Mitt senaste dygn i ord och bild

ptfiablogg
Klockan 20.12: Bad Kim böja sig bak på stolen för att jag skulle komma åt att ta den här bilden. Blir så glad över de här blommorna. Fick dem för halva priset häromdagen (antagligen för att de inte har många dagar kvar) och de har slagit ut så fint. 
ptfiablogg-2
Kl. 20.13: Middag med svärföräldrarna som är här och hälsar på till måndag. Kim hade lagat någon köttgryta och plötsligt kändes det som höst istället för vår (sommar?). ”Jag vägrar låta årstiderna styra mig” som han sade.  
ptfiablogg-6
Kl. 07.53: Jag promenerade till bageriet längs vattnet. Spanade efter bävern som jag sett nästan varje vår sedan jag flyttade till Sjöstan och kände tacksamhet över att bo såhär nära vatten.
ptfiablogg-5
Kl. 07:54: Gjorde en insta story om vart jag var på väg och att det fanns saffransbullar (!) på bageriet!! Är det en ny påsktradition eller något som jag missat? Oavsett så älskar jag alla tillfällen att få äta saffransbullar så jag hoppas att den fortsätter!
ptfiablogg-7
Kl. 08.59: Vi käkar frukost och Edith håller låda. Det roligaste hon vet just nu är att påpeka att saker ramlar ner. ALLT ramlar ner hela tiden. Det ramlar ner! Och hon avrundar gärna med ett ”OJ!”.
ptfiablogg-11
Kl. 13.25: Klipp till vårt besök på Skansen och någon har precis vaknat från sin powernap. Det är inte klokt vad varmt det blev. Har så svårt för såhär drastiska väderförändringar, eller rättare sagt, har svårt för att det hastigt blir mycket varmare. Får alltid ångest när det sker. Blä. 
ptfiablogg-8
Kl. 13.28: Köpte den här ljuvliga och insåg att jag ju blivit en kolaperson på riktigt. ÄLSKAR sådan här seg och smörig kola. Fifan vad lent och gött det är. Och det där salta …
ptfiabloggs
Kl. 17.16: Kunde inte låta bli att göra Edith till påskkärring på den första påsken som hon inte är en minibebis. Och tänkte att det skulle gå lättast att få henne att gå med på utstyrseln om jag gjorde mig själv först – tadaa!

Hoppas att ni har en påskledighet som känns snäll!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Har jag någonsin känt skam över min utbrändhet?

ptfia1
Hur tar du hand om din hy? Vilka produkter använder du, och hur tycker du att de hjälper dig?

Tvättar alltid bort sminket, hur trött jag än är. Byter produkter rätt friskt och gillar att variera. Det viktigaste är att hitta grejer som återfuktar eftersom min hud är torr i grunden och lätt blir yttorr (gud, låtsas som att jag har koll). Är nu inne på sista slurken av Maria Åkerbergs fuktmask som jag överdoserar genom att använda varje kväll och låta den ligga kvar över natten, gärna ihop med några droppar olja från Estelle & Thild. Har slut på dagkräm och inte orkat köpa ny så kan ha använt fuktmasken även på morgonen (FÖRLÅT jag vet, dåligt). Ska genast köpa ny dagkräm och nattkräm imorgon. Oklart vilket märke, tips?

Har du någon gång känt att du ”skämts” över din utbrändhet, eller tyckt att det varit jobbigt att prata om? Hur tar man upp utbrändhet/psykisk ohälsa med personer som har svårt att förstå det. Utan att det blir så himla dramatiskt. Hur kan man förklara på ett ”enkelt”/pedagogiskt sätt? Har du några tips?

Skämts över den: Ja. Första tiden var bara skam. Skam. Skam. Identitetskris. Skam. Ångest. Allt det där. Var jag verkligen ”en sån” som blev utbränd, ”en som inte pallade” och alla andra fördomar som folk har om utbrända. Var livrädd för hur folk skulle se mig när de förstod att jag var utbränd. Men eftersom jag skrev om det på bloggen från början (mindre tydligt i början, mer när jag hade fått sjukdomsinsikt) så hjälpte det mig. Eller rättare sagt, ni som läste och gav den otroliga responsen hjälpte mig. Er kärlek gjorde att jag inte hade något att skämmas för. Ska fundera på din sista fråga och tar den i ett eget inlägg.

Vad vore drömsamarbetet för dig just nu med bloggen?

Thule! Har haft ögonen på dem länge och tycker så mycket om allt som jag sett och upplevt med dem hittills. Skulle med glädje jobba med dem. Har nämnt det tidigare så får helt enkelt skriva ut det igen så kanske det kan bli verklighet!

Hur stor familj är din dröm att få?

Ärligt talat så vet jag inte. Har alltid svarat 2-3 barn på den frågan men jag är osäker på om det stämmer längre. Har 0% längtan efter ett till barn och känner att jag har fått mitt barn, hon är bäst och perfekt och allt så varför skulle jag behöva mer. Är förvånad över att jag känner såhär eftersom jag alltid sett flera barn som en självklarhet. Just nu känns ett barn som ett självklarhet, men är öppen för att det kan ändras i framtiden. Det finns ju en väldigt stark norm om syskon och två barn som jag (tyvärr) känner en stor press från.

Vad vet du om teckenspråk? Kan du teckenspråk

Ingenting tyvärr. Funderade på att välja teckenspråk i gymnasiet men valde spanska och tyska istället.

Har du några tips på hur man träffar nya vänner som vuxen?

Var öppen när du träffar nya människor i olika sammanhang, kanske finns det en potentiell vän i en kollega eller en kompis bekant? Och våga fråga om att ses i något sammanhang när du väl får feeling för någon. Sammanhang som träning, musik och annat för ju också ihop människor. Börja på crossfit, gå på kör, börja vandra, testa en kurs i kroki eller annat som verkar kul, bra möjligheter till kompisar. Joanna driver ju Friendcation (kolla in på Facebook) som är som klippt och skuren för dig som söker nya vänner.

Fortsätter svara på era frågor i kommande inlägg.
  1. Jag har en fråga:

    Hur gör du för att stärka din självkänsla?
    Kanske har frågat detta redan men jag är lite glömsk hehe..

  2. Åh vad bra att du lyfter detta kring att ”bara” vilja ha ett barn. Normer är till för att brytas och dessutom är det bäst för vår planet om så få som möjligt skaffar många barn (även om jag förstår att det argumentet kan vara svårt att förhålla sig till). heja Dig!

  3. Jag ville bara säga att det går UTMÄRKT att ”bara” (?) ha ett barn. När jag fick min dotter kände jag precis som du; hon är perfekt, jag har fått allt jag ville ha. Hon är 11 år nu och det blir inga fler barn. Helt självvalt och jag är helt tillfreds med det beslutet. Många har dock tjatat och frågat under åren och t om berättar för mig hur självisk jag är som inte gett min dotter ett syskon… fattar inte varför andra människor ska lägga sig i sånt ÖVERHUVUDTAGET?

  4. Hej Fia!

    Jag har följt dig i perioder, men senaste dagarna har varit rätt tuffa för mig, och jag har då funnit din blogg igen. Jag älskar den. Du känns lik mig i mycket, och jag har även lyssnat på din podcast, ofiltrerat som jag tycker är väldigt bra.

    Sluta inte med att uppdatera som du gör, du visar mänsklighet och jag älskar det. Jag skriver mycket om sådant också, och för mig är det en frihet att både skriva och läsa om andra, typ dig. Jag gillar personliga bloggar. Du är en inspiration!

    Kram från en annan Sofia

  5. Stå på dig och följ din egen känsla när det gäller barn/syskon. Ni ska göra som NI känner blir bäst för er, inte vad alla andra tycker att ni bör göra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Såhär skrev jag i min dagbok

sofia-stahl0-8
Den här texten skrev jag ungefär ett halvår (tror jag) innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Det gör ont i hjärtat när jag läser den och förstår att det är jag som skrivit den, att känslorna och frustrationen är min. Att den handlar om mig.

»Nacken känns lika tung som fötterna som inte går att lyfta. Huvudet känns olustigt opassande på huvudet och ögonen hotar att ramla ur skallen. Jag känner mig omedveten om klockan, märker inte att tiden passerar och att jag inte har ändrat ställning. Fem minuter passerar, siffrorna växer och jag sitter kvar. Kroppen väger ton och bly utan slut. Jag kan knappt flytta handen för att lyfta telefonen. Vill kasta saker i golvet. Känner hur jag andas fast det inte märks. Stirrar utan att se. Jag känner mig mörk i tanken och vill skrika. Försöker pressa ur mig tårar men de vägrar komma. Tänker att ett sådant här tillfälle passar bra till att på riktigt dunka huvudet i väggen för första gången. 

Märker inte hur timmen passerar och att jag nu sitter i mörker. Orkar inte tända lampan. Mår inte bra. Vill ha hjälp men vet inte hur man gör. Känner mig delad, som två olika utan vettig själ. Hittar ord jag aldrig skulle ta i min mun, vill inte erkänna min svaghet för världen. 

Äter fast jag inte orkar. Pannan värker, vill koppla av med en film men orkar inte flytta den alldeles för tunga kroppen. Kommer ingenstans. Vill bara lätta i sinnet och klamra mig fast. Kim gick till jobbet och jag grät fyra tårar, försöker pressa fram fler men de fastnar lätt när engagemanget brister. Jag sitter här och väntar. Väntar på att han ska komma tillbaka och passar på att förakta mig själv. Jag föraktar mig själv för att jag inte kan ta mig samman. 

Försöker sopa ihop kroppen och i alla fall tända en lampa. Känner hur patetiskt det är att sitta i mörker som en falsk invalid. Jag är fast i min kropp nu. Kroppen som är så tung. Vill bara skrika. Kan inte sluta trycka ner tangenterna. Känner mig som två personligheter. 

Finner ingen mening med att försöka vara glad. Vill bjuda in vänner men vågar inte låta dem se mig såhär. Vill inte visa mig svag. Vill bara gråta men orkar inte pressa fram mer än fyra ynkliga tårar. Slutar skriva och sitter som paralyserad. Inser hur sjukt det ser ut. En helt vanlig tjej sitter paralyserad i soffan med stelnad blick utan att märka hur hennes liv passerar. Samma tjej vill leva det glada livet, inte bara sitta och stirra. Nu spenderar hon alldeles för mycket tid med att titta utan att se. Vill inte vara ensam. Den tunga kroppen fortsätter att ignorera försöken att resa sig. Så har ytterligare en halvtimme av hennes liv passerat. Fortfarande stirrande i mörkret.« 

Foto: Erik Dilexit

LOADING..