social fobi och ångest har fokus varit återhämtning och självacceptans (Vilket jag fortfarande jobbar med) och då inneburit att jag tackat nej till många träffar med vänner mm.

    Nu vill jag våga ta steget att vara med människor och jobba bort den sociala fobin .. <3

  5. Jag prioriterar bort stora sociala sammankomster eftersom dom tar mer energi än vad det ger mig. Jag prioriterar bort att inte ha så mycket kontakt med familjen eftersom det tar mer energi än vad det för tillfället ger. Jag prioriterar bort att lägga mycket tid och energi på att lösa folks problem (vilket jag försökt göra mkt förut), eftersom dom inte ens verkar vilja ta tag i problemen själva. Jag prioriterar bort att slösurfa på bloggar/dagstidningar bara för att eftersom jag märkt att det tar mycket hjärnkapacitet för mig (försöker i alla fall). Försöker vara mer inåtstyrd och fokusera på vad jag behöver, mår bra av och villhöver för att kunna må så bra som jag kan göra!

  6. Jag prioriterar nog mest bort tråkiga saker som städning. Träning, tid med familjen och jobb prioriteras aldrig bort. Sömn försöker jag ha högt på min priolista också men det går inte alltid att styra med en liten bebis hemma… 🙂

  7. Oj det här inlägget fick mig att fundera lite på hur lever just nu. Jag har de senaste 3 snart 4 månaderna prioriterat bort träningen (vilket i sin tur stressar mig lite pga outnyttjad kostnad på 400/mån)
    Jag har även prioriterat bort saker som hudvård och att smörja in mig i lotion efter dusch osv. Har tidigare haft 1 dag veckan där jag hade som en liten ta hand om mig själv stund med med just hudvård osv. Saknar det inser jag nu.

  8. Jag prioriterar ofta bort att ta tag i stöket hemma, det känns verkligen som prio 10001 på listan men samtidigt så vet jag ju hur bra jag mår av att det är ordning och reda när jag kommer hem istället för att kliva rätt in i ett kaos. Så i helgen la jag lite tid på det, och imorse vaknade jag tio i sex, och behöver inte åka iväg till jobbet förrän halv nio så jag har ägnat morgonen åt att plocka undan hemma, köra en diskmaskin och bädda sängen. Så när jag kommer hem kommer jag känna mig lite mer harmonisk, vilket är skönt! Sedan prioriterar jag bort träningen, och det är inte bra med tanke på att kroppen gör ont. Men körde ett yogapass igår, använder mig av Yogobe så jag behöver inte ta mig hemifrån och ska verkligen prioritera det i veckan. Kände hur spänd jag var, och hur mycket det hjälpte så det är verkligen en prio! Men det är lätt att prioritera bort viktiga saker, tyvärr.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag sprang i ljusets hastighet ikväll!

 5b9e98a5ab3c7 5b9e98a5ab40dptfialopvagn 2.jpg
Wow! Här kommer hon, superlöparen! Det går i ljusets hastighet! Barnet hinner inte ens le för att det går så fort. Mungiporna dras liksom bak av farten. Vilken supermamma!
 5b9e98a7277f7 5b9e98a727845ptfialopvagn 3.jpg
Så lätt och ledigt det går! Nätta steg rakt fram, mot evigheten. Inte lätt att hinna posera i den höga hastigheten, men hon lyckades. Vilken bragd!
 5b9e98a874ef2 5b9e98a874f3aptfialopvagn 4.jpg
Ah. När man trodde att man sett allt! Plötsligt bjuder ekipaget på en närbild. Mitt i steget. Att det ens är möjligt! Det vi beskådar är troligtvis en runda på 20 kilometer. 
 5b9e98b458b0b 5b9e98b458bbdptfialopvagn 6.jpg
Haha! Vi skojade bara! Det gick fruktansvärt långsamt! Morsan tog två genvägar så att pappan fick putta vagnen. Och stegen var så tunga så tunga. Det lunkades mest. Och hållningen var lätt framåtlutad pga orkade inte riktigt hålla upp överkroppen vilket betyder måste stärka coren ännu mer. Och det kom lite kiss i trosan som vanligt nu för tiden. MEN KUL att vara ute och jogga lite en söndag kväll! 
 5b9e98b5cdf07 5b9e98b5cdfd6ptfialopvagn.jpg
Tyvärr råkar det finnas en bild på hur det egentligen såg ut ↑. Kämpa!

  1. ÄLSKAR ärligheten i dina inlägg <3 Trots att jag tränar regelbundet o springer mycket (mammaledig med lillebror) så får jag så dåligt självförtroende ibland. Många på insta är så hurtiga, o de ler så glatt o de springer så jävla fort. Hur fan får de ihop det med barn o familj? O ffa samvetet? Det är ju en ständig jävla kamp. Så tack, du behövs <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

En annorlunda arbetsdag!

Mina arbetsdagar är rätt olika. Flest dagar spenderas på kontoret där jag jobbar från datorn. Andra dagar innehåller möten, föreläsningar, gruppträning, frilansuppdrag, fotande av samarbeten, media eller liknande. Och ibland får jag stå framför en kamera och tillsammans med någon rolig person. Den här gången var det med gulliga bagaren Sébastien Boudet. Vi fick i uppdrag att göra ”not my arms challenge”. Jag skulle alltså stå tätt bakom hans rygg och vara hans armar. Häng med!

Ptfiai1
Först blev jag piffad med smink och grejer. Jag har ju haft Hairtalk-extensions i flera år men tog nyligen ur dem och är nu utan löshår för första gången sedan jag var 17år. Har alltså haft någon form av löshår i 13 år med några få pauser. Kände mig konstigt nog inte helt skallig som jag först trodde, även om det såklart är betydligt tunnare än jag är van vid. Hoppas att håret ska återhämta sig från graviditet och amning snart. 
Ptfiai1 2
Nästan färdig!
Ptfiai1 3
Vi får instruktioner och sista piffet. Minns fortfarande hur konstigt det kändes första gången jag fick vara på en stor inspelning. Det var när jag var med i Stadiums reklam 2013. Var fascinerad och förvånad över att en sådan reklam för TV och stillbild krävde ca 70 personer och att make up artisten hade fyra assistenter. Och det tog några timmar att förstå att jag själv inte fick röra något i mitt utseende efter att de hade börjat med smink och styling. Om producenten ville att dragkedjan på min tröja skulle dras ner två centimeter så var det stylistens jobb att göra det, inte mitt.
Ptfiai1 5
Allt riggas, ljud och bild testas. Tillslut är allt synkat och vi kan börja!
Ptfiai1 8
Sébastien kör det gamla tricket ”vispen på huvudet”.
Ptfiai1 9
Efter att vi pratat in i kameran och berättat om oss själva är det dags för ”not my arms challenge”. Jag får alltså sätta mig tätt intill Sébastiens rygg och krypa innanför en stor t-shirt som vi delar på. Intressant grej att göra med någon man aldrig träffat tidigare!
Ptfiai1 13
Och vi är igång! Jag hade ingen aning om det skulle gå eftersom jag inte såg någonting men sneglade på Johan (Jossans kille) som bröt ihop av skratt flera gånger och kände att det vi gjorde nog var rätt rolig så det var bara att fortsätta.
Ptfiai1 10
Vi gjorde några få men riktiga långa tagningar och Sébastien fick improvisera. Det här var så roligt! 
Ptfiai1 11
Ptfiai1 12
Ptfiai1 15
Tillslut var alla nöjda och vi lyckades med bedriften att vara klara före utsatt tid. Avslutade med att äta rekvisitan dvs ett bröd som Sébastien bakat. Han hade även bullar med sig och jag blev så glad över detta att jag av någon märklig anledning fällde tårar. Jag grät alltså glädjetårar för att jag fick goda bullar …
Ptfiai1 18
Resultatet av den här dagen kommer att synas på internet ganska snart. Sitter och gäspar. Mamma är ute och promenerar med Edith och jag sitter i soffan med datorn. Har väldigt mycket söndagskänsla och är sugen på att springa en sväng i eftermiddag. Förhoppningsvis så är det så kallt ikväll att det känns rimligt med en brasa.

Nu ska jag förbereda några blogginlägg. Vi hörs senare!

  1. Men haaaa vad kul det var att baka sådär! Lite galet ju men vi bakar ngt gott ihop snart fast utan stor tröja och då du kan stå bredvid mig 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Lördagslistan!

Ptfiai
Ptfiai 3
Ptfiai 4
Veckans bilder: ↑ Har varit orimligt dålig på att fota den här veckan så det fanns inte mycket att visa. Den bästa är väl en klassiska bloggbilden på Joanna, Felicia och Alex ovan. Typiskt influencer-beteende. Översta bilden är från i måndags när jag spelade in ett avsnitt av min podcast Ofiltrerat med Daniel Redgert. Kommer på tisdag!

Veckans mående: Genomgående bra, har känt mig med tillfreds. Vart stundtals trött, speciellt efter gårdagens kreativa dag som gjorde mig helt mosig i huvudet.

Veckans maträtt: Käkade spontan lyxlunch i torsdag med soppa och surdegsbröd och en dessert med havtorn och italiensk maräng. Var tvungen att fira livet litegrann. Och på kvällen var jag på en middag med Nespresso och fick massor med god mat som också kvalar in här.

Veckans känsla: Glad! Edith är så förbaskat rolig och mysig nu. Hon lär sig nya saker hela tiden vilket gör varje dag spännande. Förstår vad folk menar när de säger att det bara blir roligare och roligare med barn! Och det är så mycket roligt på jobbet nu. Det puttrar saker i varje hörn så att säga.

Veckans utmaning: Helt klart fredagens besök hos SVT i Malmö. Var där hela dagen och fick testa min kreativa sida ordentligt. Är så spänd på det här!

Veckans bästa: Att jag fått umgås så mycket med min familj! Mormor och morfar hälsade på mig och Edith i tisdags och mina päron är här i helgen.

Veckans träning: Cykel till och från jobbet och en yogaklass i måndags. Långpromenader tisdag till torsdag och vanlig vardagsmotion i övrigt. Hoppas få till någon träning imorgon.

Nu ska jag njuta av en ledig helg med mina föräldrar. Vi gör det vi är absolut bäst på: Promenerar, hänger i soffan och äter goda saker. Kanske ska lyckas övertala dem att spela en runda Ticket to ride. Och Kim har gjort chokladmousse med apelsinchoklad. GUDARS!

Här finns receptet på den!

Puss!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Önskerubriken: Så kan du ändra din morgonrutin!

Ptfiamorgonk
Jag fick följande önskerubrik av någon av er ”Hur man kan ändra sin morgonrutin till att bli mer njutbar och energigivande än jobbig”. Morgonrutiner ja, i teorin så är det ju enkelt att hitta på mängder med grejer som ska förgylla ens morgon.

Jag menar det är väl bara att strössla sitt nyvakna jag med en kvarts meditation, sträcka ut kroppen på yogamattan, ta en promenad så man får frisk luft, sitta ner och äta frukost i lugn och ro, skriva fem saker som man är tacksam för i en prydlig bok, dricka citronvatten för att kicka igång systemet, äta en grön smoothie med basiska livsmedel för att få en nyttig start, tvätta ansiktet med en ekologisk olja, bara bära väskan på vänster axel, röra sig långsamt för att inte stressa upp sig direkt på morgonen, tugga varje tugga 21 gånger innan man sväljer, investera fem minuter till att boosta sig själv framför spegeln, välja favoritparfymen från doftgarderoben, ta en gingershot, dricka lagom mycket kaffe, ta fem djupa andetag, välja kläder som har snygg passform men inte sitter åt, ha underkläder som gör att man känner sig sexig under i hemlighet och lämna hemmet med lite pondus?

JAG SKOJAR!!!

Gudars i hela lilla vattenpölen. I verkligheten så får man vara glad om man hinner med en hälsorelaterad grej som kan stärka en på morgonen. Men såhär, man kan göra hur mycket eller lite som helst på morgonen oavsett vilket så kan det bli toppen eller botten. Jag tror på följande:

– Inse vilken morgontyp du är. Är du en morgonmänniska som är HURTIG på morgonen eller en zoombie som helst inte går upp alls? Ta hänsyn till det när du skapar din morgonrutin.

– Minimera antalet saker du ska göra. Alltså skit i listan ovan och lägg fokus på det som känns allra viktigast för dig.

– Förberedelse är nyckeln till allt! Hur löjligt det än känns så gör det lilla som i att ladda kaffebryggaren och ställa fram koppen och det stora som i att packa, förbereda mellanmål, kolla upp resväg om du ska till en ny adress etc.

– Gör något för att vakna till. Här kanske du unnar dig en iskall dusch, en ingefärshot, fem minuters yoga eller bara skakar kroppen intensivt.

– Svara inte om någon ringer. Det pajar ju allt! Låt morgonen vara en frizon från andra människor. Ring upp när du har kommit iväg och landat på bussen etc.

– Planera in frisk luft någonstans. Vi vet att vi blir piggare om vi får en stund i friska luften än om vi går direkt från hemmet till bussen till jobbet. Se om du kan promenera en bit till jobbet eller hoppa av en station tidigare eller ta på dig en arbetsuppgift som ger frisk luft på förmiddagen.

Ungefär så!

  1. Alltså du är helt klart en av mina få (!) favoriter i bloggvärlden! Så uppfriskande med dina inlägg som bjuder in till att kolla lite inåt och utgå därifrån 🙂 Stor kram!

  2. Förut hade jag lyxen att låta morgonen pågå i lugn och ro 1,5 timme innan jag behövde åka hemifrån. Sen fick vi barn och det ändrade allt. Nu ska man inte bara hinna med sig själv utan även klä på, ge frukost och skjutsa till förskolan. Planering och förberedelse är A och O numer, att lägga fram kläder och packa med allt som behövs redan på kvällen innan. Annars skulle jag nog säga: skippa snoozen och kliv bara upp, hur jobbigt det än känns. Minskar risken att försova sig eller att behöva tokstressa iväg för att man sov för länge.

  3. Just det här har jag nog ens aldrig varit med om 🤔 och jag förstår inte hur folk inte får det att funka 🤔 jag menar absolut inte att gå på ngn men för mig är det snarare tvärtom, jag trivs när jag vet att jag har mkt inbokat och kan bocka av grej efter grej, då slipper jag tänka – jag är en övertänkande i många skeenden och vill gärna slippa tänka. Just nu när jag är student så har jag definitivt inga problem med morgonrutiner – går upp 06 varje morgon oavsett vardag eller helg. Men för mig har det alltid handlat om att prioritera.

  4. Det ger en tankeställare och att fundera lite på vad jag gör på morgonen, kan jag göra annorlunda, och som du säger det kan vara en liten sak, gör det inte till något avancerat bara för att det ”ser bra ut”…

  5. I vanliga fall pågår min norgonrutin hela vägen en timme in på arbetsdagen. Vaknar 05:40, upp klä sig, borsta tänder och sminka sig, ta ryggsäcken som är preppad med allt jag behöver för dagen. Iväg till jobbet på sjukhuset. Byta om, lämna matlåda i kylen, ta en kopp landstingskaffe och sen läsa på om mina patienter. Prata ihop mig med min uska och kl 08 är det dags för morgonmediciner. SEN kan vad som helst hända.
    Vill egentligen bara säga att även för oss skiftarbetare kan man ha en bra och trevlig morgonrutin även om den inte KAN innefatta morgonpromenad, lugn stund hemma med tidningen osv.
    Kram!

  6. För mig som alltid har varit en #morgonpiggjävel så är det mer en utmaning att sova så länge som jag behöver. Mitt tips för att slippa stressa är dock att, även om du är morgontrött, ändå vakna en liten stund innan alla andra, då kan jag tänka över dagen i lugn och ro, packa väskor, förbereda frukost, göra en kopp te. Jag tänker mycket mer effektivt utan två barn som lever om och kräver min uppmärksamhet och då får jag känslan av att ligga steget före vilket räddar hela dagen.

  7. Jag har en ganska enkel morgonrutin, det finns bara 2 heliga punkter. Morgonpromenaden med hunden, för han måste ju ut (stort plus på det!) och mitt te. Sen är jag öppen för kompromisser men de där två är inte förhandlingsbara.

  8. Haha! Tack Fia! Även fast jag inte har barn så är mina arbetsdagar sjukt krävande och jag är tidigt på jobbet. Jag har länge försökt skapa en morgonrutin, men det stressar mig nästan bara mer, dessvärre. Haha! Kram på dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag är trött på mig själv. Ge mig dig!

Ptfia
Hej! När jag skriver det här är klockan 21.09 och jag har precis landar i soffan efter en lång dag som innehållit babysim, häng med vänner och deras bebisar, promenad in till kontoret, en snabb inspelning för en grej, mellanmål, lämna bebis till Kim, leda min gruppträning, cykel hem och nu dusch och mat. Och när jag började fundera på vad jag eventuellt skulle kunna skriva om så insåg jag att jag är så trött på mig själv. Vill mycket hellre få höra om ert liv! Hur har er dag sett ut? Hur har den känts? Vilka olika känslor har den innehållit? Ge mig dig!

Har visst bara en nyvaken bild på mig själv från idag … resultatet av att Edith ”stylade” mitt hår imorse. Yvigt!

  1. Lite sen kommentar kanske, men jag har en riktig söndag idag med sovmorgon, bloggläsning, brödbak, serier, Bodypump och sen lite mer netflix. Precis vad jag behöver efter att ha överlevt min andra vecka på universitetet, och därmed fest både fredag och lördag kväll. Ja, tacka vet jag balans i livet <3 Kram!

  2. Min dag bestod av en inre stress och angest. Forkylda barn som kravde mycket narhet. Bada ville ha narheten samtidigt men var och for sig. Var svart att hitta en balans. Mycket mys i soffan som vanligtvis uppskattas,men kande angest av all narhet,borjade tillslut kanna mig lite kvavd,en tuff och jobbig kansla nar det handlar om sina barn som betyder mest i hela varlden. Langtade sa till den stunden nar det fanns tid for att andas i lugn och ro utan att ha nagon pa mig,nar sambin skulle komma hem. Tiden for det kom inte pa hela dagen. Sambon jobbade over. Langtade efter en lugn stund med yoga. Full rulle med mycket narhet och missnojda barn. Tufft for psyket men andningen jag lart mig i yogan fick ner stressen inombords anda for en stund. Hjalpte mig aven nar illamandet pga rejal trotthet kom. For andra kanske det later som en mysig dag men for mig var det tufft. Fick lite hjalp av bror min som kom pa spontanbesok. ses inte sa ofta da vi bor i olika stader. Dagen var pa det stora hela bra,for det basta som finns ar att fa vara mef barnen. De ar snart 3 och ett,ska tillagga att yngsta ammas och det ar inte alltid mysigt. Sammanfattningsvis en dag med mycket narhet,film,inre kanslostormar med en nypa friskluft.

  3. Jag är också riktigt trött på mig själv. Gav fel välling till bebisen vilket resulterade i steeeenhård mage och panikskrik. Fick precis ett sammanbrott på min sambo också som bara jobbar och jobbar, sämst på att prioritera mig och vår gemensamma dotter. Nu rann bägaren över liksom. Han blev ledsen. Jag blev ledsen.
    Trött på andra människor som alltid pratar om sig själva och aldrig är intresserad av någon annan.
    Men mest av allt så är jag ändå så glad över att alla runtomkring mig är friska. Att vår dotter är frisk.
    Tänk att allt annat är bara som en fis i rymden. Vår dotter är frisk. Livet är piss, och helt underbart på samma gång

  4. Är också trött på mig själv. Har egentligen ett i många ögons perfekt liv. Träffade min sambo när jag va 19, har köpt hus tillsammans. har fast anställning med bra lön, får se stora delar av världen i jobbet. Fyller 25 snart och börjar få lite smått panik. Är det detta livet jag ska leva nu? Ska jag spendera resten av mitt liv med honom?! Älskar honom såklart och vi har så gott som växt upp ihop till de individer vi är idag. Men kan inte komma över känslan av att jag missat att leva livet. Känner mig som 35 fast jag bara fyller 25. Har en lite längtan efter att inreda en egen etta. Klara mig själv, dansa och göra vad jag vill, när jag vill med vem jag vill. När jag egentligen borde va och emellan åt såklart också är superglad och tacksam över det livet jag har idag. Känner mig som definitionen av krisen själv.

    1. Jag tror att alla hamnar i såna stadier i livet. Även jag har gjort det. Men så går jag ut med vänner, dansar å har kul. Och så hör jag också baksidan – att vara singel å ensam. Då känns det genast inte så mycket ”grönare på andra sidan”. MEN jag tycker att känner du som du gör, fundera ordentligt och känn in. Skulle du vara lyckligare själv eller ångra dig?
      Många kramar

  5. Hade min första ”riktiga” idrottslektion idag. Har tidigare bara kört teori med mina elever men idag körde vi ett cirkelpass med olika övningar och knöt an till teorin. De var så glada efteråt och så nöjda! Även om jag körde slut på dem så var de så glada och ville ha flera sådana här pass. Är så stolt över mig själv!

  6. Har blivit kallad till en andra intervju till ett jobb som jag verkligen vill ha! Känns spännande och lite nervöst. Jag är ganska förkyld så jag ska spendera kvällen i soffan, har avbokat kvällsplanerna (du har lärt mig!). Dessutom är det torsdag, vilket innebär att mina barn kommer hem imorgon efter en vecka hos sin pappa!!!!! ❤️ Längtar så jag tror jag ska tuppa av! Pratade nyss med 5-åringen i telefonen och han förkunnade att han längtar minst lika mycket! ❤️

  7. Idag har jag haft skolfotografering på jobbet och sedan fixat naglarna. Vi firar sambons födelsedag med tjälknöl till middag och jag ser fram emot vår träningsresa i oktober nästan lika mycket som jag längtar efter kallelsen till första ultraljudet!

  8. Sist jag ”talade ut” på din blogg så var jag så himla ledsen över att jag var ensam singel i min bekantskapskrets och utbränd. Nu är jag tillbaka på mitt jobb. Lite trött men som en ny människa jämfört med i våras. Jag har träffat någon. Visserligen bara i tre veckor men det känns så himla bra och jag ska på en jättespännande jobbintervju på onsdag. Tänk hur livet helt plötsligt kan vända så jag måste säga att min dag (även om jag är trött) känns så himla bra!

  9. Igår var en bra dag! Försöker att njuta så mycket jag kan av mina sista mammalediga veckor. Vi tog en promenad på förmiddagen i frisk höstluft (älskar!). Sen tog vi tåget in till stan med två andra mammor+bebisar, vi åt lunch tillsammans och pratade sedan gick vi till Rum för barn på Kulturhuset. Så himla stimulerande för våra små (10-11 månader). Böcker, spännande saker att titta på, små kompisar och sångstund. De slocknade så fort vi la de i vagnen och skulle åka hem. Åt rester till middag och tränade cirkelfys på kvällen.

  10. Dagen har varit bra och känslosam!
    Har haft gips senaste 7 veckorna för att jag bröt foten i somras. Idag var det äntligen dags att få åka och ta bort det.
    Såå glad över att bli av med gipset – och såå ledsen man blir när man blir av med det också. Konstigt nog saknar man ”tryggheten” att foten varit på plats och inte kunnat skadas. Nu känner varje steg man tar som Bambi på hal is och sååå stel och orörlig. Som att börja från noll.
    Imorgon är en ny dag och då ska jag börja hos min sjukgymnast för att rehabiliteras. Då tror jag allt kommer kännas lättare. Jag ska se detta som en utmaning jag ska greja galant!!
    Så skönt det kändes att få dela med sig om sin dag! Tack!!❤️ Och du.. din blogg och instagram är fantastisk inspirerande! Kram Maja

  11. Jag är arbetslös för tillfället så jag fyller mina dagar med hundpromenader, målning, lite träning om jag känner mig hågad. Idag ska jag köra några maskiner tvätt och nu började ju ridsport-VM igår så eftermiddagar och kvällar är räddade. Gäller bara att inte sätta i sig för mycket skräpmat framför tv/dator bara.

    Än så länge har det bara gått 2 veckor så ångesten har inte börjat komma krypande, ekonomin har ännu inte börjat ta stryk. Allt detta kommer och det vet jag men än kan jag njuta av sovmorgnar, långa promenader och ofantliga mängder te i soffan med mina favoritböcker. Ångesten kommer, jag vet till och med exakt när (första utbetalningen från A-kassan) och då blir det skitjobbigt. Men just här, och just nu, är det ganska bra 🙂

  12. Vi är mitt i en budgivning på ett hus jag verkligen vill ha men det börjar dra iväg och jag börjar tappa hoppet. Ska vi någonsin kunna köpa ett hus… Vad ska man prioritera? Vad är ett rimligt pris? Tusen frågor och egentligen känner jag mig bara trött på att titta på hus. Är en känslomässig bergochdalbana av mycket besvikelse.

    1. I feel you! Vi har letat hus i snart 1,5 år och det känns som att livet lite står still nu när vi fortfarande trängs i vår lilla etta på 38 kvm.. Som att livet är på paus och börjar först när vi skaffar hus och får komma ut på landet och andas frisk luft, ha tid och plats för våra intressen (musik & yoga), när det finns plats för att bli fler i familjen.. Tack & lov fungerar det riktigt bra att bo i ettan då vi har samma syn på hur ett hem ska skötas, delar lika på allt som ska göras och respekterar varandra – och därmed fortfarande är väldigt, väldigt kära i varandra. Det är något positivt att ta med sig i framtida projekt i huset (vid klassiska skilsmässo-projekt som renovering etc 😂) och dessutom kan vi spara sjukt mycket pengar då vi bor billigt idag. Man får nog försöka fokusera på de ljusglimtar som finns när man är frustrerad och trött på ett evigt letande och budande men jag vet – det är sjukt svårt ibland när längtan tar över. Som någon skrev, drömhuset kommer när allt är rätt! Kram!

  13. Hej! Gårdagens början spenderade jag framför datorn. Jag och min man gick igenom skolmaterial som vi jobbar med. Fick problem med en PP och vi väntade på support. La i en tvätt och städade bort högar med duvskit på vår uteplats. Vi fick ett fantastiskt besked att vi fått vårat rekomendationletter så nu kan vi söka visum för ett år till här på Sri Lanka. Sedan tog jag cykeln till parken jag springer i och avverkade 3 km och tog mig hem igen. Lagade spenatsoppa och det fick bli glass med palmsirap till efterrätt. På kvällen fick vi veta vad som var fel med PP så nu får vi jobba vidare med materialet. Somnade tidigt!
    Mvh Annika, Negombo, Sri Lanka

  14. Yttligare en morgon med stress och irritation.
    Även fast jag noggrant planerat och strukturerat kvällen innan.
    Har lovat mig själv att sluta stressa och leva i nuet. Men som vanligt räcker det att något barn vaknar på dåligt humör. Eller att dagens utstyrsel inte duger. Så hamnar vi efter och får skynda oss till skolan.
    Jag känner svetten som rinner på ryggen och en misslyckande mamma känsla när jag anländer på skolan. Möts av alla glada mammor och pappor som glatt vinkar av sina barn.
    Själv plockar jag upp alla kläder som ligger utsprida över korridorsgolvet. Och säger ännu en gång med mörk och irriterad röst. Häng upp kläderna på era hyllor. I river ner lådan på hyllan för att hon ska ha sin ponnyhäst. Medans L hittat sin bästa kompis och står och flamsar och hoppar runt.
    I samma stund sticker Fröken in sin näsa och meddelar att alla ska vara ute idag på morgonen.
    Suck! Klockan är redan två minuter över och min äldsta dotter börjar idrotten nu.
    Vet att jag själv börjar jobba snart. Måste skynda mig ut och ta över hunden som hon passat medans jag var inne.
    Säger hej då! Springer ut! Möter en annan mamma jag känner sen tidigare. Morsar lite snabbt och får känslan av att alla glor på mig.
    Kommer fram till hunden som aldrig kan vara ensam utan att yla. Pussar på min dotter och ber henne skynda sig. Vänder snabbt över gårdsplan och går in på skogsstigen ihopp om att hunden ska lyssna och sluta dra. Och istället göra sina behov. Så jag kan lämna han till hundvakten. Mina tankar om lydnadskursen jag missade i måndags ekar i mitt huvud. Och jag känner att det dåliga samvetet kommer över hundens dåliga uppförande. Han är ju bara tio månader!
    Med svettiga kläder och 2000 i puls tittar jag på klockan och ser att jag redan missat tre bussar. Tar cyckeln istället och trampar ner mot stan i full fart.
    Parkerar cyckeln utanför och springer upp för dom fyra långa trapporna.
    Går in genom dörren och slänger av mig kläderna. Skit! Just det! Personalmötet var på morgonen. Stiger in i lokalen med en flämtande förlåt! Dörrren slår igen bokomslag mig med en stor smäll. Chefen sneglar på mig med besvärlig blick!
    Ångest! Jag som har utvecklingssamtal idag på skolan och måste gå tidigare.
    God morgon kära onsdag!

    1. Ibland behöver man höra att man inte är ensam. Du är inte ensam. Ensamstående mamma med barn på halvtid, hus, ett heltidsjobb, studier 100%, försöka vara bra rolig duktig mamma och en bra rolig effektiv person på jobbet och få godkänt i alla kurser på det. Känner igen svetten, stressen och hjärtat i halsgropen. Njut av alla små härliga stunder och hitta tid till bara dig där du andas och gör något där kroppen varvar ner. Du är inte ensam 💕

  15. Jag är tillbaka i min hemstad (en småstad), har bott här i sex veckor nu. Jag flyttade hem för att söka nytt jobb (har bott i Tyskland och fick helt enkelt nog av min vardag där) i Norden. Nu har jag fått nytt jobb i Danmark och ojojoj så svårt det ska vara att flytta till ett annat nordiskt land… skattenummer ska fixas FÖRE jag börjar jobba, det duger inte att fixa det en dag efter att kontraktet trätt i kraft. Så nu har startdatumet skjutits fram med en månad för att jAg ska kunna ansöka om skattenumret. Är alltid så nervös för såna här byråkratiska saker, tänk om jag missat nåt… vad lär vi oss av detta? Åk för guds skull först utomlands för att studera, du får skattenumret dag ett (har bott två omgångar i Tyskland eftersom jag först åkte dit för studier och senare för jobb) bara att visa upp antagningsbrevet till uni, pass/id och hyreskontrakt. nämnas kan också att det var jag som fick upplysa HR om alla byråkratiska regler 😂 nåja, gårdagen slutade bra eftersom jag äntligen tränade spinning igen med min mamma.

  16. Jag hade en bra dag, massa energi! Lite strul på jobbet då vissa saker blev försenade och det skapade en del frustration men jag tränar på att hantera det. Älskar iaf att vara tillbaka på jobbet efter min mammaledighet!

  17. Gårdagen var en sån dag där jag gick hemma hela dagen och hade en känsla av jag inte fick nånting gjort.
    Pluggar till förskollärare och hade hemmastudier, ska skriva på en uppsats. Hade verkligen hela dagen på mig och tänkte att jag skulle komma långt. Icke.. satt nog totalt 30 min på hela dagen. Sprang mest runt och fixade, låg i soffan och tittade på Vänner, stickade en tossa. Slog så mycket på mig själv i tankarna för att jag är ”så jäkla lat och aldrig kan ta tag i mitt liv och sluta skjut upp och detta var jävligt dumt hörrudu”
    Men! Nu när jag skriver detta så inser jag att jag faktiskt fick saker gjort. Jag fixade i lägenheten, jag tittade på min favoritserie och jag stickade faktiskt något som blev nåt. Jag lagade mat och skrev iaf lite på inlämningen. Jag har dessutom blivit väldigt förkyld, så kanske behövde en dag där jag tog det lugnt. Jag behövde kanske det här igår. Nästa gång det blir såhär ska jag försöka inse det direkt och istället för att bli arg på mig själv – njuta av det jag gör och känna att det är viktigt att bara göra det man känner för/behöver/vila. Och sen ta nya tag. Och det är precis vad jag ska göra idag – ta nya tag.

  18. Min gårdag var en berg och dahlbana med känslor!
    Var otroligt trött, steg upp ur sängen 11,30! Gick till soffan och la mig och var slut som människa. Dåligt samvete flög över mig att vara så trött, dömande tankar snurrade i huvudet hur dålig jag var som var så trött!
    Fick akuttid till ortopeden med min hand.. fick kortisonspruta. Kände mig otroligt svimfärdig efter så fick ligga kvar ett tag, vet inte vad som hände har aldrig hänt innan!
    Väl hemma med en otrolig smärta ligger jag hemma och är så trött på smärta, trött på att vara så trött! Tog mig och tränade ett lätt pass och efter det var jag som en ny människa! En mkt känslosam dag!

  19. Min gårdag blev riktigt, riktigt bra. Höll en föreläsning + workshop som blev lyckad och uppskattad och det gör en ju alltid glad. Sedan fick träffade jag en mentor och vän som gav mig galet bra råd i en oanad situation som jag funderar mycket över. Så värdefullt att omge sig med überkompetenta människor då 🖤

  20. Hade en bra och mysig dag igår.

    Jag och Elliot (min son på snart 13 månader) tog en mysig frukost på bageriet nedanför oss. Han satt tyst och lugn i 45 minuter, kollade på folk och åt ostmacka. Sedan gick vi över gatan till öppna förskolan i kyrkan. Vi började där på babysång när han var 3 veckor, så pedagogerna känner oss väl och jag grät en skvätt i maj när terminen var slut. Dom har varit så stöttande och underbara. Två otroligt fina kvinnor som jag verkligen kunnat öppna mig för. Prata om allt som känns utmanande med att bli förälder, allt kul och bollat allt från föräldrarollen till företagsideer.
    Till min glädje har dom nu startat öppna förskolan där nu. Så det var ett kärt återseende.

    Elliot slocknade i 2.5h efter det. Eftersom jag kom hem till ett nystädat hem hade jag inga måsten. Så jag bara låg på soffan i dessa 2.5h och surfade, läste och lyssnade på podd. Så välbehövligt och skönt!

  21. Började nytt jobb i tisdags men har ännu inte fått jobba något. Jobbar som vikarie och ska bara rycka in när någon ordinarie är sjuk, så det är väll inte så konstigt egentligen. Men då verksamheten har runt 60 anställda och jag fått höra att vikarietjänsten som jag har brukar landa på runt 70-80 % blir jag ändå orolig för hur det ska gå och om det jag hört verkligen stämmer.

    Lämnade ett annat, fruktansvärt tråkigt men välbetalt heltidsjobb för detta jobbet, och känner mig just nu väldigt osäker på om det var rätt beslut. Att bara gå hemma flera dagar i rad gör mig rastlös och en känsla av att inte göra tillräckligt mycket ”bra” och ”meningsfulla” saker infinner sig.

  22. Jag hade en parodi-dålig dag igår. Är sjukskriven för UMS sen två år tillbaka och igår hade jag en dag med läskigt låga energidepåer. Var ändå tvungen att ta min favorithöna till veterinären eftersom hon haft en böld under foten några veckor o den blev inte bättre.

    Så skrapar ihop mig o kommer iväg. Väl där står jag o håller i Sot som hönan heter o veterinären skär i foten. När han säger att jag ska titta på såret för att han vill visa att det tyvärr är en tumör o inte en böld så känner jag att jag håller på att svimma. Så jag får lägga mig på golvet till undersökningsrummet och medan jag ligger där, yr o illamående o svimfärdig i kläder som man kan krama min egen svett ur måste jag upprepade gånger förklara att jag INTE alls vill ta hem och äta min höna utan vill att hon ska få en spruta där och då. Vilket hon tillslut får. Känns som att jag är med i en sketch ur hipp-hipp.

    Jag får vatten och kvicknar till, sot får sprutan och somnar in och jag lyckas på nått sätt ta mig hem. Väl där öppnar jag boken där jag för register över mina höns o när jag ska fylla i sots dödsdag så ser jag att det också är hennes första födelsedag. Kändes på nått sätt som ironiskt o orättvist slut på den dan..

    1. Alltså, Styrkekramar till dig o finafina Sot som fått somna in. Saknar min bästis höna Majsan när jag läser detta. ❤

  23. Min gårdag var toppen! Började dagen med plugg tillsammans med en kompis, skriver just nu C-uppsats och är färdiga sjuksköterskor i januari. Efter det åkte vi tillsammans och gjorde lashlift, något som vi spontant bokade in i förrgår för att belöna oss själva lite grann 🙂 efter det tog jag en promenad med en annan kompis som slutade med plommonplock i hans föräldrars trädgård. Efter det åkte jag hem och fick besök av min dejt, vi lagade mat tillsammans och hade mysigt. En riktigt bra dag med andra ord!

  24. Så fint att du ger oss utrymme att skriva av oss Fia! Det är skönt både att få ventilera tankar och att få läsa andras tankar. Trösterikt på något sätt.

    Idag har jag känt mig obekväm i min kropp. Har velat dölja den hela tiden och sneglat på alla andra människors snygga kroppar och snygga stil. Varför är inte jag lika snygg som dem? Sambons komplimanger och det faktum att han avgudar mig går liksom inte in. Jag behöver mer bekräftelse! Men vet inte hur. En positiv sak idag var att vi åt kvällsmat tidigt på kvällen vilket var jätteskönt! Behöver mer rutiner överlag så här i början av en ny termin men det blir lätt att det slarvas med mattider (och även intag av mat) och sovtider. Just det, jag åt ju faktiskt frukost idag! För första gången på länge. Det var gott och jag kände mig stolt 🙂 Hoppas kunna äta frukost imorgon också!

    Kramar till alla <3

  25. Hade en rolig jobbdag och tog ett bra beslut att gå en promenad med en kompis som jag inte träffat på länge efter jobbet, välbehövligt med frisk luft och en pratstund. Lyckades ändå stressa upp mig under kvällen över en jobbsak som jag verkligen inte kunde göra något åt där och då. Kändes bättre efter ett kort yogapass i alla fall. Blir ändå trött på mig själv när jag nedvärderar min kompetens i jobbsammanhang vilket leder till onödig stress och oro för att ha gjort fel när det väldigt sällan är fallet. Skönt det var att skriva av sig lite.

  26. Min dag har varit ok men känslorna har varit lite överallt idag. Förmiddagen var trött och vi var tvungna att gå till affären för katterna hade ingen mat (bara lite till frukost) och jag ville inte alls men katterna behövde mat så va bara att gå ut. Sambon följde med för vi va tvungna att vara två för kattsand och kattmat väger och vi har varken körkort eller bil. Jag kände mig irriterad och grinig hela vägen dit och hem.

    Väl hemma har jag inte gjort mycket alls bara tittat på youtube i soffan och myst med katterna. Tittat på när youtubare stannat över på hemsökta ställen vilket fascinerade och skrämde mig lite men det var spännande.

    Har dock svårt att fokusera på en sak idag och telefonen har tagit över mycket. Känt att jag borde gjort det ena och det andra och är så less på hur lägenheten ser ut. Skitigt och rörigt. Städade nu på kvällen iordning köket iaf grinig över att det känns som att jag är den enda som ser och bryr mig om hur rörigt allt är. Kan inte lägga mig med en enda röra omkring mig.

    Är ofta trött och less på situationer jag inte kan göra något åt, less på dålig ekonomi och att sambon aldrig verkar kunna få ett jobb så jag slipper ta allt ekonomiskt ansvar och oroa mig för hur jag ska få ihop allt varenda månad. Varit en dag av frustration, irritation och rent av bara less. Med lite spänning och mysigt kattgos därimellan.

    Tack till all som orkar läsa igenom denna roman och för att jag fick skriva av mig lite. Kramar! <3

  27. Dagen idag har varit bra! Har varit på bra humör och tagit det rätt lugnt (inom mig, stressar och skyndar mig jämt, sååå dåligt!!! Jobbar på det!).
    Min man va hemma halva dan då han jobbar 14-00 idag. Så vi pt frukost tillsammans, Jag körde dottern till föris, va in ock handla lite på hemvägen medan han ratta ettåring hemma. Sen åkte vi toll banken och skrev på papper för att låna mer pengar inför en stor renovering som vi ska göra snart. Vi köpte thaimat till lunch, myste lite och sen åkte han till jobbet. Jag gjorde iordning en hel kyckling i en gryta men en massa gott och tjoffa in i ugnen på låg temp. Tog sen en promenad med sonen (ettåringen) i vagnen och hämta dottern på föris. Stanna vid en lekpark på vägen hem och åt mellis och lekte. När vi kom hem doftade det underbart av kycklingen. Jag förberedde tillbehör till middagen och lyckades också duscha fast jag va själv med två barn. Efter maten myste vi framför barnprogram och svärmor kom förbi en sväng. Sedan va det dax att söva sonen och sedan dottern vilket faktiskt gick över förväntan. Jag gjorde sen en kopp te och två smörgåsar och kollade på kalles och Brittas sex liv på SVT play. Satt sen en stund vid datorn och ni ligger jag i sängen och ska sova. =) En väldigt bra dag faktiskt nu när jag fick skriva ned den.

  28. Min dotter började förskolan på riktigt i måndags.
    Även om jag vet att hon har roligare där än med mig så har jag dåligt samvete. Det är en galen grej! Lämna sitt barn med främlingar.
    Jag hatar att inte se hur hon är, vad hon gör…
    Blir inte bättre av att jag är arbetslös heller. Känns liksom onödigt, fast jag vet att det inte är det. Hon behöver vara trygg där den dagen jag får jobb.

    Men.. det är skönt också. Känns fel att erkänna det!

  29. Jag tycker att jag är så trött på mig själv. Jag sätter såna krav på mig själv som gör att livspusslet blir lidande. och mitt mående. Och min sambos. Jag saknar myset i livet och att inte ”jaga” något hela tiden, vilket jag gör nu.

    Tid till matte, till jobb, till hemmet, till träning och familjen. Jag har fastnat å behöver komma ur och känna att jag duger för mig själv. Att man är bra nog.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Belöningen kom efteråt!

Ptfiayoga 8
Ptfiayoga
Ptfiayoga 2
Ptfiayoga 3
Ptfiayoga 6
Häromkvällen tog jag det bästa beslutet på länge och rullade ut yogamattan på balkongen med Kim nattade Edith. SOM min kropp behövde det. Jag gjorde inget speciellt, men det blev speciellt eftersom det gav sådan belöning i hur kroppen kändes efter. Och jag påmindes återigen om att jag inte behöver långa stunder eller avancerade positioner för att skapa en annan känsla och energi i min kropp. Några minuter på mattan kan göra stor skillnad.

När jag tänker efter så händer alltid mina bästa pass såhär när det är lite spontant och totalt kravlöst. Det enda jag sa till mig själv innan var att jag skulle sträcka ut en stund. Ingen prestation, ingen speciell tid och ingen press.

 

  1. Alltså åhh vad träningssugen jag blev när jag såg dina ben i luften så där! Är höggravid och har knappt kunnat träna något under den här graviditeten tyvärr… Ska bli sååå skönt att snart kunna göra det!

  2. Så roligt att läsa!

    Det senaste halvåret har jag verkligen upptäckt yogan vilket jag upplever hjälper mig mycket i min syn på träning och på mig själv. Även om jag numera utövar yoga regelbundet med instruktör och allt så har du inspirerat mig att även använda yogan på ett annat sätt. Du skriver ju ofta om att använda yogan till att bryta och skapa rörelse på ett annat sätt än under arbetsdagen. Jag har verkligen inspirerats till att använda yogan som ett sätt att bryta ett mönster. Jag fastnar ofta i tvingande ångesttankar och har svårt att ta mig loss eller att ens göra något över huvud taget. Igår var en sådan dag och jag bestämde mig för att göra som du brukar skriva om – rulla ut mattan och låta kroppen få bestämma det den vill att jag ska göra. Det blev en lugn, meditativ stund med mjuka töjningar och en lång stund i barnets position. Efter bara några minuter trängde sig tårarna på och det var som om ett ton sorg och ångest rann ur mig. Det fick mig verkligen att inse att rörelse verkligen kan vara ett verktyg för att bryta ett mönster. Att röra sig på ett annat sätt än vad man är van vid kan nog verkligen hjälpa till att låta tankarna och känslorna röra sig i andra banor än vad de är vana vid.

    Så, Fia, tack för inspirationen! Och tack för att du är du och fortsätter att sprida hälsosamma budskap och uppmuntra till reflektion. Kan knappt räkna alla de gånger dina inlägg har hjälpt mig att se saker på ett annat sätt.
    Stor kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

I annonssamarbete med BRILLBEE

Erbjudande till dig som är gravid!

Erik dilexit 9

Jag hade turen att få ha en relativt snäll graviditet om man bortser från det fruktansvärda måendet som kom i och med kraftig järnbrist. Jag var aktiv på olika sätt genom hela graviditeten men hade inga ramar eller regler för min träning. Dagsform och ork fick bestämma. En stor favorit var gravidyogan som utmanade och förlöste på ett sätt som var svårt att lyckas med själv. I övrigt så tränade jag med en PT en gång i veckan, cyklade dagligen och körde pass hemma med jämna mellanrum.

Hur man tränar eller rör på sig under en graviditet är väldigt individuellt, det snällaste är nog att känna in sin kropp och ork och försöka hitta något som faktiskt kan ge en mer energi.

Läs mer här! 

Nu får ni 15% rabatt på min onlinekurs i gravidträning hos Brillbee. Ange: PTFIA15

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Varför är vi så rädda för ilskan?

Ptfiablogg0 2
Jag och en vän pratade om det faktum att hon har svårt att gråta. Jag är ju likadan när det kommer till att gråta av sorg eller för att visa mig svag. Jag biter ihop så länge jag kan. Men det är inte så konstigt. Har ni tänkt på hur vi behandlar våra olika känslor i vårt samhälle? Glädje, lycka och positiva känslor får sitt utrymme. Man ska vara glad. Man ska tänka positivt. Man ska älska. Men ilska, sorg, smärta, frustration, negativitet och allt det där tystas ner. Det blir obekvämt. Det stängs in. Vi lär oss tidigt att man inte får spela ut hela sitt känsloregister. Jag är övertygad om att det här, som kan verka som en bagatell vid första anblicken, påverkar oss mer än vi tror.

Skulle vi må bättre om vi vågade agera ut vår frustration, ilska och även de jobbiga och negativa känslorna när de drabbade oss istället för att trycka dem inåt? Skulle vi ha mindre psykisk ohälsa om vi vågade vara helt ärliga med hela vårt mående och visa oss precis som vi är? Jag tror verkligen det. Ändå får jag jobba aktivt varje dag med att bli bättre på att släppa fram alla mina känslor eftersom jag är lika påverkad som alla andra av vår norm som säger att vi inte ska gråta och enbart älska livet.

Vad tänker ni om det här?

  1. Som jag har fått jobba med det här, och troligen alltid kommer att behöva göra i större eller mindre utsträckning.

    Som högkänslig föddes jag in i en familj där några känslouttryck var okej, behärskat skratt till exempel. Men de flesta var det inte: att skrika för att man var arg, gråta när man var ledsen eller bara sitta tyst och ”sur” för att man, gud förbjude, hade en dålig dag ansågs mycket dålig uppfostran. Till och med alltför högljudda skratt ansågs störande.
    ”Så bär man sig inte åt!” Jag kan fortfarande höra det i mitt huvud.

    Nu som vuxen är den enda restriktionen jag sätter på mig själv tidpunkt, okej, jag är på jobb, om det inte är oundvikligt kanske jag kan hålla ihop om sammanbrottet tills jag kommer hem (ibland går det, ibland inte). Då får jag sitta på hallmattan och gråta så länge som det behövs. Ilska och frustration skriver jag av mig i långa texter som jag sen, när jag är redo, raderar. Tårarna får komma, så ofta och så mycket som behövs.

    Jag har också lärt mig att respektera min högkänslighet, särskilt om jag befinner mig i ett stort sällskap. Då tar jag hunden och går en runda, pausar från känslofesten (nej, ingen annan får följa med) och när jag är lugn kommer jag tillbaks. Vad ”folk” tycker om det skiter jag faktiskt i, mitt mående är mitt ansvar. Men vad svårt det är ibland, att leva med hela känsloregistret och inte bara de känslorna som är socialt accepterade eller ”god uppfostran”.

  2. Jag sa, till psykologen jag gick hos, ofta att ”jag blir ledsen…” och tillslut undrade han om jag blev ledsen eller arg? Vi kom då fram till att jag hade svårt att skilja på dessa två känslor. När jag blev arg grät jag och uppfattade alltid det som att jag blev ledsen. Det tog en hel del övning för mig att skilja på arg och ledsen och även att våga erkänna att jag blev arg, inte ledsen…

  3. Jag har inte det problemet längre. Det gick många år utan att jag grät, fast jag verkligen borde ha gjort det ofta! Men sen när det väl brast, då kom allt på en gång typ och nu har jag lärt mig att släppa fram känslorna när de kommer, oftast blir de inte lika jobbiga då. Ala känslor är ju bra liksom, vem har bestämt att det är dåligt att vara ledsen eller rädd, men bra att alltid vara glad?

  4. Tänker att det kanske beror lite på att en gärna vill vara med och upprätthålla ”den goda stämningen” lite med? Dels eftersom det är tabu att vara arg/ledsen in public men också för att det ofta blir konstigt och tafatt om inte alla är glada och trevliga. Vad som sedan är hönan eller ägget där är en annan fråga… Själv är jag å ena sidan rätt hetsig och kan snabbt svänga mellan irritation/frustration och glädje. Gråter mycket med om än inte så ofta bland folk. Men när det gäller ilska har jag jättelång stubin och i gengäld vill man inte att den bränner av för då blir jag jättearg. Lustigt ändå hur man fungerar. Tack för intressant morgonreflektion!

  5. Jag tror absolut att vi skulle må bättre om vi vågade visa våra känslor oftare. Mitt under en terapisession i vintras insåg jag att jag tryckt undan en sorg väldigt länge, nästan hela mitt liv när jag tänker på det. jag kunde inte sluta gråta av sorg och av insikten jag fått under terapin. Jag måste helt enkelt bara bearbeta en väldigt tung sak som gjort mitt liv svårt på så många sätt. Tårarna kom som ett vattenfall, jag kunde inte hejda mig och storgrät på jobbet. Tack och lov insåg min chef allvaret och att jag inte kunde jobba i det skicket.

    Sorgearbetet var så fruktansvärt jobbigt men ack så nödvändigt för att kunna gå vidare i livet och lära mig leva med sorgen. Om jag bara hade börjat sörja lite tidigare så hade jag nog sluppit en del otrevliga saker och tagit mer hand om mig själv. Men bättre sent än aldrig, jag är tacksam för att jag tog tag i sorgen och nu förstår mig själv bättre, för efter mitt långa vattenfall av tårar följde faktiskt en lättnad.

    1. Jag förstår dig till 100%.
      Min familj var med en vidrig händelse där vi förlorade en familje medlem. Jag tog tag i sorgen efter 10år när jag träffade Min sambo. Och oj vad ont de gjorde, men så stark det har gjort mig. Det blev faktiskt bara bättre efter det, även om livet såklart är skit jobbigt många gånger <3

  6. Jag är väldigt känslig o har jättenära till gråt o skratt. Är nästan alltid glad vilket en del nog kan uppfatta som störigt. Så antingen glad eller ledsen. Arg kan jag typ inte bli. Jättekonstigt nu när jag tänker efter.
    Självklart blir jag arg/irriterad vid orättvisor o elaka ord från omgivningen. Hatar elakheter. Skulle absolut behöva bli bättre på att säga ifrån.

    Lite rörig kommentar från mig =D

  7. Har också tänkt mycket på det här. Hur orimligt det är att glad och peppig och superpositiv ska vara normen. Livet är tufft på väldigt många sätt. Och om man inte får ventilera vemodet/sorgen/rädslan/ilskan eller vad det än må vara så har det en tendens att växa inombords.
    När man visar även de känslor som brukar anses mindre charmiga och är ärlig med hur man känner/mår tror jag också det minskar på så många avstånd människor emellan. Det har i alla fall jag fått uppleva. Men det innebär ju en sårbarhet som kan vara svår att våga, speciellt om man är van att gömma många känslor, eller brukar bli kritiserad för att man är ”så känslosam”
    Tack för att du är så ärlig och jordnära, och lyfter sådana här frågor! ❤️

  8. Jag känner igen mig, fast typ tvärt om! Jag relaterar otroligt till normerna som säger att vi inte får vara arga/ledsna, men just på grund av att jag är en person som har väldigt nära till både ilska/frustration och gråt. Jag är en känslomänniska (på gott och ont) som visar känslor rätt stort och kraftfullt åt båda hållen, men det är alltid alltid alllllltid just ilskan/argheten som blir uppmärksammad/påpekad av min omgivning. ”Hon har så lätt att bli arg” ”hon blir ju arg för ingenting” ”man får ju inte säga nånting kring henne, då blir hon ju bara frustrerad/arg”. Det gör att jag känner mig konstant lite i vägen och för jobbig, vilket ju är orimligt! Önskar att fler vågade känna mer och tydligare, åt båda håll! Och faktiskt vågade säga ifrån mot orättvisor/galna saker som händer, så slipper vi få som faktiskt agerar/känner starkt bli dom som blir utpekade som ”arga personer”.

    1. Och! Jag vill tillägga att jag ser det som en otrolig styrka att jag vågar vara arg/säga ifrån/vara ledsen (både öppet och privat) när något händer som inte jag accepterar. Men när samhället/normerna säger tvärtom är det ibland svårt att känna sig som just en rimlig person…

      1. Åh jag känner igen mig i din kommentar! Jag får alltid höra att jag överreagerar och ”du behöver inte bli så arg” eller ”det va väl inte så farligt” osv. JO för mig!!! Vill jag bara vråla då…för MIG känns det så här och JAG tar illa upp av det här osv.

        Jag känner mig alltid konstig eller jobbig som har så stora känslor kring mycket och som andra inte alltid förstår.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Måste sluta köpa mellanmål för 70 kronor

 5b8303dc4941d 5b8303dc49474mellanmal 6.jpg
 5b8303e4ebe6a 5b8303e4ebeb0mellanmal 10.jpg
Jag vill bli bättre på att ta med mig mellanmål hemifrån. Hade en bra rutin för det innan jag fick barn men nu har den liksom prioriterats ner vilket gör att jag ofta köper något orimligt dyrt (som häromdagen: en raw bar och en juice med bitar av cashewnötter som inte ens var god för 70:-. Så onödiga pengar!).

Min favorit är ju smoothie som förvaras i termos. Så enkelt att göra på morgonen eller kvällen innan och ta med sig. Och mer ekonomiskt än att köpa en ute för ca 80:-. Märker också sådan enorm skillnad i humör, känsla i kroppen och energi när jag äter mellanmål regelbundet och när de missas. För att försöka inspirera mig själv (och er såklart!) så avslutar vi det här inlägget med några länkar till roligare mellanmål.

Har ni något supermellis så får ni gärna dela med er! Låt oss inspirera varandra.

Läs mer: 

Recept chokladbollar med dadlar!

5 tips på roligare mellanmål!

45 recept med smoothies!

Recept tonfiskröra! 

 

  1. Kokta ägg och Babybell. Morötter/gurkstavar, orkar du (och gillar du) så gör en laddning hummus och ta med i en burk till grönsakerna.

  2. Mellanmålsmuffins! Hittade ett recept på banan-, morot och valnötsmuffins med mandelmjöl i. De var himmelsk goda! Sparade tyvärr inte receptet men går nog att googla fram lätt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vad är en influencers faktiska arbetsuppgifter?

ptfia
Ibland får jag höra ”du gör så mycket hela tiden”. Och funderade över varför andra kan uppleva det så men inte jag själv. Så slog det mig: Det som andra upplever är mycket olika saker är ju mina arbetsuppgifter, men man kanske inte tänker på att det är just arbetsuppgifter. Och så tror jag det generellt är i sociala medier. Vi som jobbar med våra sociala medier får ju göra många olika saker i vårt jobb. Våra arbetsuppgifter är således saker som uppfattas som roliga, knasiga och sociala. Det är nog lätt att glömma att följande är exempel på vårt yrkes arbetsuppgifter:

→ Gästa/hålla i event och träffa vänner och bekanta.
→ Spela in podd/radio/andra medier.
→ Resa på t.ex. pressresa.
→ Fota saker.
→ Berätta om dagen.
→ Medverka i media.
→ Gå till frisören pga. ett samarbete.
→ Prova nyheter (i mitt fall träningspass, mat eller hälsorelaterade grejer).
Och så vidare.

I mitt fall så gör jag inte särskilt mycket när jag är ledig. Jag är mycket hemma med min familj eller hälsar på familjemedlemmar som inte bor här, hänger med vänner, är med min familj, tränar och njuter av att inte göra så mycket. I mitt jobb så händer det saker hela tiden så behovet av att göra mycket när jag är ledig finns inte riktigt. Jag känner att jag får uppleva så mycket i mitt jobb att det räcker och blir över.

Jag vill bara påminna om att det vi ser influencers göra är en del av arbetet. Att gå på en middag med ett företag som lanserar en ny produkt är lika mycket en arbetsuppgift för en influencer som att svara på mail eller göra kvittoredovisning, vilket jag tror är viktigt om att påminna sig om ibland.

  1. Vill uppmuntra en sak! Jag tycker det är så BRA när du delar med dig av känslor och tankegångar i stunden, som t. ex. i frustrationsinlägget. 😉 Låt inte de elaka kommentarerna begränsa dig! Att vara människa är inte alltid lätt, och genom att prata ut / uppmärksamma att det inte alltid är bra så blir livet lättare – både för de som lyssnar och de som luftar!

    TACK för att du är du <3 Vi finns här för dig när du vill dela med dig av mer frustration eller annat!

  2. Inte alls relevant till inlägget men måste fråga vad du använder för smink till vardags? Ser alltid så naturligt och fint ut! Eller har du bara så perfekt och jämn hy i dig själv?

    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ordbajs 193692

Ptfiablogg 19
God morgon, måndag! Vilken helg! Jag tänker dels på det som pågått här inne bland kommentarerna till de senaste inläggen och såklart på valet igår. Valet – ja, vad säger man ens? Allt är så oklart nu och det verkar som att ingen vet hur det här kommer att bli och lösas. Känner mig nästan lite bakfull efter anspänningen och den sena kvällen igår. Hur känner ni?

Och angående alla kommentarer på de senaste inläggen: Tusen tack för all kärlek, stöd och pepp! Det värmer verkligen. Ni som skrivit och oroat er för att jag ska ta illa upp eller bli ledsen, det är ingen fara. Just den här gången så tog de elaka kommentarerna inte eftersom de gjort tolkningar utifrån saker som de faktiskt inte vet något om. Jag och Kim är helt trygga med att jag och Kim gör vad som är bäst för vår dotter och vår familj. Som jag skrev så skriver jag om en så liten del av vårt liv och minimalt om Ediths liv att ingen som enbart följer mig i sociala medier egentligen vet prick allt. En grej som jag till exempel inte skrivit om tidigare är att Kim också var hemma de första 5 månaderna av Ediths liv. Vi var hemma tillsammans alla tre, vilket var helt fantastiskt för oss och en förutsättning för att få ihop allt på ett bra sätt.

Den här måndagen innebär kontoret, lunch med en kompis, inspelning av min podcast Ofiltrerat med Daniel Redgert och ett event med Josefine Bengtsson innan jag cyklar hemåt. En tanke som slog mig när jag läst en del kommentarer i de tidigare inläggen är att en del verkar tro att det är enbart mammans barn det första året. Alla pappor då? Det är en ganska vissen kvinnosyn när man lägger allt ansvar på kvinnan att vara hemma i ett helt år och 100% fokusera på barnet. Det är ju två personer som fått ett barn.

  1. Ja du valet blev en riktig rysare. Jag följer med spänning hur de ska få ihop detta utan SD, och ber till högre makter att de är beredd att gå över blockgränsen istället för att ta in dessa otroligt läskiga människor ute på högerkanten…

    Gällande kommentarer, jag tror man bara får acceptera att få kommentarer som offentlig person, jag har börjat borsta av mig det bara och slutat lägga vikt vid det, det gör mig inget gott så jag vägra låta det påverka mig.

    Kram på dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

”Första året är ju till för att vi ska vara enbart föräldralediga”

 5b94f8bf9c1c9 5b94f8bf9c20fskarmavbild 2018 09 09 kl 12 40 47.png
Jag fick kommentaren ovan och funderade fram och tillbaka på hur jag ska bemöta den. Det jag först kommer att tänka på är att vänligt påminna om att ni som följer mig i sociala medier får se en väldigt liten och utvald del av mitt liv – och ännu mindre av mitt barns liv. Jag berättar inte om hela mitt liv. Jag förstår att man kan glömma det ibland och tro att man vet allt om en person som man följer.

Det var intressant att se att du, Emma, valde att utifrån dina tolkningar och tron om att du vet allt om mitt liv med mitt barn, berätta för mig hur jag är och hur mitt barn mår och lider. Jag skulle kunna berätta för dig att den dagen du refererar till som att Edith skulle fått för mycket intryck bestod av ett besök på biblioteket, någon timme i lekparken och två sovstunder, vilket jag tror är ganska vanligt för en person som närmar sig ett år. Jag skulle kunna berätta att hon inte varit med mig på jobbuppdrag på flera månader och att när hon gjorde det i början så var det exempelvis i ett möte med två till fyra personer där hon ofta sov eller ammades. Och att hon många gånger sovit i vagnen med Elin eller Kim när jag gjort uppdrag. Jag skulle också kunna berätta om alla kvällar, sovstunder och helger som jag lagt mitt arbete på för att det inte ska ta tid från henne och mig. Men jag tror inte att det spelar någon roll vad jag berättar eftersom du verkar ha bestämt dig för att du vet.

Det jag istället vill prata om är det här som jag så ofta fått höra. ”Du har valt att arbeta”. Det stämmer inte. Jag har ett eget företag med två anställda på heltid. Mig själv och Elin. Och mitt företag baseras på mitt personliga varumärke vilket gör att jag rent krasst inte har något val. Jag måste fortsätta arbeta i någon grad även om jag får barn. Konsekvensen av att jag skulle stänga ner allt och vara föräldraledig i ett år eller så skulle bli att varken jag eller min anställda skulle ha något arbete kvar efter årets slut och därmed ingen försörjning. Är det rimligt?

Det provocerar mig något oerhört att få höra att ”du har VALT att arbeta”. Glömmer ni alla människor med egna företag som faktiskt inte kan stänga igen och vara borta i ett år? Skuldbelägger man även personen med egna butiker, kliniker, lantbruk och firmor eller är det bara för att jag har den typen av jobb som jag har som jag ofta får höra att jag har VALT att fortsätta jobba när jag fått barn? Här kan man ju lägga in några ord om det här med att vi i Sverige är ett av få länder i världen med så generös föräldraförsäkring, men jag orkar inte gå in på det.

Alla familjer har inte möjlighet att låta en person vara hemma på heltid av olika anledningar, men alla familjer gör sitt absolut yttersta för att få sitt liv att bli så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar. Tro mig.

 

 

  1. Viken dum kommentar rent ut sagt…..
    Som förälder vet man ju själv vad som är bra och ”passar” ens barn, alla (både vuxna och barn) är ju olika, så tröttsamt att andra ska lägga sig i och veta bäst. Och precis som du och även andra influencers säger så visar ni ju inte upp hela ert liv…..
    Bra skrivet men synd att du ska behöva försvara ditt sätt att leva.
    Kram

  2. Jag vill börja med att säga heja dig! Du är öppen och ärlig med mycket på ett sätt som få vågar! Det betyder mycket! Jag vill göra ett tillägg i diskussionen som jag ofta känner saknas kring företagande. Jag hör ofta det du skriver lyftas, att man inte har något val som egenföretagare. Jag kan tycka att man misstar sig där, att vara egenföretagare är ju ett val i sig, med perspektiv som frihet kontra eget ansvar. Jag tycker det blir fel att mena att det inte finns något val, för det valet har ju fattats en gång i tiden. Och om det inte funkar längre så finns det ju alltid nya val. Det handlar väl snarare om att du VILL fortsätta jobba med det du gör, på det sätt du gör idag, inte att du MÅSTE? Menar inte detta som negativt utan bara ett perspektiv jag tycker glöms bort ibland!

  3. Stor kram till dig! Så himla märkligt att skriva en sån kommentar. Och så typiskt att kvinnors arbete hela tiden ska ses som något vi egoistiskt ”väljer”, medan folk väldigt sällan ställer samma frågor till nyblivna pappor.

  4. Varje familj väljer den lösning som känns bäst för sig och till skillnad från många andra influensers verkar du prioritera familj, rutiner och att landa mjukt både för Edith dig och din man! Hejja dig!

  5. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över andra människor?
    Hur mycket vet vi egentligen om vad som händer bortom de korta ögonblicksbilderna?
    Ingen, absolut ingen, har rätt att se ner på någon annan om det inte är för att hjälpa den personen upp.
    Och tjejer, vi kan/bör och ska hålla ihop, lyfta, stötta och hjälpa varandra, tänk så starka vi är då.
    Fia gör sitt bästa, liksom de flesta av oss, ibland är det underbart och ibland går det åt skogen, så ser livet ut och det är vackert.
    Kramar till er alla!

  6. Och du verkar inte ha läst min kommentar. Problemet ligger i att hon tror att hon är 100% frisk, kan arbeta på som innan hon blev mamma/sjuk utan konsekvenser, förändringar eller andra prioriteringar.Hon har själv valt att ha ett företag, bli mamma, kombinera dessa+ att hon tror att man kan arbeta på som vanligt. Trots eget företag och ha ett barn. I varje inlägg hör man fia ”gnälla” utrycka sin frustration men nej. Hon har själv valt detta liv, om det är så jobbigt att rätta sig numera efter ett barn be om hjälp och sluta gnäll.Dom är två föräldrar som har satt Edith till världen.

    1. Jag har två barn och pluggar heltid vilket jag har valt själv och hör och häpna, jag gnäller jävligt mycket om hur jobbigt det är emellanåt. Det är ok att uttrycka sina känslor vettu. Stötta dina medsystrar istället för att skriva såna här kommentarer?

    2. Om du upplever det som gnäll som du inte vill höra, sluta följ?
      Om någon person är frisk eller inte är väl knappast upp till varken dig eller mig att bedöma.
      Om du läser hennes flöde så borde du rimligtvis ha läst att hon ändrat sin arbetssituation sedan hon fick barn? Min upplevelse är ändå att dom flesta som går tillbaka till jobbet efter föräldraledighet förväntas jobba som vanligt , med eller utan eget företag.

  7. Att du ens behöver svara på den här kommentaren är så sorgligt! Vill bara skicka all kärlek och värme till dig, du gör ett så bra jobb både som mamma och egen företagare. Du är grym, kom ihåg det! Allas barn är olika, men vi blir alla frustrerade och tappar tålamodet ibland, det är fullt normalt! Tack för att du lyfter oss ”företagar-mammor”, jag vet precis vad du menar med allt du skriver <3 Kram

  8. jag har funderat mkt på det dära med föräldraledighet o hur man lägger upp det osv.. tänker på barnet, vad vet det? om barnet är tryggt spelar det väl ingen roll om man jobbar eller bara är hemma, det finns föräldralediga som aldrig är hemma utan gör massor av aktiviteter med barnen är det nån skillnad på det?

    om barnet får det den behöver av sin mamma o pappa o är ett lugnt o tryggt barn så är det väl det bästa!!

    vi fick kritik vid vårt första barn för hon är född i början av dec o vi valde att lägga dom första pappadagarna runt jul så sambon var ledig i 3v på en gång då, så första veckan var jag o dottern själva hemma på dagarna, funkade utmärkt. men det var ju inte så man skulle göra heller…

    1. jag måste också tillägga att om man inte tar ut alla färäldradagarna första året har man en enorm större möjlighet att barnet kan få långa ledigheter under sina första år.. o det borde fler tänka på.. Jag tror personligen att om man mår så bra o att om det funkar med bebisen är det bara bra att ha en fot kvar i arbetslivet under föräldraledigheten, man kan jobba deltid o slipper sätta sin lilla bebis på förskolan kanske innan det har lärt sig att gå..

      MEN nu vet jag att det inte funkar för alla heller.. MEN jag hoppas o tror att alla försöker göra det bästa för sitt barn o hoppas att man tänker att så gör väl alla… Det är ju också så att en lycklig mamma o pappa ger lyckliga o trygga barn!!

  9. Jag kände igen mig såååå mycket i ditt inlägg! Just det att det inte handlar om att bara ”passa barnet” som vem som kan göra. Det handlar om att ta sönder sin kropp och ha någon som är beroende av en om man vill amma. Det är så vansinnigt frustrerande ibland, hur mycket man än älskar sitt barn. Klart att livet inte blir som tidigare men det tror jag inte att någon förväntar sig?

    Och hur många barn får ligga hemma i minst ett år och utvecklas i lugn och ro i ett ekologiskt, pedagogiskt babygym hela dagarna? Tänk på alla som börjar jobba efter två månader (typ USA) eller som alltid har barnet i en sjal medan resten av livet måste fortsätta som vanligt. Och det blir folk av dem också… Lite perspektiv tack! Tänk vilket drömjobb att kunna ha med sitt barn på jobbet ibland istället för att jobba 8 h/dag och sen pendla en timme till jobbet enkel resa. Synd att jag ligger lite före i barnaskaffandet för jag längtar efter träna med barn-boken 😘

  10. Det är OTROLIGT provocerande och se hur ANDRA tror sig veta hur andras barn fungerar, vad de behöver osv.
    Vi läsare/följare MÅSTE inse att vi inte ser allting i de sociala medierna.

    Sen MÅSTE vi människor sluta lägga sig vad andra gör för val, vi vet ingenting vad som ligger bakom det, vi vet ingenting om vad Fia och hennes man har kommit överens om.

    Man har rätt att uttrycka sina åsikter men man får ha lite fingertopskänsla och kanske formulera sig på ett sätt som inte låter nedvärderande..

    Kram Fia <3

  11. Jag har också jobbar under sovstunder, efter nattning och med sovande bebis på möten. Men inte vågat vara öppen med det till omgivningen… hemskt egentligen.

  12. När jag läste inlägget som skapat allt detta rabalder så tänkte jag för mig själv ”hoppas hon är beredd på alla kommentarer som kommer efter det här”. Jag höll med dig och kände ”ja heja fia, stå upp för kvinnan”, samtidigt som jag var glad att jag inte var du som skrivit detta. jag skulle inte orka med all skit som folk skriver, har själv erfarenhet av offentligheten (om än under en kort period som jag inte saknar) och vet hur lätt det är för folk att skriva vad som helst under ett anonymt alias.
    Vad jag vill säga är att du är beundransvärd som är öppen och ärlig, men låt dig inte provoceras för mycket, du är bättre än så! Du är modig som säger vad du tycker och stark som orkar vara kvar på socialamediers tuffa arena och bli granskad om och om igen.

    Stå kvar! Och kom ihåg att alla människor som skriver till dig (inklusive jag) inte känner dig, din man eller din dotter.
    All styrka till dig! ❤️

  13. Skickar också pepp med heja heja Fia!! Älskade det där operfekta ärliga inlägget som visar de mindre charmiga dagarna av året. Alla lägger sitt eget pussel för att få livet att gå ihop, så tråkigt när vissa inte kan hålla sig till sina egna bitar utan ska lägga sig i. SKIT I DOM!!

  14. Heja Fia! Vem är vi att döma andra mammor?! Kan vi inte bara lita på att alla mammor gör sitt bästa för sina barn? När jag läser din blogg, ser vad du postar på Instagram får jag absolut inte uppfattningen om att din flicka på något sätt lider alls! ❤️

  15. Blir så arg!!!!!!!!
    Bakåtsträvande antifeministisk kommentar. Grattis Edith som får dela sin tid med båda sina föräldrar.
    ”Vardag som pulserar på” är för de flesta familjer en nödvändighet men det är så lätt att kritisera dig för att du är kvinna. Tror aldrig du hade fått denna kommentaren som man.
    Kärlek till dig och din familj

  16. Vi kvinnor måste sluta döma och trycka ner varandra. Vi lever i ett patriarkat och det räcker med det. Vi måste bli snällare mot varandra!

  17. Jag blir så trött på präktiga mammor som tror att de vet allt om hur mammor ska vara och vad alla barn behöver och mår bra av. Tack för att du visar att att man faktiskt kan jobba fast man har barn och att man samtidigt kan vara en enastående mamma! Skaka av dig all skit och fortsätt vara fantastisk!

  18. Jag tror generellt sätt att man får vara öppen för andras uppfattningar och åsikter, om du är starkt övertygad om hur bra saker du gör för dig/er. Så bör man ha öppenhet och respekt för att man kan tolka ditt liv på sitt sätt utifrån vem man är eller vad du delar med dig som offentlig person.

    Jag har följt dig hela mitt vuxna liv, när du blev sjuk, när du gifte dig, när du blev mamma, när du släppte boken/böckerna(?), mellan högt och lågt. Men för varje dag som går märker jag att du vill och strävar efter att göra mer än vad du kommer klara av, efterlikna den personenen du var innan utmattningen. Du kommer hamna i utmattning igen om du tror att du kan fortsätta som innan din utmattning. Det gäller alla människor.Jag tror att du måste vakna upp, du kan inte sträva efter att prestera bra på alla områden i livet(livshjulet) och trots att du har eget företag, en anställd. Du har själv valt eget företag, bli mamma osv. Du har en skyldighet att be om hjälp om du inte mäktar med eller bromsa, byta spår om det uppenbarligen skulle bli för mycket för dig. Framförallt inte gnälla när du har valt och påverka hur du lever själv, ingen annan än du själv. Varje dag hör man numera hur mycket du har att göra, men EDITH tar upp allt tid. Som om det skulle komma som en chock att man får prioritera BORT vissa saker när man har barn.

    1. Så hon ska avveckla företaget för att hon är mamma nu? Hon ska ge upp något hon byggt upp under många år och verkligen lyckats med? Bara för att hon har blivit mamma?

      Och du kan ju inte ha läst många rader i detta inlägg… Precis som Fia betonade så skriver hon om en liten del av sin vardag. Och ännu mindre om Ediths vardag. Hur i herrans namn vet du hur Fia mår och vart hon är på väg i sitt mående genom bara ett par inlägg om dagen???? Och hur tusan kan du med att döma henne som gnällig???

      I mina ögon visar hon på en verklighet som många lever i. Hon skriver öppet om känslor som jag tror många har men som man kanske inte alltid vågar prata om. Varför? För att man får såna här kommentarer. Blir så sjukt irriterad över hur man kan döma en person på det här viset.

      Fortsätt som du gör Fia. Vi är många som är med dig!

    2. Om vi bara ignorerar det faktum att du inte läst vad Fia precis skrev så skulle jag vilja säga jooo! Mer gnäll åt folket! Vi FÅR gnälla och vi SKA gnälla. Vet du varför? För att det är skitjobbigt att vara småbarnsförälder. Om ex. Fia skulle skriva om hur allt var guld och gröna skogar skulle det bara vara konstigt. Och falskt.

      Dessutom, herregud. Man kan absolut få ihop livshjulet som kvinna, mamma och egenföretagare. Hon har också en man som är med i ekvationen, jag tror inte du nämnde honom?

    3. Hej Martina! Vad fint att du har följt mig så länge. Det känns nästan overkligt. Stort tack för det! Försöker att förstå det du skriver om att jag ska söka hjälp för att jag kan bli utbränd igen, men jag förstår inte riktigt. Jag mår bra! Jag är inte stressad. Jag trivs med mitt liv och min vardag. Jag älskar att vara mamma. Det är inte för mycket. Jag upplever inte heller att jag har påvisat att det skulle vara för mycket, men det kanske kan tolkas som det. Som jag skrivit flera gånger så upplever jag ett lugn i livet som jag aldrig haft tidigare. Jag har heller aldrig varit så mycket ledig som nu iom att jag är hemma med Edith tre dagar i veckan. Tack för din omtanke (om det är en sådan) men jag är inte på väg att bli utbränd. Och om jag var det så ser jag ingen anledning till att dölja det för er eftersom jag redan skrivit öppet om min tidigare utmattning.

      Här är några inlägg som berättar mer:

      https://blogg.amelia.se/ptfia/2018/09/06/jag-har-slutat-skynda-mig/

      https://blogg.amelia.se/ptfia/2018/06/22/jag-har-gatt-vidare-herregud-jag-har-gatt-vidare/

      1. Om du vet vad du står, vad ni gör inom er familj behöver du inte beklaga dig i varje inlägg att du inte hinner med lika mycket som tidigare, innan Edith. Det tror jag denna kommentar ovan menar och även jag. Du kan inte fortsätta som innan du blev mamma, innan du blev sjuk. Och än en gång vet du, vad ni gör för pussla ihop det då behöver du inte ta illa upp av våra kommentarer, i all välmening eftersom vi vet vad du har varit.

        1. Tack för omtanken! Tar inte illa upp. Försöker bara påvisa att det du och den här Emma helt enkelt inte stämmer. Och vet du, det är nog du som tolkar in att jag klagar för det är inte syftet. Jag berättar om livet på samma sätt som jag gjort tidigare, rakt upp och ner, högt och lågt. Försöker förstå vad du menar med klagar, men har verkligen svårt att förstå. Har dessutom berättat om hur jag på så många sätt ändrat mitt liv sedan jag blev sjuk. Och som jag nu upprepat flera gånger: Jag visar bara en liten del i sociala medier. Och det är lite av ett pussel att lägga med familj och heltidsjobb, därav att många refererar till det berömda vardagspusslet. Nåväl, jag verkar inte kunna övertyga dig så det får vara som det är.

  19. Denna kommentaren hade aldrig skrivits om du var man. Bir så oootroligt provocerad, besviken och arg mycket av den anledning men även av att någon tar sig rätten att uttala sig om ditt föräldraskap. Jag är själv mamma till en bebis på sju månader och tycker att du är så cool Fia, en riktigt god förebild. Ta ingen skit ❤️

  20. Hej,
    Bra svarat Fia, varje familj gör sina egna val!
    och jag tror som dig att de flesta gör så bra väl de kan uti från sin situation.
    Relationer, småbarn, familjeliv och arbetsliv är inte alltid en enkel ekvation att få ihop. Men så länge alla mår bra och trivs så har man lyckats bra💗
    Och en viktig detalj sociala medier,bloggar mm är ju bara en del av andras liv…… viktigt att komma ihåg innan man tycker en massa.💗

  21. Jag brukar inte svära men vilken jävla IDIOT!!
    Du fia, du är helt fantastisk och ska fan inte skämmas för att du har jobbat!! Du ska vara stolt och inte ta åt dig. Du är stark som lägger ut inlägget du gjorde. Du är bäst, glöm inte det❤️❤️❤️

  22. Intressant,
    Min första tanke är – vad gör att du som mamma skulle ha rätt att ta alla lediga dagar från din man för att vara hemma hela tiden? Hur schysst är det? Han kanske också vill vara med sitt barn!?

    Den andra tanken är, hade du varit pappa.. hade någon ens funderat på det här?

    (Gah, blir provocerad, kokar lite i mig 🙈)

  23. Men för i helv*te!!!!!! Folk!!! Orkar inte. Vem skriver så? Vem skriver detta till någon som precis skrivit en utlämnade text om att man inte mår på topp? Vem??! Vart är folks sociala förmågor?

    Jag kommenterade inte på det du skrev om frustration men jag kände igen mig till 100%. Jag tycker det är härligt att du kan ge oss läsare sådana sidor också. Sluta inte med det, snälla!

    Till Emma: Vad bra att du vet att barn funkar på det sättet. Då kanske du vet att barn funkar så oberoende av hur mycket vi åker omkring med dem och oberoende av hur mycket vi fokuserar på annat samtidigt. Barn har olika faser och går upp och ner i mående. Man kan inte komma ifrån det genom att ”fokusera 100% på barnet” utan det bara är så. Så bara lägg ner med ditt mom-shamande! Bara sluta.

    Kan också tillägga att i vår familj är ingen egenföretagare men då vi båda älskar våra jobb så lämnar vi över barnet till mor/farföräldrar när vi inte få ihop våra tider. Så även vi icke-företagare fokuserar inte heller helt på barnet det första året. Och gissa vad. DET FUNKAR SKITBRA.

    Usch. Nu blev detta jätteargt. Men jag blir sur rent ut sagt. På själva valdagen också.

  24. Blir ständigt fascinerad över att många föräldrar tycker att de har rätten att tala om för andra föräldrar hur de ska uppfostra sitt barn och hur vardagen för en familj BÖR vara för att man ska va en bra förälder. Varje familj är unik och därmed kommer uppfostran och vardagen att se olika ut… (givetvis är inte barnaga ok, om nån nu skulle få för sig att misstolka).

  25. Alla har full rätt att välja det som passar och känns bäst för dem. För sig själv som person och för sin egen familj. Kommer alltid finnas personer som har starka åsikter hur man än väljer att leva sitt liv.
    Så länge man känner att det känns bra och är sann mot sig själv.Gör vad som är rätt för en själv så är det tillräckligt.

    Ingen annan kan veta vad för tankar, värderingar eller hur hela vardagen ser ut.

    Massa kärlek❤ Tycker du verkar ha en sund syn på det mesta och du samt de som är dig närmast är de enda som kan veta vad som är rätt i detta fall.

    Kram❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag gästade SVT Morgonstudion

Ptfia blogg 18
Ptfia blogg 19

God morgon, lördag! Jag hade noll planer den här helgen. Imorgon vill jag jobba undan innan det är valvaka med några vänner. Vi ska äta pasta och köttfärssås och se hur valet utvecklar sig. Är nervös för att det kommer att bli kaos. Förra fredagen gästade jag återigen SVT Morgonstudion. Den här gången för att prata höstens träningstrender och hur man kan komma igång på ett hållbart sätt. Jag gästar ju Morgonstudion med jämna mellanrum så vill be er om hjälp. Har ni önskemål på ämnen eller inslag? Tack för att ni finns!

  1. Jag skulle vilja veta mer om den där hårda rullen man kan massera musklerna med. Om det nu är vad den är till för? Varför ska man göra det och hur ska man göra det?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Det verkar som att vi behöver ett förtydligande

Angående inlägget igår: Jag delade med mig av en frustration som bara rann ut i tangenterna när jag var mitt uppe i den. Helt ofiltrerad, brutalt ärlig och rakt ut. För att jag tror att många känner igen sig och det kändes som något att prata om, vilket många snabbt bekräftade och delade sina egna känslor. Tusen tack för det! Det var alltså brutala tankar, känslor och frustration rakt upp och ner, utan eftertanke och snygga formuleringar. Men några tolkade också in väldigt många märkliga saker i texten så jag vill ändå kommentera det. Någon skrev att det visst också är synd om männen och att de har jobbiga saker som de tampas med och att de är underbara människor. Ja SJÄLVKLART! Jag skrev generaliserande om det manliga könet – inte männen som personer eller människor. Det är en väldigt stor skillnad. Jag skrev inte heller om min man som någon försökte få det till genom att säga att jag har en trist syn på mitt barns pappa. Vet inte ens hur jag ska bemöta det eftersom det kändes så märkligt. Men det kändes inte snällt mot min man. Nej, inlägget var inte någon dold kritik mot honom. Vi har pratat om prick allt det jag skrev flera gånger under året och jag har hela tiden varit ärlig med min frustration, som är just min frustration på hur vi människor är skapta. Inte för att han gör något fel. Faktum är att han är en av de mest jämställda männen jag känner, men det behöver jag inte ens skriva. Någon skrev även att jag visst är stressad. Det är jag inte. Jag var arg och frustrerad. Inte stressad. Jahapp. Känns lite märkligt att behöva skriva det här men det känns inte bra att någon tolkar inlägget som att min man får sig en känga för så var inte fallet. I min värld så var det snarare en känga till mig själv och helt enkelt bara ett sätt att dela något brutalt ärligt på hur man ibland kan känna som förälder och kvinna. Tack för att ni läste!

  1. Det är dessa inlägg som gör att jag läser din blogg. Ärligt och öppet, gillar det! Du är så bra att ta upp både det positiva och det negativa i livet, så som livet är! Jag har inte ens barn och jag uppskattade ändå ditt inlägg. <3

  2. Jag älskar det ärliga – i det ligger så mycket mer än bara ännu ett av alla tusentals blogginlägg. Jag läser inte många bloggar alls, min tid räcker inte till sånt, men din läser jag av den enkla anledningen att den är så brutalt ärlig. Fortsätt så!

  3. Tråkigt att det var folk som läste in något annat än vad du ville få ut. Tyckte det var ett så skönt inlägg och har själv tänkt på det!

  4. HEJA DIG!

    Tyckte förra inlägget var befriande. Igenkänningsfaktor i kvadrat! Pepp pepp pepp!

    Var förövrigt in här för att baka hasselnötskaka (hoppas du får njuta av den snart och att kroppen hittar hem till matlusten!)

  5. Jag tyckte att ditt förra inlägg var väldigt bra! Jag kände igen mig mycket i din frustration.
    Jag lever också i en jämnställd relation men bara för det är det inte lika lika. Och ibland kan det kännas förbaskat orättvist!
    Tyckte att det var härligt att få läsa någonting som var direkt från tanke ner till tangentbordet. Inte tillrättalagt som du skriver.
    Tack för din ärlighet!
    Kramar Josephine

  6. Åh vad synd att du behöver skriva det här inlägget. Läste ”ursprungsinlägget” &
    Kände bara ”yes!!!” Och att det var jävligt befriande att läsa.
    Ta ingen skit för det. Så jävla sunt att det får komma ut. Det satte nog även ord på flera av mina känslor under två skitgraviditeter & två ungar senare, haha. Så tack för det.
    Trots allt det du skriver känner man sig lite halvkass ibland, just pga dessa grejer. Helt stört.

    Men Heja dig!

  7. Så tråkigt och nästan ofattbart att du ska behöva förklara dig. Jag uppskattade ditt förra inlägg och förstår din frustration till 100 %. Det vi kvinnor går igenom måste vi få uttrycka i ilska ibland utan att vi ska behöva ta hänsyn till ”de stackars männen”. Suck. Strunta i dom som väljer att misstolka ditt inlägg, du är grym!

  8. Tycker det är självklart att man blir frustrerad i föräldraskapet (blir det själv nästan dagligen med en 4-åring, en 1,5-åring och en 2-månaders…). Att få ventilera är ju en självklarhet och jag förstod iaf precis hur du menade!

    Frustrationen rörande kvinnans öde lr vad man ska kalla det tycker jag att du slog huvudet på spiken. Som om det inte är nog med allt du tog upp så blir ju fler kvinnor utslitna och sjukskrivna, har lägre lön generellt, är hemma mer med barnen och får i slutänden en sämre pension… Att kvinnor blir annorlunda bemötta i vården och att kvinnosjukdomar inte prioriteras är likaså sjukt frustrerande. På ngt sätt är kvinnans ”biologiska” börda inbyggt i samhällssystemet och det fortsätter liksom livet ut om man inte är sjukt observant och vad jag antar, stundtals struntar i sina egna känslor. Dvs inte tar mer vab, inte går ner i tid, är obstinat (?) i en del diskussioner med sin partner och heller inte ”är snäll” på jobbet dvs gör oavlönade saker. Hoppas du förstår vad jag menar? En aning amningshjärna här… 😂

  9. Känner SÅÅ igen mig i allt du skriver! Barnet var en baggis i jämförelse med omställningen i mitt huvud kopplat till oss och uppdelningen som blir! Från att ha varit två självständiga individer som har haft egna liv, upplevde jag så tydligt hur jag plötsligt var helt fast. Och det handlar inte om att jag inte ville hänga med vår son, det var bara känslan av att jag aldrig någonsin kunde välja. Så fort jag lämnade huset var det alltid med en stresskänsla. Jag har också världens bästa sambo som har gjort lika mycket men de första sju månaderna när jag ammande var det ändå en så tydlig skillnad. Fy fan vad jag absolut inte var beredd på den! Vi behöver prata mer om det ❤️ Tack för att du synliggör frågan!

    1. Precis! Det är den omställningen som jag har kämpat med de första två åren när vi fick vår dotter. Livet vänds upp och ner och den förhållande man hade med varandra sätts på prov. Att ifrågasätta sätta andras förhållande utifrån en blogginlägg känns bara löjligt. Ingen annan vet vad som pågår bakom stängda dörrar förutom de två individer.

  10. Jag tycker inlägget var jättebra. Känner samma frustration ofta över att det är så orättvist med allt jobbigt vi kvinnor måste gå igenom och hantera. Tycker inte heller du ska behöva förklara eller ursäkta denna frustration, för den är fullkomligt rimlig. (Och även om den inte skulle varit det tycker jag inte man ska behöva ursäkta sina känslor. De är ju vad de är)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..