DUKTIG FLICKA SYNDROMET, DEL TRE

Inann jag flyttade över bloggen till Veckorevyn så började jag en serie om ”duktig flicka”-syndromet, dvs. det här med att många av oss tjejer känner en sån oerhörd press från allt och inget att ständigt visa vad vi går för vilket kan leda till både det ena och det andra hemska. Jag berättade att jag själv gick in i väggen för ett år sen när jag var mitt i uppstarten av min karriär och fick en enrom respons av tjejer och kvinnor som känner igen sig.

För att fortsätta på samma spår vill jag nu dela med mig av några rader som jag skrev i min dagbok direkt jag kom hem efter att ha kollapsat på jobbet. Den här texten är alltså skriven 8 november 2010:

”Jag blir så trött på mig själv. Jag blir så trött. Jag är så förvirrad och underlägsen mina tankar att jag blir rädd. Jag känner mig schitzofren och skolkande. Jag är så förvirrad i mig själv. Jag bröt ihop på jobbet. Fick en sådan där panikångest attack som folk pratar om. Tårarna krampade ansiktete och jag såg stjärnor, benen vek sig och jag fick absolut ingen luft. Minns knappt och känner mig dum. Väggen tog mig, jag var väl odödlig?

Jag har byggt upp min fiapower under så många år och verkligen tryckt fast det i pannan. Jag vill allt och mer än så vilket nu har gett mig snubbelben i ansiktet. Jag svamlar, har gröt i huvudet, glömmer saker, är förvirrad, stannar mitt i en mening, tänker frustrerande tankar om mig själv. Kroppen svämmar över, trycker ner mer. Går i svarta dimmor, prestera prestera, spara pengar, tjäna pengar, vara på topp och aldrig nere.
Helylle och fantastisk, karriär och drottning. Utan lik.

Benen pulserade så hårt, det enda jag kunde fokusera på var Linns mörka vackra ögon som lyste. Hennes lyckade utstrålning, min längtan efter samma.

Folk uppfattar mig som en rejäl primadonna, en tjej som lyckas, en person som är stark, en som gör det hon vill och kämpar. Mina svackor döljs, de finns bara för mig. Tills idag, jag skämms för att jag är svag. Jag blottade mitt mörka, press och stressen är äcklig i sörjan. Jag ville inte visa.

Åttonde november tvåtusentio, dagen jag fick panikångest och skämdes.”

 

Jag har inte upplevt något liknande igen och lär mig hela tiden hantera stress på nya sätt. Idag känner jag att jag har en helt annan kontroll på det mesta och framförallt har jag hunnit landa mer i hela ”PT-fia”-karusellen och andats ikapp det som gick så fort. Genom att dela med mig av den här texten blottar jag mig totalt och hoppas att den kan hjälpa någon annan att få lite kraft ,. det är okej att känna sig svag och vi är inte ensamma.

  1. Amanda skriver:

    Kram på dig!
    Så glad att du berättar, känns så skönt när vi visar vår mänsklighet för varandra. Ingen klarar allt, varför ska vi va så himla duktiga hela tiden?

  2. jag skriver:

    Jag fick också möta det sk. väggen. Jag är 17 år och det hände tiden innan sommarlovet. då var det slutprov och träning på högsta nivå.
    Jag var ett vrak på insidan en tid men ljög för mina vänner och log o sa att jag mådde bra. men hade aldrig riktigt ork över att umgås, när jag väl gjorde det så kämpade jag med att vara rolig,glad energisk. trots att jag inte var det.
    detta inlägg fick mig att våga skriva på min blogg om tiden kring min första panikångest attack.
    varför ska man mörka det för egentligen, tänkte jag när jag läste din berättelse?
    det kändes så mycket bättre att få skriva av mig det faktiskt då jag inte riktigt kunde prata med någon om det.
    TACK FIA. det var viktigt för mig att veta att man inte är ensam!

  3. Jennie skriver:

    Åh jag bara ÄLSKAR att läsa din blogg men dessvärre känner jag igen mig i mycket det du skriver om stressen och allt… Har inte kommit så långt att jag gått in i väggen ännu men vad tycker du man ska göra för att inte komma dit? Jag kan inte tacka nej till jobb, jag kan inte bara ta det lugnt en dag då jag är ledig… Dålig självdisiplin eller vad ska man kalla de? Hur kom du tillbaka till ett bättre ”jag”?

  4. Alex skriver:

    Tack för att du delar med dig! Tårarna kom när jag läste ditt inlägg! Jag befinner mig i exakt samma situation! Jag började gråta i ett jobb möte i fredags, bra där! Men eftersom det är något som ligger så djupt rotat vet jag inte hur jag ska mig ur det? Jag sätter likhetstecken mellan prestation och kärlek! Jag vet att det inte är så och går till människor som såklart bekräftar att det inte är så! Men det hjälper inte till att ändra mina tankar eller mitt beteende? Vore jättetacksam om du tar upp lite handfasta råd på hur man kan börja vägen till ett ”lugnare inre liv”!? Tack igen!

  5. lollos skriver:

    Jag är mitt i det där träsket nu… det har jag väl egentligen varit i 1 år nu, men det bört ut helt i början av detta år. En vecka kan gå och jag känner toppen för att sedan sänka mig själv ännu längre ner, detta händer hela tiden och ju fler ggr det händer ju djupare kommer jag. Jag orkar inte bry mig och nått längre. Alla som träffar mig säger att jag ser så frisk och fräsch ut, men f*an heller. De skulle bara veta hur mitt liv är, hur min vardag är… än så länge har ingen lösning hjälpt mig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..