10 saker som drabbar mig

ptfias-5
01. Glädjen när det känns som att livet FLYTER. Som att saker och ting klaffar. Som att livet är snällt och ger grönt ljus när man kommer med cykeln så man slipper stanna. Den känslan.

02. Ilskan som kommer när det där berömda måttet är så förbannat rågat. Ur vägen alla.

03. ”Jag har inte ätit på en evighet och håller på att svälta ihjäl så kom inte för nära för då slår jag ihjäl dig och fråga inga jävla frågor fattar du väl” – hungern.

04. Kåtheten. Vill ligga nu.

05. Kärleken till mitt barn. Blir så ofta överväldigad och får panik när jag inser att HON INTE ALLTID KOMMER ATT VARA SÅHÄR SOM HON ÄR PRICK NU.

06. Den där förbannade ångesten. Som en våg kan den komma och omfamna mig, helt skoningslöst.

07. Mensen. Blir lika förvånad varje gång vilket är helt orimligt efter så många år.

08. Livet. Känslan av all jävla skit kommer på en gång.

09. Pollenallergin. Jaha, det har dragit igång igen varför började jag inte ta tabletterna tidigareeeeeeeee.

10. Lyckoruset när jag springer och känner att kroppen känns ”som gjord för det här”, vilket egentligen innebär att man upplever en stund av styrka där man faktiskt känner att man vill fortsätta springa och inte måste panikstanna direkt.

Ungefär så.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Berättelser från mitt liv #5

P1010554
Jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde gå så snabbt. Jag lämnade min hemstad som en självsäker och nyfiken person med energi i överflöd. Som knappt kunde hantera det faktum att jag skulle få resa ut i världen på egen hand. Jag uppskattade mig själv och hade ett starkt självförtroende. Naiv givetvis. Redan efter ett par månader hade allt mattats av. Jag fokuserade på märkliga saker. Klädde mig annorlunda. Tog inga initiativ i sociala sammanhang. Ville mest ligga på mitt rum. Vara ifred. Jag gjorde det jag skulle och en olustig känsla bodde i mig. Jag förändrade mitt utseende till det sämre, ville inte sticka ut och letade fel på mig själv. Min energi och personlighet bleknade läskigt snabbt. Jag vet inte exakt vad det var med henne eller oss i kombination som gjorde att det blev så fel men det blev det. Min värdmamma i USA bröt ner mig stegvis. Först var jag dottern hon aldrig haft. Sedan ryckte hon upp mig ur sängen för att skälla ut mig för något som jag visste att jag inte gjort, men som jag också trodde på tillslut. Hon gav mig uppmärksamhet och omtänksamhet. Var en väninna. Visade besvikelse och blev arg. Var isdrottning för att sedan vara översvallande och ordna en fest tillägnad mig. Hon lovade och hon hotade. Jag visste aldrig. Ganska snart undvek jag att gå ner för att äta om jag var ledig. Blev fånge på övervåningen för att undvika att göra fel, undvika att finnas.

LOADING..

Livet är visst inte förutsägbart

/ Innehåller annonslänk till kläderna / 

ptfias1ö
Veckans insikt: Att livet är helt oförutsägbart. Vi vet ingenting och när man tror att man har koll och vet hur saker och ting är så händer något som kastar omkull en själv eller det man trodde att man visste. Vi vet ju det, men det är så lätt att glömma och ta saker för givet.

Veckans mående: Inledde med en känsla av att vara instängd efter att Edith bott i min famn i tre dygn (vägrade vara någon annanstans än i famnen även när jag gjorde nummer två). Har sedan varit glad, känt lyckokänslor, längtan, frustration, ångest och pirr. Allt i en salig blandning.

Veckans mat: Måste ha varit marängen som jag fick smaka igår. Min kärlek till maräng är livslång. Det kanske inte riktigt räknas som mat, men jag har inte ätit så kul mat den här veckan. Mest sallader till lunch på jobbet och inga ordentliga middagar eftersom jag inte orkat gå ut och äta när jag varit i Malmö så det har blivit frukost till middag i hotellsängen. Ser fram emot kvällen då Linnea och Liam kommer och lagar middag till oss hemma hos oss = drömmen!

Veckans träningsglädje: Hade någon släng av ångest och frustration i onsdags kväll så tog mig ut och sprang. För första gången på länge så kände jag att stegen var lätta och bestämda – som att jag kunde springa på! Och jag hittade ner till havet och blev helt frälst. Solen gick ner, det var skönt väder och jag sprang. Fick sådana starka glädjekänslor och frutrationen lättade.

Veckans längtan: Edith ligger såklart överst här, det är liksom inbyggt i mig att jag längtar efter henne direkt vi skiljs åt, även om det bara är för någon timme på föris. Har också längtat efter att få gå på min samtalstid som är bokad i april, känner att det ska bli så skönt att komma dit och reda ut tankarna. Längtar också efter att få berätta för er vad det är jag gjort i Malmö.

Veckans kläder: Den där kostympyjamasen ovan (eller vad man ska kalla det för) och en jumpsuit som jag glömde ta bättre bild på.

Annonslänk till kostympyjamasen: Överdel här / Underdel här / Fitbit-klocka här /

  1. Nej, det är väl den enda devis jag sett är ”på riktigt”, det att man ska ”aldrig säga aldrig”. För saker händer. Och oftast känns det som mest när man minst anar det. Men det som omkullkastar kan också vara sådan som man verkligen inte vill ska ske men som man inte förmår ändra. Livet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..