Hej från Halmstad!

ptfiablogg1-2
Tusen tack för svaren på frågorna i det här inlägget! Och tusen tack för responsen på det här inlägget! Och tusen tack för responsen på alla inlägg egentligen. Det är en ynnest att få skriva den här bloggen och utvecklas tillsammans med er! En vän sa att hon tycker att min blogg blivit ännu mer genuin och personlig sedan jag fick barn och det gjorde mig så glad. Känner själv att jag börjat hitta min plats mer och mer, märkligt att man kan känna så efter åtta år.

Samma sak med Instagram som är min sämsta gren. Har haft så mycket press kring instagram. Känt att det inte riktigt lirat och krystat fram saker som skulle vara ”inspirerande” = svinsvårt. Provade att försöka tajma med bästa tid för publicering och lägga var tredje bild med tema osv. Men det går inte för mig. Det blir för polerat och pretto och tråkigt. Så nu struntar jag i det och kör på känsla – och vågar vara mer personlig, i nuet och inte alls polerad. En del verkar uppskatta det jättemycket, andra avföljer för att mitt flöde inte är tillräckligt snyggt. Men så får det vara. Jag orkar inte försöka vara sådär instagramperfekt längre.

Jamen, jag skulle ju egentligen skriva hej från Halmstad och sådär, men nu halkade jag ur spår. Tur det för det här var ju mycket roligare att filosofera kring. Är svintrött och sitter på balkongen hos mina svärföräldrar. Har precis lämnat över bebis till Kim och planerar att skriva max ett blogginlägg till för att förbereda till imorgon och sedan lägga mig och läsa.

Vi har det så bra här och imorgon kommer mina föräldrar för att för första gången uppleva Halmstad. Edith får hela klanen mor- och farföräldrar att bli ompysslad av. Och som avslutning: FY HELSIKE vad frustrerad jag var igår. Nu måste vi avvänja nattamning för tredje gången eftersom en magsjuka kom efter första gången och nästan 40 graders feber kom efter andra gången. Det enda positiva med att vi fått skala upp amningen igen när vi nästan har slutat är att jag verkligen på riktigt är klar. Så klar att jag ibland vill skrika ”TA INTE PÅ MIG” när hennes underbara mjuka lilla hand smeker min bröstkorg och pillar på min öronsnibb samtidigt som hon äter. Orimligt.

Jahapp. Det var mitt liv just nu!

  1. Undrar också varför du/ni ser det som ett projekt att sluta amma? Kanske blir det större/jobbigare/svårare än vad det behöver vara?

  2. Vill bara skicka några uppmuntrande ord om att både bloggen och ditt instagramkonto är helt perfekt! Perfekt utifrån dig, vardag och arbete och allt som hör till. Kan ju inte bli bättre:) gillar inte alls konton som ska vara så uppstyrda så man märker på en gång att det inte alls är äkta någonstans. Heja dig som fortsätter vara både mänsklig, härlig och inspirerande på samma gång!

  3. Varför har det blivit ett projekt att sluta amma? Alltså inte menat som kritik utan mer genuin fråga. Kanske har med din arbetssituation att göra? I min bekantskapskrets har vi inte haft det som projekt utan det har kommit successivt när barnet äter mer och då blir mindre intresserad av amning. Men det är ju olika. Vet att du skrev någon gång om att idealen sett annorlunda ut att ni hanterat det annorlunda?
    Du är bra precis som du är och det blir nog bra! När ni väl är ur det!
    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..